ESO-news från Skurup:

Det mest massiva svarta hålet bildat av en stjärna har hittats

Johan Warell, ESO:s nyhetsankare i Sverige (bosatt i Skurup), meddelar: Astronomer har identifierat det mest massiva svarta hålet som har bildats av en stjärna hittills i vår galax. Det svarta hålet upptäcktes i data från Europeiska rymdorganisationen ESA:s Gaiasatellit genom att det orsakar en svängande rörelse hos en stjärna som kretsar kring det. Data från Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) och andra markbaserade observatorier har använts för att verifiera det svarta hålet, som är hela 33 gånger mer massivt än solen.

Svarta hål bildas vid kollapsen av massiva stjärnor, och de som tidigare har identifierats i Vintergatan är i genomsnitt cirka 10 gånger så massiva som solen. Även det näst mest massiva svarta hålet från en stjärna som är känt i vår galax, Cygnus X-1, når bara 21 solmassor, vilket gör detta nya svarta hål med 33 solmassor exceptionellt [1].

Anmärkningsvärt nog är detta svarta hål också väldigt nära oss – bara 2 000 ljusårs bort i stjärnbilden Örnen, och därmed det näst närmaste kända svarta hålet vi känner till. Det svarta hålet, med beteckningen Gaia BH3 eller BH3, hittades när forskare granskade Gaiaobservationer inför en kommande publicering av nya data. “Ingen förväntade sig att hitta ett svart hål med stor massa i närheten av oss, som hittills hade undgått upptäckt”, säger Gaiaforskaren Pasquale Panuzzo, astronom vid Observatoire de Paris, en del av Frankrikes nationella centrum för vetenskaplig forskning (CNRS). “Detta är en typ av upptäckt som du bara gör en gång under din forskarkarriär.”

Denna video zoomar in mot BH3, det mest massiva svarta hålet bildat vid en stjärnas död som hittills upptäckts i vår galax. Det svarta hålet upptäcktes tack vare den svängande rörelse som dess stjärnkompanjon har, som här ses som en ljus punkt i mitten av bilden mot slutet av inzoomningen. I slutet av videon visas en konstnärlig animering av hur banorna för BH3 (i rött) och dess stjärnföljeslagare (i blått) runt deras gemensamma masscentrum ser ut.

För att bekräfta sin upptäckt använde Gaiakollaborationen data från markbaserade observatorier, inklusive från UVES-instrumentet (Ultraviolet and Visual Echelle Spectrograph) på ESO:s VLT i Chiles Atacamaöken [2]. Dessa observationer avslöjade viktiga egenskaper hos stjärnkompanjonen, vilket gjorde det möjligt för astronomerna att tillsammans med Gaiadata exakt bestämma massan för BH3.

Astronomer har tidigare hittat liknande massiva svarta hål utanför vår galax (med en annan detekteringsmetod) och har byggt teorier som säger att så massiva svarta hål bara kan bildas vid kollapsen av stjärnor med mycket liten andel grundämnen tyngre än väte och helium. Dessa så kallade metallfattiga stjärnor tros förlora mindre av sin massa under sin livstid än mer metallrika stjärnor, och har därför mer tillgänglig materia för att producera svarta hål med hög massa vid sin död. Men bevis som direkt kopplar metallfattiga stjärnor till massiva svarta hål har hittills saknats.

Dubbelstjärnor tenderar att ha liknande sammansättning, vilket betyder att BH3:s följeslagare rymmer viktiga ledtrådar om den stjärna som tidigare kollapsade och bildade det exceptionellt massiva svarta hålet. UVES-data visade att följeslagaren var en mycket metallfattig stjärna, vilket tyder på att stjärnan som kollapsade för att bilda BH3 också var metallfattig – precis som teorierna förutsagt.

Forskningsstudien, ledd av Panuzzo, publiceras i dag i Astronomy & Astrophysics. “Vi tog det exceptionella steget att publicera dessa resultat baserat på preliminära data inför den kommande publiceringen av Gaiadata på grund av den unika upptäckten”, säger medförfattaren Elisabetta Caffau, även hon Gaiaforskare vid CNRS Observatoire de Paris. Att göra datan tillgänglig tidigt gör det möjligt för andra astronomer att börja studera detta svarta hål nu, utan att behöva vänta på den fullständiga datapubliceringen från Gaia som planeras till tidigast i slutet av 2025.

Ytterligare observationer av detta system kan avslöja mer om dess historia och om det svarta hålet. GRAVITY-instrumentet på ESO:s VLT Interferometer kan till exempel hjälpa astronomer att ta reda på om detta svarta hål drar till sig materia från sin omgivning och därmed bättre förstå detta spännande objekt.

Astronomer har hittat det mest massiva svarta hålet bildat vid en stjärnas död i vår galax, tack vare den svängande rörelse det orsakar hos sin stjärnföljeslagare. Denna konstnärliga gestaltning visar banorna för stjärnan (i blått) och det svarta hålet (i rött), kallat Gaia BH3, runt deras gemensamma masscentrum. De regelbundna svängningarna har uppmätts under flera års tid med Europeiska rymdorganisationen (ESA:s) Gaiasatellit. Ytterligare data från andra teleskop, inklusive ESO:s Very Large Telescope i Chile, bekräftade att massan för detta svarta hål är 33 gånger större än solens. Den kemiska sammansättningen hos följeslagaren antyder att det svarta hålet bildades efter kollapsen av en massiv stjärna med mycket låg halt tunga grundämnen, eller metaller, så som teorierna förutsagt.Källa:ESO/L. Calçada

IAU-möte om liv i universum

På den stora IAU-konferensen i veckan vid universitetet i Durham, England, deltar vår egen ordförande Peter Linde, och från LU ses och hörs i en av panelerna även astrobiologifilosoferande Erik Persson. Rapporter lär inflyta!

I ett mess till oss noterar Peter Linde att både israeliska och iranska forskare deltar.

UFO i en svensk gurka

Peter Hemborg noterade härom dan när han skar upp en gurka att i den fanns otvetydiga bevis på UFO-varelser och ET:s närvaro. De bör på engelska kallas “Cucumbers”.