Nr 14 2010

Inte ens astronomer lever  för evigt

Newtons magnifika grav i Westminster Abbey.

Ursäkta det morbida anslaget, men vi var några stycken som kom att diskutera sjukdomar och död bland naturvetare. Inte ens astronomer eller fysiker har evigt liv. De må ha famnat 13,7 miljarder år tillbaka i tiden och 13,7 miljarder ljusår ut i kosmos – nån evighetsfil finns ändå inte.  Hur har de gått ur tiden? Här är några exempel på vad vi vet och inte vet:

* Tycho Brahe. Skånsk novaupptäckare.  Kvicksilvermördad?

* Galileo Galilei. Gillade teleskopi. Okänd dödsorsak. Ålderdom?

* Isaac Newton. ”Uppfann” gravitationen. Sannolik överdos av kvicksilver i kombination med njursvikt och problem med  urinblåsa.

* Alexander v Humboldt. Allvetare. Stroke med en cocktail av följdsjukdomar.

* George Ellery Hale. Teleskop- och observatoriebyggare. Hjärtattack.

* Boris Petrovitj Gerassimovitj. Chef för Polkovo Observatoriet. Avrättad.

* Edwin Hubble. Upptäckte universums expansion. Hjärnblödning

* Albert Einstein. Relativt geni.  Blödning i förkalkad aorta.

* Knut Lundmark. Polyhistor. Lunginflammation

* Fred Hoyle. Astroteoretiker och sf-författare. Dödsorsaken aldrig nämnd.

* Richard Feynman. Nobelpristagare. Cancer.

* Eugene Shoemaker. Astronom, geolog, kometupptäckare. Död i bilolycka.

Bloggens ”husmedicinare” Carl-Olof Börjeson menar att det är ett svårt område det här, speciellt som några av namnen gick bort för hundratals år sedan.

- Endast ett säkerställt fall av cancer blad 11 dödsfall måste vara under genomsnittet. Men då ska man komma ihåg att för några sekler sedan levde folk kortare liv; cancer är statistiskt en ålderssjukdom.

- Boris Petrovitj Gerassimovitj, som avrättades, skulle ju kunna ha dött i cancer om han fått leva, om man säger så.

- Stroke, hjärtattack, förkalkad aorta och hjärnblödning är alla effekter av kollaps i hjärta-kärlsystemet. Det har släckt många liv, men åtminstone i västvärlden sjunker dödstalen i hjärta-kärlsjukdomar.

Carl-Olof ( ja, han ÄR göteborgare!) avslutar med en variant på en gammal favorit:

– Amanuensen på observatoriet är död.

­ – Jaså, vad dog han av?

­ – Det vet jag inte, men jag tror inte det var något allvarligt.

Men här lever Mars!

Hädangångna MARS (= ungdomsinriktade Malmö Astronomi- och Rymdfartssällskap)  i rikets tredje stad var en sak, men The Mars Society i USA är en helt annan. Detta synnerligen aktiva sällskap har en driftig ordförande i forskaren och entusiasten Robin Zubrin, som ofta syns i diverse tidskrifter (senast i Space News har jag förstått)  och i debatter (närmast 15.3, Hayden Planetarium i New York City) om Nasas och rymdnationen USA:s planetära mål.

Mars-sällskapets logga

Att det är utforskningen av och bemannade rymdfärder till den röda planeten det ytterst handlar om för The Mars Society, är en självklarhet.

Jänkarna älskar att ha conventions, så också detta sällskap vars trettonde stormöte äger rum i Dayton, Ohio, några dagar i augusti. På plats är då ett 100-tal Mars-experter.

Det amerikanka Mars-sällskapet  har bortåt 8000 medlemmar i dag, varav några är svenskar och danskar. Jag är nyfiken varför vi svenskar är engagerade – är det forskare som enrollerat sig eller rör det sig om Mars-entusiaster i största allmänhet? Vet du?

I USA verkar även en Humans to Mars-organisation, en påtryckargrupp som just nu jagar underskrifter till ett upprop på temat ”President Obama – Set the course for Mars”.

Fantastiska Orion

Fladdermusen på nära håll. Foto: ESO

Orion var den första stjärnbild jag som grabb lärde mig hitta på himlavalvet – Karlavagnen kom som god fyra-femma samma kväll – och sen dess är och förblir Orion min favoritkonstellation. Den uppfattningen om Orion delar jag med miljoner andra stjärnskådande jordbor, och intresset minskar inte direkt för att ESO  senast riktat kikare med vidvinkelkamera i Chile mot en ganska okänd del av stjärnbilden där vi hittar nebulosan The Bat, ”Fladdermusen”, NGC 1788.

- Den kosmiska fladdermusen är en ö av stjärnor i vardande i Orions utkanter. Även om detta spöklika moln ligger relativt långt från Orions ljusa stjärnor, känner det ändå av deras kraftfulla vindar och starka sken, noteras i ett mess från ESO:s Robert Cumming.

Samtliga stjärnor i området är mycket unga, med en snittålder på bara en miljon år – ”ingenting” i det kosmiska perspektivet.

Alla fakta finner du här hos svenska ESO, och glöm inte zooma in nebulosan – en häpnadsväckande resa in i Orion garanteras. Hur går det till?

Orion har alltid varit en prestigeladdad konstellation. Att fransmännen och deras allierade under de framgångsrika krigen sekelskiftet  kring 1800 ville döpa om Orion till Napoleon och att en och annan engelsman kom med motförslaget Nelson, tillhör astronomihistoriens trivia.

Knut Lundmark ”uppfann” supernovorna – men tvekade ändå…

Professorn funderar. Foto: Lunds Observatorium

Den tyske astronomen och astronomihistorikern Hilmar Duerbeck har skrivit mängder av intressanta uppsatser de senaste åren, som berör inte minst vår sällskaps grundare, den store pionjären Knut Lundmark (1889-1958).  Lundmark var tidigt på banan när det gäller novor och insåg tidigt att om Andromedanebulosan var en galax som vår egen, så måste ju  också novan S And 1885 (som nådde magnituden 6-7) – om den nu inte låg framför Andromedasystemet, i samma synlinje  – varit något alldeles exceptionellt.

Så småningom föll ju polletterna på rätt plats – att det är en artskillnad, inte gradskillnad,  mellan vanliga novor och dessa kataklysmiska explosioner – och Duerbeck har utrett supernovabegreppets uppkomst. De stora smällarna i de andra vintergatorna fick namn som giant novae, upper class nove, exceptional novae, Hauptnovae på tyska, ja, kärt barn har många namn, men 1933 spikade Lundmark begreppet supernova – och tack tack vare skickligt fotarbete av Walter Baade och Fritz Zwicky i de internationella kretsarna slog begreppet igenom.

Det där astrosociologiska med ”upper-class”-novor intresserar mig, för det betyder ju att det även bör ha funnits ”middle-class novae” och ”lower-class novae”, vilket det också gjorde en tid. Lundmark var med hela tiden i denna diskussion, men på 30-talet lossnade det på allvar och supernovorna blev ett fastslaget begrepp.

Desto märkligare då att signaturen K.L. i en notis i vår årsbok Cassiopeia 1940 menar ”att de enormt ljusstarka exploderande stjärnor, som uppnå en alldeles oerhörd ljusstyrka vid sina explosioner, och som med ett mindre lyckligt namn benämnas supernovae, men vilka man även kunde kalla överexplosionssolar”.

Får någon ekvationen att gå ihop?

När ska förresten Vintergatan uppleva nästa supernova? 1604 var senast (vad vi vet). Nån gång när jag ska ut med min fältkikare på 10×50 hoppas jag P Cygni vaknar till liv på allvar. Stjärnan ligger i dag på 4.8 app magn – som supernova bör väl P Cygni blir lika ljusstark som fullmånen? Minst.

Ett PS till Lundmark

Knut Lundmarks akademiske lärare Karl Bohlin i Uppsala kom fram till att Andromedanebulosan hade en parallax på 0,17 bågsekunder och låg på 19 ljusårs avstånd, ”mindre än till och med de flesta stjärnornas”. Bohlin levde ända fram till  1939, fick uppleva genombrottet både för galaxer, supernovor och upptäckten av universums expansion. Hans astronomiska världsbild krossades i småsmulor. Hur tog han alla dessa ”smällar?

Schmidt hedras med ett rum

Klenod: På Hamburger Sternwarte finns ett litet rum ägnat åt en av astronomins optiska giganter: handikappde Bernhard Schmidt (1879-1935), den estniske teleskopuppfinnaren som gett oss det geniala Schmidt-teleskopet med dess korrektionslins.

Bernhard Schmidt kom til Hamburg 1916 och fick arbeta där, vad jag förstår, under väldigt fria ”otyska” former.

Om Bernhard Schmidt skrev den estniske författaren Jaan Kross romanen Motvindsskeppet, som kom på svenska 1997.

Teleskop som smitthärd

Så här i diverse vårliga förkylnings- och flunsatider så glöm inte vad den amerikanke kåsören och filmskådisen Robert Benchley en gång skrev apropå smitthärdar och bacillskräck:

- Glöm inte torka av okularet, för man vet inte vem som tittat genom teleskopet tidigare.

Kommentarer inaktiverade.