Nr 57 2011

Astronomins plats i DDR-diktaturen

Jag är extremt intresserad av ämnet astronomi och diktaturer, vilket  jag hoppas ska bevisas av nya numret av Populär Astronomi (ute 7 mars). Så tack till Anna-Mi Wendel som tipsar mig om en sajt, där bl a astronomin i DDR, “Kära gamla Östtyskland” (Gunnar Bernstrups låt hette så, finns på Youtube), diskuteras.

I en lärobok för tiondeklassare (15-åringar) från 1971 påpekas att ”astronomisk grundkännedom tillhör den socialistiska människans allmänbildning” – från 1959 var astronomi obligatoriskt ämne i den östtyska grundskolan. Och man hade en del i det kommunistiska lägret att vara extra stolta över, t ex den första Sputniken. Populärastronomi  omhuldades och flera folkobservatorier fanns (även i Västtyskland!). Årsböcker med efemerider publicerades också.

Eftersom jag själv som idéhistorisk gröngöling i Lund fick uppgiften av min lärare och guru Rolf Lindborg att kolla den moderna astronomins framväxt skildrad genom svenska fysikläroböcker, är detta hyperintressant för övertecknad! Jag fokuserade mig på olika astronomers mätning av avståndet till Andromedasystemet, M31, och hur det med tiden sipprade in i diverse läroböcker för realskola och gymnasium. Det var ju en viss skillnad på Karl Bohlins 19 ljusår och Knut Lundmarks 600  000 ljusår… Jag fick till sist visa logaritmiskt utvecklingskurvan, för att få plats med de allt mera gigantiska avstånden.

Mest notabelt i DDR-boken är (den frånvarande) diskussionen kring den moderna kosmologin, en bok som i övrigt verkar väldgt avancerad för tidens 15-åringar. Mikrobakgrundsstrålningen, upptäckt 1864, finns inte med, Big Bang existerar inte, tvärtom: ”Universum har varken en början eller ett slut i tiden”.

Detta är mycket intressant, för Lemaitres ur-atom sågs som “idealism” av Stalin, och denne superdiktator tvekade inte att avrätta astronomer vid Pulkovo- och Sternberg-observatorierna för diverse brott och tankefel.

Hela den intressanta analysen av DDR-läroboken kan du ta del av här.

Medborgar-satelliterna är här!

Jag gillar uttrycket: “Citizen satellites”, medborgarsatelliter.

Jag såg en artikel på temat i Scientific American, där det bl a presenteras små behändiga “cub sats” som amatörer kan ha roligt med (kosmisk strålning, t ex). Storleken är 10x10x10 centimeter.

I San Francisco finns ett bolag som säljer dessa nanosatelliter för 7500 dollar. och hela notan för en uppsändning kan gå löst på 10 000 dollar.

Det ska ju finnas ett inkrom också förstås, men i princip:

Ingenting är omöjligt längre!

Planetflykt från  solen –  vad händer då?

Vad händer om en jordlik, livbärande planet stöts ut ur sitt solsystem (av olika orsaker) och blir en solitär i Vintergatan? En kringvandrande “stäppvargs-planet”, helt enkelt, en hemlös planet.

Det har två forskare vid University of Chicago spekulerat över – de heter Dorian Abbot och Eric Switzer.

Tre  av  deras funderingar i sammandrag:

√ Om dessa stäppvargs-planeter finns, kan de upptäckas ut till 1000 AU från jorden.

√ Så länge planetkärnan är varm och avkyls enligt gällande fysiska regler, kan liv bibehållas i miljarder år under ett istäcke som innehåller flytande vatten.

√ Dessa kosmiska stäppvargar kan spela en avgörande roll i livets utbredning i galaxer.

DN uppmärksammade största solsystems-modellen

Sweden Solar System, världens största modell av solsystemet med Globen som utgångspunkt,  fanns också beskrivet i DN:s På stan-artikel om rymden, erinrar Christian Vestergaard.

Artikeln finns här:

Under tiden  på jorden…

… har Nya Zealand ju drabbats en gång till av en jordbävning, som gick särskilt illa  åt Christchurch igen.

Jorden är ingen kall och död himlakropp, det geologiska spelet är i full gång. Hela tiden bubblar det och kokar – och kokar över.

Bara mellan 26.2 och i dag har t ex Yellowstone National Park registrerat 14 smärre jordskalv, det största härom dan  med en magnitud av 2,4 på Richter-skalan.

Inte ens i trygga Skåne kan vi undvika jordskalv.