Hoppa till innehåll

Nr 177 2012

  • av

Betelgeuse – vinterhimlens grandiosa rubin

Nu när vinterhimlen börjar synas på allvar, riktas ens ögon gärna mot favoritstjärnbilden Orion och dess röda jättestjärna Betelgeuse, Alfa Orionis

Lars Olefeldt påminde härom dan om att  ESO 2009 med ett specialutrustat 8-metersteleskop tog den skarpaste bilden dittills av Betelgeuse, som är en röd superjätte 1000 ggr större än solen och som sprätter ut mängder av materia i rymden.

Under de senaste 1000 åren har massförlusten uppgått till i snitt ∼3×10−6 M⊙yr

Betelgeuse är bara några miljoner år gammal och har kvaliteter som gör den till en stark kandidat för en kommande supernovasmäll.

Stjärnan är ständigt bevakad av yrkesastronomer. Senast i somras offentliggjorde ett US-team radioastronomer en interferometerstudie av stjärnans två utsprätta stoftmoln kallade S1 och S2. Observationerna skedde med instrumenten Combined Array for Research in Millimeter-wave Astronomy (CARMA) med hög upplösning (0,9 bågsekunder över ett 32 bågsekunders synfält).

Hastigheterna i S1-utflödet har uppmätts till -9.0 km/s till  +10.6 km/s jämförda med stjärnans position, dess "rest of frame". S2 anses ha en "medelutströmningshastighet", mean outflow velocity, på 14.3 km/s, vilket möjlighet en åldersbestämning på 1100 respektive 380 år. Vilket bara understryker Betelgeuses babykaraktär!
ESO:s två pedagogiska bilder från 2009, där vi kan se massutströmningarna i den omgivande interstellära rymden:

1

2
 

Även tyska astronomer har i år publicerat hypterintressanta 3 D-studier av Betelgeuse med dess omgivande halvbågiga chockvåg i stjärnans färdriktning, bow front, och talar om ett ung fenomen i stjärnvärlden. Goda illustrationer på frontlinjen där Betelegeuse yttre sfär möter det interstellära mediumet gavs i IRAS infraröda bild 1997 och i en färgförstärkt AKARI-kompositbild 2008 (AKARI är en infrarödkänslig japansk satellit):

Och amatörastronomerna? Vad kan vi bidra med? Jo, vi kan alltid hålla koll på Betelegeuse och dess variabla  ljusstyrka. Variabiliteten fastslogs redan 1836 av "Den Stores" son, John Herschel.

Evitas rymdfärd

Vill du läsa något riktigt underhållande om Evita (Peron), just nu aktuell på Malmö Opera genom musikalen Evita med Charlotte Perelli i huvudrollen (hon är starkt bra!),  så rekommenderar W-bloggsredaktionen Tomas Eloy Martines roman Santa Evita (Forum, utkom på svenska 1996).

I romanen får vi följa Evitas märkliga likfärd efter hennes bortgång, en färd som slutar på – månen. Dit trodde en del argentinare att hon förts 1969 i sin kista av Neil Armstrong och Buzz Aldrin.

SDO dokumenterar annorlunda solförmörkelse

Under större delen av september i år kunde NASA-sonden SDO, Solar Dynamics Observatory, varje dag observera solförkelser när jordklotet "kom i vägen". Om dessa förmörkelsers vetenskapliga värde kan jag ingenting, NASA uppger på sin SDO-sajt att förmörkelserna mest är till besvär men att de också "is a fact of life". Ett känsligt solinstrument som påverkas och som måste kalibreras om är Helloseismic and Magnetic Imager (HMI) eller rättare sagt dess fönster. Fönstret är vant vid solens värma, det kyls ner under förmörkelserna och får då på klurigt vis värmas upp igen för att fokusera rätt.

Nästa gång SDO går in en en förmörkelsesäsong skriver vi 3 mars 2013.

Så här kunde den pågående solförmörkelsen se ut nu i september.

Nobelpriset i fysik 2012 gick…

.. som väntat inte till Higgs-partikels idégivare och experimentella utforskare utan till något helt annat: Serge Haroche, Collège de France och Ecole Normale Supérieure, Paris, Frankrike, och
David J. Wineland, National Institute of Standards and Technology (NIST) och University of Colorado Boulder, CO, USA.

De delar priset ”för banbrytande experimentella metoder som möjliggör mätning och styrning av enstaka kvantsystem”.

Kometer på gång!

Håkan Barregård tipsar ASTB-communityn om tre kometer. Info här:

1.
http://www.skyandtelescope.com/community/skyblog/observingblog/Comet-Hergenrother-Puts-on-a-Show-172753901.html

2.
http://www.aerith.net/comet/catalog/2011L4/2011L4.html

3.
http://www.aerith.net/comet/catalog/2012S1/2012S1.html
 

Så här tros ljusstyrkan för  ISON-kometen C/2012 S1 utvecklas framöver:

Den kan  bli lika ljusstark som den stora kometen 1680, den som på samtida illustrationer kunde se ut så här (från Rotterdams horisont):

Om denna komet 1680 skrev jag faktiskt själv i ett nummer av Astronomisk Tidsskrift 1971 (nittonhundraSJUTTIOETT!!!) och påpekade hur avancerad bl a vår förste lundaprofessor i astronomi Anders Spole och hans kometsyn var.

Bl a tyckte sig Spole se en koppling mellan kometernas uppträdande och – solfläckarna. Ju ymnigare det var med solfläckar, desto ljusstarkare kometer syntes, tyckte han.  Spole tänkte sig en sorts explosiva utströmningar från solen, som väl ute i rymden belystes av vår hemmastjärna och där skapades kometsvansarna (som ju alttid är riktade bort från solen). Detta var, vad jag vet, första gången som en direkt fysisk koppling mellan solen och kometer sattes på pränt. Intressant!!!.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.