Onsala stylas om
I augusti byts skyddstäcket ut runt det stora 20-metersteleskopet vid Onsala rymdobservatorium, berättar en relis från Chalmers. Arbetet börjar med att toppen av teleskopets omslutande radom lyfts bort av en stor lyftkran. Uppgraderingen innebär ett förnyat förtroende för teleskopet, som har bidragit till forskningen sedan 1976.
✆ Observatoriets 20-metersteleskop skyddas av en radom som består av 620 triangelformade paneler i glasfiberarmerad plast. Tillsammans bildar panelerna en klotrund form med en diameter på 30 meter.
Hans Olofsson, professor i radioastronomi vid Chalmers, leder arbetet med att byta ut radomen.
– Trycket från forskare att använda det 20-metersteleskopet har ökat under de senaste åren, tack vare nya, toppmoderna mottagare som installerats. För att teleskopet ska klara sig många år till behöver också den omslutande radomen uppgraderas, säger Hans Olofsson.
✆ Arbetet med att ge teleskopet ett helt nytt skyddstäcke beräknas börja den 11 augusti 2014 och blir klart i början av oktober.
– Först ersätts en kalott som består av 50 paneler längst upp på radomen och som väger 2 ton. Under åtta veckor byts sedan de resterande 570 panelerna ut en i taget, förklarar Hans
Olofsson.
✆ Radombytet koordineras av Onsala rymdobservatorium under ledning av professor Hans Olofsson. Ett arbetslag från det amerikanska företaget Essco, som också installerade radomen då teleskopet byggdes, kommer att utföra stora delar av arbetet.
✆ Radomen är ett täcke av glasfiberarmerad plast som skyddar teleskopets blanka parabolantenn, 20 meter i diameter, från väder och vind. Tack vare den klimatkontrollerade miljön inuti radomen kan antennen riktas med hög noggrannhet mot radiokällor på himlen.
✆ Sedan det invigdes av H. M. Kungen 1976 har 20-metersteleskopet vid Onsala rymdobservatorium använts för att ge betydande bidrag till forskningen. Att få gå in i den vid första anblick mystiska vita bollen har också varit höjdpunkten under guidade visningar. År 2013 besökte drygt 2100 personer observatoriet.
Fluoret kommer från – stjärnorna!
Våra professionella vänner och kolleger i Lund har kommit den kosmiska bakgrunden till fluoret i våra tandkrämstuber på spåren!
☛ Det är Nils Ryde och hans doktorand Henrik Jönsson plus kolleger från Irland och USA som studerat stjärnor som bildats vid olika tider i universums historia för att se om mängden fluor som de innehåller stämmer överens med den som teorin förutspår.
☛ I den aktuella studien har forskarna använt ett teleskop på Hawaii tillsammans med en ny typ av instrument som är känsligt för ljus med en våglängd i mitten av det infraröda området. Det är i det området som signalen finns i det här fallet.
– Instrument som kan mäta infrarött ljus med hög upplösning är mycket komplicerade att konstruera och har först nyligen blivit tillgängliga, säger Nils Ryde i en pressrelis från Lunds universitet (som denna notis i stort bygger på).
☛ Olika grundämnen bildas under högt tryck och temperatur i en stjärnas inre. I fluorets fall så bildas det när stjärnan i slutet av sitt liv svällt till en röd jätte. Fluoret rör sig sedan ut till stjärnans yttre delar. Därefter kastar stjärnan av de yttre delarna och bildar en planetarisk nebulosa. Det fluor som då slungas ut blandas med den gas som omger stjärnorna, det så kallade interstellära mediet. Ur det interstellära mediet bildas sedan nya stjärnor och planeter. När de nya stjärnorna dör berikas det interstellära mediet igen.
☛ Till sist har det gått så långt att vi kan pressa in fluoret i våra tandkrämstuber… Och sen borsta tänderna med vatten, som kommit från kometer och asteroider. Visst är vi stjärnornas barn!?!
☛ Forskarna riktar nu även blicken mot andra typer av stjärnor. Bland annat kommer de att försöka ta reda om fluor kunde produceras i det tidiga universum, även innan de första röda jättarna hunnit bildas. De ska också använda metoden för att studera miljöer i universum som är annorlunda än den i solens omgivning, exempelvis nära det supermassiva svarta hål som finns i Vintergatans centrum. Där går kretsloppet, det vill säga där stjärnor dör och nya föds, betydligt snabbare än i solens omgivning.
– Genom att titta på fluorhalten i stjärnorna där kan vi säga någonting om ifall processerna de bildas genom också ser annorlunda ut, säger Nils Ryde.
☛ Resultaten publicerades nyligen i Astrophysical Journal Letters, länk till artikeln.
Rosetta svettas
Från ESA:s Rosetta-mission noteras senast att kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko nu ligger mitt emellan Mars och Jupiters och har börjat svettas – varje sekund sprutar kometen ut två glas vatten (300 ml).
Ju närmare solen kometen kommer, desto mer H2O sprätts ut i den interplanetära rymden.
Observationerna är från 6 juni i år och sondens mikrovågsinstrument mätte utsläppen. Avstånd då: Cirka 350 000 km från kometen.
Närstudie av Gum 15
En nytagen bild inom ESO:s Cosmic Gems-projekt visar den så kallade Gum 15-nebulosan. Dokumentationen skedde med hjälp av kameran WFI (Wide Field Imager) på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop på La Silla-observatoriet i Chile.
❉ Gum 15 befinner sig 3000 ljusår från jorden i stjärnbilden Seglet och är ett typiskt exempel på ett H II-område, som är speciella, eftersom de innehåller stora mängder joniserat väte. När de joniserade vätekärnorna återinfångar elektroner släpper de ifrån sig ljus vid olika karakteristiska våglängder. En av dessa ger nebulosor som Gum 15 deras röda glöd – en glöd som astronomer kallar väte-alfa (Hα).
❉ I H II-områden flödar de joniserande fotonerna ut från de unga heta stjärnorna i området, och Gum 15 är inget undantag. I mitten av bilden kan man se en av de skyldiga, nämligen stjärnan HD 74804. Den är den ljusstarkaste medlemmen i Collinder 197, en stjärnhop som katalogiserades av den svenske astronomen Per Collinder.
❉ Stjärnorna i nebulosan ligger också bakom dess knöliga och oregelbundna utseende, som inte är ovanligt för HII-områden, och gör dem ännu vackrare. HII-områden kan ha många olika former på grund av att fördelningen av gas och stjärnor i dem är så oregelbunden. En annan intressant detalj med Gum 15:s utseende är den kluvna mörka stoftfläcken i mitten av bilden och de ljussvaga blå reflektionsstrukturerna som korsar den. Detta stoftstråk får nebulosan att se ut som en större version av den mer välkända Trifidnebulosan, M 20.
❉ Ett H II-område som det här kan ge upphov till tusentals stjärnor under loppet av flera miljoner år. Några av stjärnorna får den att glöda och formar den, och det är också de här stjärnorna som till slut kommer att förgöra den. Så snart de nyfödda stjärnorna har genomgått spädbarnsåldern kommer starka partikelvindar att strömma ut från de här enorma stjärnorna. Detta kommer att röra om och upplösa gasen runt dem, och när de allra största stjärnorna börjar dö, så kommer Gum 15 att dö med dem.
❉ Några stjärnor är så stora att de kommer att dö med en smäll när de genomgår supernovaexplosioner och skingrar områdets sista spår av joniserad vätgas. Då är en ung stjärnhop det enda som är kvar.
Palomars 5,1-meters teleskop uppgraderas
Om det tekniskt otroliga projektet PULSE (The Palomar Ultraviolet Laser for the Study of Exoplanets) och dess betydelse för utforskningen av exoplaneter, diskuteras här. Vi pratar om laserstyrning och adaptiv optik i den högre ultravioletta skolan.
Astronomy Now gratis på nätet
W-bloggskompisen Christian Vestergaard tipsar:
– The Astronomy Magazine är en helt ny kostnadsfri webbaserad tidskrift. Den kräver dock Adobe Flask Player.
Info här: http://www.astropublishing.com/
Varning för Oort-molnet
Att det inte är speciellt hälsosamt att befinna sig i Oorts kometmoln konfirmeras här av Randall Munroe på hans sajt xkcd.com:
