Kometdubbeln igen – unik, icke-unik?
Nä, vi släpper inte greppet om ESA-sonden Rosetta och dess färd in mot kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko och en tänkt landning senare i år.
Den fantastiska Rosetta-upptäckten härom dan av kometens dubbla natur gav för bara fem dagar sen upphov till denna animation:
★ Nu trodde ju jag naturligtvis att "dubbla kometkärnor" är en sällsynthet, men på nätet berättas om fler liknande fenomen. T ex kometen 1§03 P/Hartley 2 som under under passagen 2011 förbi NASA EPOXI tedde sig så här jordnötsaktig:
★ Det tros också att kometen 8P/Tuttle har denna dubbla natur.
★ 6 augusti beräknas Rosetta ha kommit fram för sin kometrendezvous och i november beräknas landaren Philae sätts ner på himlakroppen.
Unga forskare
Vill vi följa vad unga astronomer i Norden håller på med, rekommenderas facebook-sajten Nordic Network for Early Career Researchers in Astophysics.
I höst äger en workshop rum i København.
Hasselblad jubilerar
Det är i dagarna "45-årsjubileum" för människans första besök i den yttre rymden (21.7 1969), Neil Armstrongs och Buzz Aldrins månlandning 1969. I samband med detta erinrar Christian Vestergaard om Hasselblad-kamerans roll i Äventyret:
➨ Victor Hasselblad AB i Göteborg med hjälp av KTH stod för företagets stora globala genombrott. Månbilderna hade också ett stort propagandavärde för NASA.
➨Från Tekniska museet i Göteborg saxas följande (artikelförfattare Alexandra Selivanova):
➨Vid tiden för de första rymdfärderna visade amerikanska rymdstyrelsen, NASA, inget större intresse för foto och bilder. Rymdkapslarna hade inte heller några fönster. 1962 skickade NASA en kamera till rymden för första gången. Valet av kamera var helt slumpmässigt och det blev Hasselblad 500c. Då var Victor Hasselblad AB en av de minsta kameratillverkarna i världen.
➨Bilderna som togs av Hasselbladkameran blev fantastiska. Amerikanerna insåg snabbt bildernas stora propagandavärde. Rymdprogrammet väckte nämligen en hel del kritik och det var viktigt för NASA att kunna visa upp sina bedrifter på bästa sätt.
➨ Samarbetet mellan NASA och Victor Hasselblad AB fortsatte. Under en rymdpromenad 1966 råkade astronauten Michael Collins tappa sin kamera, en Hasselblad SWC (super-wide camera). Hans ord “Damn! I’ve dropped it. I’ve dropped my Hasselblad!” spreds av världens massmedier. Victor Hasselblad AB fick stor uppmärksamhet. Företaget utlyste då en hittelön på 10 000 dollar och svenska tidningar skrev att kameran var Sveriges första satellit.
➩ Även KTH kom så småningom att delta i samarbetet mellan NASA och Hasselblad. I början av 60-talet var fotografisk uppmätning och kartering, fotogrammetri, ett mycket populärt forskningsområde. Bertil Hallert, professor vid KTH, var världsledande inom området och hade många kontakter i USA, både bland forskare och amerikanska myndigheter. Han blev Hasselblads referensperson och rådgivare.
0➨Hasselblad fick ensamrätt på att utveckla kameror för Apolloprojektet. Kontraktet var värt 1,7 miljoner dollar, men även reklampotentialen var enorm. En speciell enhet inrättades på Hasselblads fabrik för att utveckla och konstruera en månkamera enligt NASA:s önskemål. Det handlade inte längre om små modifieringar, vilket var fallet med tidigare rymdkameror. Det gällde att skräddarsy en kamera som var anpassad för förhållanden på månens yta.
➨ Den första modellen hette Lunar Surface SWC. Den förkastades av NASA, eftersom astronauterna tyckte att kameran var svår att hantera. NASA ville dessutom ha en kamera med eldrift.
➨ Månkameran kom till slut att bli Hasselblad 500 EDC (electric data camera). Objektivet var nykonstruerat och försett med polarisationsfilter (som kan justeras för att bara släppa igenom ljusvågor med en viss våglängd). Plastdetaljerna som fanns i vanliga kameror byttes ut mot aluminium. Alla knappar anpassades för att kunna hanteras med astronauternas klumpiga rymdhandskar. Bertil Hallerts idé var att förse kameran med en reseauplatta av glas. Den satt i kamerahusets bildöppning. Reseauplattan hade mätkors som gjorde att avstånd och höjdskillnader kunde beräknas med hjälp av fotografierna. I USA målades även kamerorna med silverfärg av NASA för att reflektera bort solljuset och skydda kameran från värmen.
➨ Måndagen 21 juli 1969 nådde Apollo 11 månen. Astronauterna hade lite mer än två timmar på sig för att bland annat ta bilder. Neil Armstrong tog de flesta av de 450 bilderna som sedan fascinerade hela världen. Månkameran blev dock kvar på månen. För att minska rymdfarkostens vikt lämnade astronauterna kvar all teknisk utrustning som inte var livsviktig. Endast filmrullarna fick följa med tillbaka till jorden. Idag lär det ligga tolv Hasselbladkameror på månens yta. Alla har fått dokumentera månfärderna som skedde mellan 1969 och 1972.
➨ En historia som är mindre känd är att en av de ursprungliga månkamerorna blev kvar på jorden. Ett exemplar hade nämligen skickats till KTH för att kontrolleras och kalibreras. Efter Bertil Hallerts död 1971 blev kameran kvar på KTH och användes i både forskning och undervisning.
Ny digital teknik gjorde att fotogrammetri inte längre hade samma status på KTH. År 2006 låg månkameran till försäljning på den kommersiella marknaden. Både Victor Hasselblad AB och Hasselblad Center i Göteborg erbjöds att köpa kameran, men avböjde. Samtidigt firades Victor Hasselblads hundraårsjubileum. Forskaren Anders Houltz skrev en artikel om kameran till Tekniska museets årsbok Daedalus 2007 och i samband med detta hämtades kameran tillbaka till KTH. Kameran lånades in av Tekniska museet och visades i utställningen "Ett rymdäventyr" 2010.
➨ I Tekniska museets bibliotek hittar du literatur om månkameran och Hasselblad:
➨ Evald Karlsten. Hasselblad: en bok tillägnad Victor Hasselblad. Stockholm 1981.
➨ Anders Houltz. Månkameran. Daedalus Stockholm 2007, s. 67-83.
Lundmark och solens vintergatsrörelse
Brasislianska astronomer har utrett Knut Lundmarks betydelse i historiken om galaxernas avstånd. Centralt i diskussionen är reduktionen för solens vintergatsrörelse, som måste räknas bort i bestämmandet av galaxernas rödförskjutning/avstånd-förhållande, Här var Lundmark pionjären FÖRE Edwin P Hubble!
Maribo-meteoriten fem år senare
Chefen för meteoritsamlingarna på Statens Naturhistoriske Museum Henning Haack i Köpenhamn har skrivit en väldigt trevligt liten faktabok på temat Meteoritter (Gyldendal). Han uppehåller sig mycket om meteoriten som damp ner vid danska Maribo 2009 och dess förhistoria – med skånska hjulspår, sidospår till professorn Birger Schmitz i Lund, meteoritkratrarna förbundna med Mien och Siljansringen.
Maribofyndet står i fokus. Samma kväll som det nya Koncerthuset i Köpenhamn, som arkitekten såg till har med rymden och meteorer att göra, invigdes 2009, small det påpassligt över vårt grannland och med hjälp av hundratals rapporter inklusive videoupptagningar från Skåne och radarobservationer från Rügen kunde så småningom den tyske meteoritjägaren Thomas Grau hitta nedslagsplatsen mitt på Lolland och säkra 25 gram (!) äkta meteoritstenar från solsystemets födelse för 4 567,2 miljoner år sen.
Den extremt spröda Maribo-meteoriten, en tidskapsel från vårt solsystems första början, visar sig innehålla minst 25 000 organiska ämnen inklusive aminosyror.
Geologerna lånade ut en liten liten del av meteoriten till Koncerthuset, Vid en flytt i huset försvann meteoriten. Otrolig slarvigt! Hade geologerna slarvat bort ett originalmanus av W A Mozart hade det tagit hus i helvete!
Månens hål
En Youtube-snutt om NASA:s "utgrävning" av månens hålor förbundna med lavatuber har hittats av W-bloggens Lars Olefeldt.
S Hawking vs G Galilei
Dagens "Bibelord" hämtar vi hos Stephen Hawking:
"I was born on January 8, 1942, exactly three hundred years after the death of Galileo. I estimate, however, that about two hundred thousand other babies were also born that day. I don't know whether any of them was later interested in astronomy."
