Nr 96 2014

Undret i Oxie

Gamle (s)-politikern Janne Svärd, som var med i beslutsprocessen bakom TBO:s tillkomst för drygt 40 år sen, kallar vårt Tycho Brahe-observatorium för "Undret i Oxie", och bilden förstärks av vad som är på gång med fjärrstyrningsinstrumenteringen:

Vår chefstekniker Håkan Barregård jobbar som en perfekt galning med att sätta ihop det uppgraderade instrumentet med kamera och dess nya montering och hotar mig med att om inte monteringen och kameran bli så lättanvänd att om inte jag börjar använda dem så ställer han upp både med privatlektioner och äppelcider.

Ord och inga visor! Positiv stress skulle jag också vilja kalla det för min del.

(Foto: Håkan Barregård)

Jag tror ju dessutom att när styrelsen för Malmö förskönings- och planteringsförening, som pumpat in pengar i projektet, kommer till oss 1 oktober, blir de inte imponerade – de blir MYCKET IMPONERADE.

Plattektonik på Europa

Planetforkare menar sig nu ha slagit fast, att Jupiters stora måne Europa visar upp rörelser i ytgeologin som bara kan föklaras genom plattektonik. Jordklotet och Europa är i så fall de enda himlakroppar med dessa plattor, som ju hos oss förklarar både förekomsten av bergmassiv och jordbävningar.

Grus i Orion

Rådande teorier förutsätter att stenplaneter som jorden ursprungligen bildas från små små stoftkorn i den interstellära sfären, men nu menar sig amerikanska radioastronomer som brukat den stora Green Bank-parabolen att det hittat stoftkorn som är 100-1000 ggr större än de korn som ingår i protostjärnorna. Här finns en sorts medelstora interstellära partiklar, "grus", som hjälper till att kickstarta planetbildningar. Dessa grusfilament syns mycket tydligt på bilderna från GBT, som drivs av National Science Foundation.

I detalj ser filamenten ut så här:

✰ De nya GBT-mätningarna täcker norra delen av Orions stora komplex av molekylmoln med M42, Orionnebulosan, ungefär i mitten. Det stjärnskapande stoftet i delen, som kallas OMC-2/3, har redan kondenserats till långa, stoftrika filament, som i sin tur uppvisar knutor på väg mot att bli stjärnor. Det vi ser är förmodligen en öppen stjärnhop i vardande, en stjärnhop 1500 ljusår från oss som behöver 100 000 – 1 000 000 år för att börja lysa.

✰ Stoftkornen här tros vara i storleken 1 mm till 1 cm till 1 "Lego-bit", påpekar rapportens huvudförfattare Scott Schnee.

✰ Olika teorier är förstås i svang om stoftkornens uppkomst.

PS.

En Lego-bit är förresten, har jag läst, 0.8 cm x 0.8 cm x 1 cm. Lite annorlunda i tum.

Populär kortfilm om stjärnors utseende

Denna Youtube-snutt på temat "Why are Stars Starshaped?" har fått över 600 000 tittare, tipsar Lars Olefeldt.

M54 belyser "litiumproblemet"

När kartläggningsteleskopet VST vid ESO:s Paranalobservatorium i norra Chile studerar den klotformiga stjärnhopen Messier 54 ser den ut att vara som vilken annan stjärnhop men den bär på en hemlighet:
M54 tillhör inte vår hemmagalax Vintergatan utan den är en del av en mindre satellitgalax, dvärggalaxen Sagittarius. 1994 upptäcktes att klothopen ligga drygt 90 000 ljusår bort, mer än tre gånger så långt som avståndet mellan jorden och Vintergatans mittpunkt.

Astronomer har nu observerat Messier 54 med hjälp av VLT som en testbädd för att försöka lösa ett av de stora mysterierna i modern astronomi – litiumproblemet.

(Bildkälla: ESO/VLT/VST)

✸ Det mesta av det lätta grundämnet litium som nu finns i universum producerades under big bang tillsammans med väte och helium, men inte alls i samma mängd. Astronomer kan beräkna med relativt stor noggrannhet hur mycket litium som förväntas finnas i det unga universum och från det klura ut hur mycket av det som vi borde se i gamla stjärnor.

✸ Men mängderna stämmer inte överens med varandra – det finns bara drygt en tredjedel så mycket litium i stjärnorna som vad vi förväntar oss. Detta mysterium är fortfarande olöst, trots att forskare spenderat flera decennier av arbete på just detta.

✸ Fram tills nu har det bara varit möjligt att mäta litium bland Vintergatans stjärnor. Men nu har en forskargrupp ledd av Alessio Mucciarelli vid Bolognas universitet, Italien, alltså använt VLT för att mäta hur mycket litium som finns i ett urval av stjärnor i Messier 54. De fann att nivåerna är jämförbara med de i Vintergatan. Så oavsett vad som gör att litium försvinner i så stora mängder så är det inte något som är unikt för Vintergatan.

Gammablixtar är livshotande

En ny spekulativ rapport diskuterar i vilken mån gammalblixtar utgör en fara för livsbetingelserna i universum. Vilken roll kan de ha spelat de senaste fem miljarder åren i vår egen del av Vintergatan?

Mount Palomar i backspegeln (1)

Som en pendang till TBO-uppgraderingen av fjärrstyrningsteleskopet ovan, så passar Christian Vestergaard på att skicka över ett antal klassiska teckningar signerade Russell W Porter från tillkomsten av 200-tummaren (Hale-teleskopet) på Mount Palomar på 1940-talet – dåtidens största teleskopmonster med en 5-meters spegel gräddad i ett stycke.

Teckningarna är från 1938, och erkänn: Det är bilder med "sug" i, och jag ska med jämna mellanrum servera W-bloggens läsare några av dessa rara historiska teckningar, som både är tekniskt detaljrika och onekligen tidstypiska.

Vill du redan nu se alla hans Mt Palomar-skisser, finns de här.

En vinnande kombination

En god Habanacigarr, ett kupglas med Calvados, lagom med värme från kakelugnen … och så nyaste numret av Populär Astronomi. En gentlemans kväll är räddad!

Tack för i dag

Som ni ser, så trots tekniskt trubbel så återkommer vi ständigt som Fågel Fenix ur cyberrymdens aska. Vi ger aldrig upp! Men för nu säger vi: