Dagens bild…
.. med "Rosetta-kometens" – Comet 67P/Churyumov–Gerasimenkos – slukhål och allt häftigare gas/stoftutströmningar från öppningarna ser ut så här:
Bildkälla:ESA/Rosetta
Slöjnebulosans mörker
Det finns mängder av riktigt läsvärda böcker i vårt nya TBO-bibliotek och dagens fynd handlar om James M Kalers Cosmic clouds: Birth, Death, and Recycling in the Galaxy (kom 1997). Han skriver om Vintergatans mörka moln, som ju en gång i tiden ansågs vara "hål" genom stjärnmyllret i vår hemmagalax. Det är inte ens hundra år sen verkligheten kom på plats, att hålen i själva verket är interstellär materia i form av gas och fint stoft som mörkar bakomliggande stjärnor. En som kom att figurerar i analysen av dessa moln och dess beståndsadelar var förresten vår lundaprofessor och ASTB-medlem Carl Schalén.
I Kalers bok fastnar jag direkt för diskussionen om Max Wolf (övertygad svenskvän), som på tidigt 1920-tal studerade Slöjnebulosan i Svanens/Cygnus stjärtnbild. Nebulosan delade upp himlen i två delar: mot väster förekom rikligt med stjärnor, öster om nebulosastråket syntes betydligt färre stjärnor. Oerhört märkligt!
Wolf räknade på stjärntätheten per kvadratgrad på ömse sidor om nebulosan och noterade att fram till 11:e magnituden (apparenta) var tätheten lika stor. Därefter, ner till 17/18:e magnituden, skilde sig stjärntätheten drastiskt åt. Heidelbergastronomen drog den våghalsiga slutsatsen att "Slöjan" och den osynliga nebulositeten, som förmörkade den östra delen, borde ligga på ungefär samma avstånd som en normal stjärna av 11:e storleken, cirka 1600 pc bort.
Metoden är verkligen grov, stjärnor av samma apparenta magnitud kan vara högst olika inbördes vad gäller en rad astrofysiska parametrar, men möjligen stämmer Wolfs metod om man tar hänsyn till ett stort urval stjärnor och smetar ut dem i statistiken.
Slöjnebulosan fotograderad 1921 med världens största teleskop, Hooker-teleskopet på Mt Wilson. Notera stjärntäthetsskillnaden mellan vänstra och högra delen.
Vera Rubin for the Nobel Prize
Jag såg UR Samtiden på tv och Katie Freese, professorn i Stockholm, plädera för ett Nobelpris i fysik till Vera Rubin, legendarisk galax/mörk materia-forskare. Gärna för mig men bara om i motiveringen nämns Knut Lundmarks och Fritz Zwickys tidiga bedrifter på området.
Unika månsekvenser
Dagens tips från Lars Olefeldt handlar om månen: htttp://www.wimp.com/moon-camera.
Jordens andra måne
Stefan Jeppsson har fått korn på vad himlakroppen/himlakropparna som utgör jordklotets "andra måne" kan berätta om solsystemets historia:
http://videnskab.dk/miljo-naturvidenskab/jordens-anden-mane-kan-afslore-solsystemets-mysterier
Population III-stjärnor hittade
Ett av de senaste ESO-pressmessen handlar om de tidiga population III-stjärnorna, vårt universums första solar: http://www.eso.org/public/sweden/news/eso1524/.