ESO rapporterar märkligt asteroidfynd:
Svanslös "byggsten" från tiden då jorden bildades
Astronomer har upptäckt en unik himlakropp som ser ut att ha sitt ursprung i material från det inre solsystemet då jorden bildades, och som under miljarder år bevarats i Oorts kometmoln. Som tidskapsel är fyndet helt unikt.
Observationer med ESO:s Very Large Telescope och Canada France Hawai’i Telescope visar att C/2014 S3 (PANSTARRS) är det första objektet som upptäckts med en långperiodisk bana och vars egenskaper pekar ut den som en orörd asteroid från de inre delarna av solsystemet. Den kan ge viktiga ledtrådar om hur solsystemet bildades.
Så här slät och fin tror rymdkonstnären att den svanslösa himlakroppen ser ut. Ill:ESO/M. Kornmesser
I en forskningsartikel som publiceras idag i tidskriften Science Advances har astronomen Karen Meech vid Institutet för astronomi vid Hawaiis universitet och hennes kollegor fastslagit att C/2014 S3 (PANSTARRS) bildades samtidigt som jorden i de inre delarna av solsystemet, men kastades ut i ett väldigt tidigt skede.
Forskarnas observationer tyder på att det är en uråldrig stenig himlakropp snarare än en av dagens asteroider som kommit bort i solsystemet. Som sådan kan den vara en av byggstenar för de steniga planeterna, som jorden, men som kastades ut från det inre solsystemet och som har under miljarder år bevarats djupfryst i Oorts kometmoln.
Karen Meech förklarar de oväntade observationerna.
– Vi känner redan till många asteroider, men de har blivit stekta av solen under miljarder år. Detta är en av de första okokta asteroiderna som vi kunnat observera: den har bevarats i den bästa frysen som finns, säger hon.
Objektet i rena rama verkligheten. Observationer med ESO:s Very Large Telescope och Canada France Hawai'i Telescope visar att C/2014 S3 (PANSTARRS) är det första objektet som upptäckts ha en långperiodisk kometbana, men som har karaktären av en orörd asteroid från de inre delarna av solsystemet. Det kan ge oss viktiga ledtrådar om hur solsystemet bildades. Bildkälla: K. Meech (IfA/UH)/CFHT/ESO
C/2014 S3 (PANSTARRS) upptäcktes ursprungligen av teleskopet Pan-STARRS1 som en svagt aktiv komet ungefär två gånger så långt bort från solen som jorden. Dess nuvarande långa omloppstid (cirka 860 år) pekar på ett ursprung i Oorts kometmoln. Relativt nyligen knuffades den in i en bana som tagit den närmare till solen.
Forskarlaget märkte på en gång att C/2014 S3 (PANSTARRS) var ovanlig eftersom den inte har någon karaktäristisk svans som de flesta långperiodiska kometer har när de kommer nära solen. På grund av detta har den fått smeknamnet Manxkometen, efter den svanslösa kattrasen. Inom bara några veckor efter upptäckten hade forskarlaget samlat in spektra av det väldigt ljussvaga objektet med hjälp av ESO:s Very Large Telescope i Chile.
Så tänker sig forskarna kometens bana – från Oortmolnet in och sen fast. Bildkälla: ESO/L. Calçada
En noggrann analys av ljuset som reflekteras från C/2014 S3 (PANSTARRS) visar att den är typisk för så kallade S-typ-asteroider, som vanligtvis finns i asteroidbältets inre del. Den ser inte ut som en vanlig komet: sådana tror man har bildats i det yttre solsystemet och som är isiga snarare än steniga kroppar. Det verkar som materialet har påverkats lite av solens ljus, vilket indikerar att den varit djupfryst under en väldigt lång tid. Den väldigt svaga kometlika aktiviteten som associeras med C/2014 S3 (PANSTARRS), vilket stämmer överens med sublimering av is, är ungefär en miljon gånger lägre än en aktiv långperiodisk komet som befinner sig på samma avstånd från solen.
Karen Jane Meech
Ett antal teoretiska modeller kan reproducera mycket av strukturerna som vi ser i solsystemet. En viktig skillnad mellan dessa modeller är vad de förutsäger om objekten i Oorts kometmoln. Olika modeller förutsäger väldigt olika förhållanden mellan isiga och steniga objekt. Denna första upptäckten av ett stenigt objekt från Oorts kometmoln är därför ett viktigt test från de olika förutsägelser från modellerna. Författarna uppskattar att observationer av 50-100 av dessa Manxkometer behövs för att skilja mellan de olika modellerna, vilket öppnar upp ytterligare en rik ådra i denna studie av solsystemets ursprung.
Medförfattaren Olivier Hainaut (ESO, Garching, Tyskland) avslutar.
– Vi har hittat den första steniga kometen och vi letar efter fler. Beroende på hur många vi hittar, kommer vi veta om jätteplaneter dansade genom solsystemet när de var unga, eller om de växte upp i tystnad utan att röra sig väldigt mycket.
Spännande novarest i Orion
Alla som följt och följer W-bloggen vet förmodligen att Orion är min favoritstjärnbild, inte minst för att här finns så mycket att spana in, i olika våglängder. Nu har astronomer även spanat in en förmörkelsevariabelsk dvärgnova inuti Te11-nebulosan nära Barnards båge: En vit dvärg på 1.18 solmassor
Det var amatörer som upptäckte nebulositeten 2010.
Novan tros ha observerats av kineserna 483 e Kr.
Bildkälla: Rapporten ovan
Nytt stjärnbildningsområde i Vintergatan
Ett helt nytt stjärnbildningsområde 1,5 kpc (ca 5000 ljusår) bort har hittats i Canis Major/Stora hunden.
Vi tänker kanske inte alltid på att Vintergatan med dess stoft- och gasmoln sveper in om även här.
Makemake har en måne
Vårt planetsystem har fått en ny familjemedlem: Dvärgplaneten Makemake har en nästan kolsvart drabant på 160 km:s diameter som snurrar i cirkulär bana. Perioden minst 12,4 jorddygn. Avstånd till Makemake 21 000 km.
HST dokumenterade himlakroppen redan i fjor men det har tagit tid att defintivt slå fast förekomsten av den lilla månen.
Förhoppningen är att HST:s efterträdare i rymden, det infrarödkänsliga James Webb-teleskopet, ska ge oss mer detaljinfo.
NASA:s PR-maskineri
NASA har sen länge kopplat greppet om flödet i de sociala medierna, och PR-makarna är smarta:
När en begåvad popikon som Sara Bareilles skapar låtar med inslag om astronomi och vetenskap, hyllar NASA henne och får ytterligare PR via Saras egen återkoppling på twitter. Det handlar om miljontals träffar i cyberrymden.
Kvartett lasrar fyrar av
Från ESO:s senaste svenskmess :Den 26 april 2016 var ESO:s Paranalobservatorium i Chile värd för ett evenemang som markerade det första ljuset för de fyra kraftfulla lasrar som utgör en kritisk del av adaptivoptiksystemen på ESO:s VLT (Very Large Telescope). Deltagarna bjöds på en spektakulär uppvisning av laserteknik i den absoluta framkanten med Paranals mäktiga natthimmel som fond.
* Dessa laserguidestjärnor är de kraftfullaste som hittills använts inom astronomin och evenemanget blev också första gången som flera laserguidestjärnor använts vid ESO.
* I det nya Four Laser Guide Star Facility (Fyra-lasers guidestjärneanläggning; 4LGSF) lyser fyra 22-watts laserstrålar mot himlen för att få natriumatomer i den övre atmosfären lysa så att de ser precis ut som riktiga stjärnor. Tack vare dessa konstgjorda stjärnor kan adaptivoptisksystemen kompensera för luftoron.
Nya dubbelstjärnor i Plejaderna
Kepler K2-maskineriet har genererat nya upptäckter av binära stjärnor i Plejaderna och Hyaderna (en transiterande exoplanet i Neptunus storlek). Samtidigt har några av Plejadernas parametrar ännu en gång kunnat bekräftas:
Åldern 120 miljoner år, avståndet 132 +/- 5 pc.
Dino slog huvudet i taket
Om månen flyttar sig några centimeter eller millimeter bort från jorden varje år, kan vi räkna fram att för 85 miljoner år sen rörde sig månen 10 meter över jordytan.
– Kan det förklara varför högväxta dinosaurier dog ut? Det slog ju huvudet i taket… ehh… månen, spekulerar Lars Olefeldt.
Bildkälla: drawception.com