ESO avslöjar i ny rapport idag:
Orionnebulosan kryllar av bruna dvärgar och solitära planeter
Ett internationellt team har använt kraften hos det infraröda instrumentet HAWK-I, som sitter på ESO:s Very Large Telescope, för att producera den hittills djupaste och mest omfattande bilden av Orionnebulosan. Detta har inte bara lett till en bild som är fantastiskt vacker, men har också avslöjat en stor mängd av ljussvaga bruna dvärgar och ensamma planetstora objekt:
Denna spektakulära bild av det stjärnbildande området Orionnebulosan togs med flera exponeringar av den infraröda kameran HAWK-I som sitter på ESO:s Very Large Telescope i Chile. Detta är den djupaste bilden någonsin av området och avslöjar många fler väldigt svaga planetstora objekt än vad man väntat sig. Bildkälla: ESO/H. Drass et al.
* Den berömda Orionnebulosan sträcker sig 24 ljusår inuti stjärnbilden Orion och är synlig från jorden med blotta ögat som en suddig fläck i Orions svärd. En del nebulosor, varav Orionnebulosan är en, är starkt upplysta av ultraviolet strålning från de många heta stjärnorna som fötts inuti dom, och gör så att gasen joniseras och lyser starkt.
* Orionnebulosans relativa närhet till oss gör den till en ideell testbädd för att bättre förstå både hur stjärnbildning går till och dess historia, och även för att bestämma hur många stjärnor av olika massor som bildas.
* Amelia Bayo (Universidad de Valparaíso, Valparaíso, Chile; Max-Planck Institut für Astronomie, Königstuhl, Tyskland), en av medförfattarna till den nya artikeln och medlem i forskningsteamet, förklarar varför detta är viktigt.
* – Att förstå hur många av dessa lätta objekt som finns i Orionnebulosan är väldigt viktigt för att sätta nuvarande teorier för stjärnbildning på prov. Vi inser nu att hur dessa lätta objekt bildas beror på deras omgivning.
* Forskningsledaren Holger Drass (Astronomisches Institut, Ruhr-Universität Bochum, Bochum, Tyskland; Pontificia Universidad Católica de Chile, Santiago, Chile) berättar entusiastiskt.
* – Våra resultat känns för mig som en blick in i en ny era av forskning om hur planeter och stjärnor bildas. Det stora antalet fritt flytande planeter som vi ser på gränsen till vad våra observationer kan göra ger oss hopp att vi med E-ELT kan upptäcka en mängd mindre, jordstora planeter.
Denna bild visar några höjdpunkter från en spektakulär ny bild av det stjärnbildande området i Orionnebulosan som skapats från flera exponeringar av den infraröda kameran HAWK-Isom sitter på ESO:s Very Large Telescope i Chile. Detta är den djupaste bilden någonsin av området och avslöjar många fler väldigt svaga planetstora objekt än vad man väntat sig. Bildkälla: ESO/H. Drass et al.
PS 1.
Hela pressmesset från ESO här.
PS 2.
Om Amelia Bayo kunde läsas och länkas i W-bloggen nr 14 2016.
Ännu en dvärgplanet hittad i Kuiper-bältet
Välkommen till sol- och planetsystemet, 700 km stora dvärgplaneten 2015 RR245.
Himlakroppen, som tar 700 år på sig att cirkla ett varv i sin utsträckta ellipsbana runt solen, upptäcktes med hjälp av instrumenteringen på bjässen Canada-France-Hawaii Telescope på Maunakea, Hawaii, och är ett resultat av sökprogrammet Outer Solar System Origins Survey (OSSOS).
Bildkälla: OSSOS team
Vatten i exovärlds atmosfär
Ingen vet väl om WISE 0855 är en ovanligt kall och svag brun dvärg eller en Jupiterliknande planet eller sannolikt något mitt emellan, men denna exovärld har nu visat sig ha vatten i sina moln i atmosfären. En spektakulär första gångs-upptäckt, så grattis till astronomerna!
Objektet ligger 7,2 ljusår bort och är fem ggr större än Jupiter.
Edward "Anti-Teller "
Den kontroversiella kärnfysikern Edward Teller, "vätebombens fader", förekommer naturligtvis i Karin Henrikssons läsvärda biografi över USA-presidenten, Hollywoodaktören m m Ronald Reagan (Reagan – En kontroversiell ikon, 2015). Teller var en av arkitekterna bakom SDI, Reagans aldrig förverkligade "Stjärnornas krig"-projekt.
Edward Teller med sin skyddsling, vätebomben. Eller var det tvärsom? Bildkälla: Bill Mauldin, Chicago Sun-Times, 1963.
Jag har länge fascinerats av Teller, som hade en fantastisk förmåga att reta upp folk till vänster om yttre högern och som gärna anklagades för att vara en krigshetsare.
Faktum är att Teller var en framstående forskare redan på 30-talet; direkt astronomi sysslade han inte med men väl de kärnkrafter som utgör motorerna i universums alla skeenden. Jfr med atombombens skapare J Robert Oppenheimer som 1939 t ex forskade om neutronstjärnornas eventuella natur!
Så här diktade professorskollegan Harold P Furth en gång om Teller och begreppet materia-antimateria (AEC står för Atomic Energy Commission)::
Well up above the tropostrata
There is a region stark and stellar
Where, on a streak of anti-matter
Lived Dr. Edward Anti-Teller.
Remote from Fusion’s origin,
He lived unguessed and unawares
With all his antikith and kin,
And kept macassars on his chairs.
One morning, idling by the sea,
He spied a tin of monstrous girth
That bore three letters: A. E. C.
Out stepped a visitor from Earth.
Then, shouting gladly o’er the sands,
Met two who in their alien ways
Were like as lentils. Their right hands
Clasped, and the rest was gamma rays.
Teller sägs mest ha varit förvånad över att Furth fick BETALT för sin dikt!
Var finns Tychos putto?
Christian Vestergaard fick i cyberrymden syn på en putto som funnits på Tycho Brahes Uraniborg, och jag tyckte jag kände igen den från ett besök på vinden i Historiska museet i Lund (LUHM), för lääääänge sen. När jag härom dan kollade på museets sajt fick jag svaret: "noll träffar".
Jag blev lite orolig, men Klas Hyltén-Cavallius lugnar mig: Allt finns på Tycho Brahe-museet på Ven, dit materialet från vinden i Lund har forslats och deponerats.
Putton är en klenod, 47 cm hög, och stod placerad som en av två på Uraniborgs östra portal. Vad sägs om den moderna Brylcrème-frisyren?
I behåll på Ven.
Pistolstjärnan utmanar
LBV- stjärnorna, de så kallade luminösa blå variablerna, är extrema – unga – tungviktare i Vintergatan, och en av de häftigaste kallas Pistolstjärnan, som ligger i en ung stjärnhop nära Vintergatans mitt. "Pistolen" har med den Magnum.44-liknande nebulosan att göra, som i verkligheten är sfärisk med stjärnan i mitten. Nebulosan härrör från stjärnans ymniga och våldsamma utflöde av gas och stoft, som ägde rum för 5000-10 000 år sen.
Absorptionen här är enorm. Stjärnan har en visuell magnitud runt 28 magn men skulle, om inte så mycket stoft och gas låg i vägen i Vintergatan, vara synlig för blotta ögat!!!
Pistolstjärnan i sin egentillverkade nebulositet, 1997. Bildkälla: ESA/NASA/HST
Pistolstjärnan utforskas hela tiden sedan HST fick korn på den på 1990-talet. Numera anses den minst vara binär, den jämförs ibland med Eta Carinae och några forskare utesluter inte att den är resultatet av en stjärnkrock här inne i det stjärntäta vintergatsmyllret.
Likheten mellan Pistolstjärnan, dess nebulosa och grannen LBV G0.120-0.048 är slående, däremot saknar en tredje tungviktare här en omkringliggande nebulositet.
Avståndet är ca 25 000 ljusår, stjärnans radie ett par hundra ggr solens och dess massa minst 100 ggr solens. Luminositeten är kanske fem miljoner ggr solens.
Bild från en ESO-rapport 2010. Nebulosans diameter runt 700 AU.
Senaste "nytt" finns bland annat här.
Tripp, trapp… Frankenstein!
Först såg galaxen UGC 1382 ut som en liten elliptisk galax, men sen kopplades UV-data in och till sist radioastronomiska instrument – och hela tiden växten galaxen, som i dag kallas "Frankenstein".
Galaxen klassas nu som GLSB, en Giant Low Surface Brightness Galaxy. Vetenskaplig rapport här och en matig pressrelis här, upphittade av Arne Lindengard. Tack för det.
- Bildkälla: NASA/JPL/Caltech/SDSS/NRAO
Trakasserier och hinder inom astronomin
Det är märkligt, men när astronomer träffas på konferenser numera står det ofta en uppförandekod i inbjudan. Varför det?
Den som följer inläggen inom American Astronomical Society upptäcker att frågan om t ex sextrakasserier i högsta grad är aktuell och i US även omfattar unga forskare som trakasseras på grund av ras och HBQT-läggning.
Det finns mörka inslag i vår egen vetenskap. Klassiska fall: Den senare nobelvinnaren Subrahmanyan Chandrasekhar mer än antydde ju att A S Eddington, som både var handledare och motståndare till honom på 30-talet i Cambridge (Eddington förlorade!), följde rasistiska reflexer, och de intresserade av genusperspektivet har ju alltid icke-nobelprisen till Lise Meitner och, senare, pulsarupptäckaren Jocelyn Bell Burnell att fundera över.
Om vi bortser från direkta trakasserier, så kan man tycka att 2016 skulle jämställdheten vara en norm inom vetenskaps- och universitetsmiljön, men statistiken talar ett annat språk. För tyskspråkiga finns ett Astro-Frauen-Netzwerk, som illustrerar sitt arbete så här pedagogiskt:
Inget modelejon, men…
Inga av oss inom den astronomiska communityn är väl direkt några modelejon, men vår nya TBO-dress är snygg, bekväm och skönt himmelsblå:
Foto: Peter Hemborg