Nr 97 2016

"MFF-blå" Uranus syns bättre och bättre

Över hustakten i Malmö city, där jag bor, ligger Uranus sydost nedom Pegasuskvadraten framåt natten, och jag spanade in "sjuan" härom kvällen/natten med min 12 ggr:s fältkikare: Bara för at kolla färgintrycket. En nästan Mff-ljusblå prick visade sig för mina ögon.

Sedan planeten upptäcktes 1781 av William Herschel har gasjätten bara hunnit med drygt två varv runt solen.
Upptäcktshistorien är fascinerande. Vi vet ju att Herschel blev uppbragt när det sades att han upptäckt  himlakroppen av en slump. Han menade att det var resultatet av hans metodiska genomgång av stjärnhimlen och att han skulle ha upptäckt den förr eller senare, om inte vid detta tillfälle (13 mars 1781). Genom sina idoga studier förvandlade Herschel objektet tfrån en misstänkt komet till solsystemets sjunde planet.
Uranus_Sep2016_Finder_Chart
Bildkälla: http://freestarcharts.com/the-planets-this-month

Länge trodde Herschel att han fått ögonen på en komet eller något "nebulöst", skriver han i sin observationsjournal, men den väldefinierade runda skivan med egenrörelse pekade efter en tid på något helt annat. När andra astronomer kopplades in och banberäkningarna satte fart, upptäcktes ju snabbt att himlakroppen rörde sig längs zodiaken nära ekliptikan och att lutningen visavi ekliptikan  var liten. Aha!

Objektet visade sig ha  iakttagits tidigare, första gången redan 1690 av John Flamsteed som i sin katalog klassade "stjärnan" som 34 Taurii.

Och egentligen borde pricken ha observerats redan av stjärnskådare i  civilisationens vaggor, för den ligger precis på synlighetströskeln för blotta ögat.

Samtidens banberäknare – jag pratar nu t ex om Alexis Bouvard i början av 1800-talet -  fick snabbt problem. Skulle de bara nyttja de allra senaste, de allra exaktaste mätningarna som uppmätts av en liten båge av Uranus bana eller skulle de ta hänsyn till även de allra tidigaste, mindre exakta observationerna?  Oavsett hur, så var det något konstigt: Uranus, som ju upptäckaren ville namna Georgium Sidus för at hedra sin kung som precis som Herschel kom från Hannover,  dök inte upp där tabellerna sa att den skulle. Felen uppgick med tiden till bågsekunder, till bågminuter, till hela grader. Misstankarna om  att det fanns ännu en himlakropp längre ut som störde Uranus, bekräftades i och med upptäckten av Neptunus.

Tidiga svenska vinklar på Uranus? Jodå. Redan sommaren och hösten 1781 var Pehr Wilhelm Wargentin, Uppsalastronomen, på jakt efter planeten, och när Daniel Melanderhjelm  kom med sina bägge volymer Astronomie 1795 kallade han där planeten för Herschel och publicerade flera intressanta banelement. Melanderhjelm påpekade i en fotnot att astronomerna i Berlin valde att  kalla planeten Uranus. Kunganamnet försvann definitivt ur rullorna i och med Herschels egen bortgång en bra bit in på 1800-talet.

Uranus är ett stort forskningsobjekt i dag, konstigt vore det annars i exoplaneternas tidevarv, och även om vi inte har nån sond som snurrar precis omkring planeten för tillfället så fokuserar från tid till annan de stora Keck- och Gemini-teleskopen på himlakroppen. Därför kunde i våglängden "nära infrarött" 2012-2014 studeras en rad fläckar i Uranus atmosfär, vindhastigheter uppmättes m m. Bilden av en komplex gasplanet träder fram (bilden nedan från denna rapport):

sromovskyetal-1512-05009_f26

En märklig bild noterades från HST, när månen Ariels skugga föll på Uranus. Året var 2006.

hs-2006-42-a-web

Bildkälla: ESA/NASA/L Sromovsky

Herschel upptäckte 1787 två av Uranus månar (Oberon, Titania). Med sin teleskoparsenal, tidens bästa,  tyckte  sig Herschel kunna spana in ytterligare fyra månar, men inga bekräftelser dök upp från andra astronomer. Även sonen John Herschel jagade bekräftelser från sin sydafrikanska horisont.  Först 1851 kunde William Lassell upptäcka ytterligare drabanter. Herschel Seniors iakttagelser sågs av historikern Robert Grant (The History of Physical Astronomy, 1852) som "problematical".
Ett fenomen som fascinerade många astronomer på 1800-talet var i vilken mån månarna förmörkades av planeten.

Allra märkligast i Herschel/Uranus-historien är kanske hans iakttagelser av planetens ringar. Dessa fastslogs inte förrän 1977.

Precis som Tycho Brahe hade skarpa ögon, hade även William Herschel fullödig syn när han drog på i 1000 ggr-förstoringarna med sina egentillverkade speglar och okular. Den engelske astronomen Stuart Eves utesluter inte att Herschel verkligen såg ringarna, som ljusmässigt kan ha sett annorlunda ut då mot nu. Dessutom följde på 1800-talet industrialismen och jordens atmosfär smutsades ner, vilket inte drabbade Herschel på hans aktiva tid. Vattenångan i atmosfären kan även ha varit mindre på 1780/90-talen, då till följd av klimatskiftet efter den så kallade lilla istiden. Detta är INTE första gången somn klimat och astronomi kopplas ihop!
 
PIA17306

Bildkälla: NASA/Keck Telescopes

uranusrings

Infraröda ringar… rödaktiga ungefär så som Herschel uppfattade dem. Bildkälla: KeckTelescopes

SN-smäll i M108?

Försiktighet är en dygd, och den nya misstänkta supernovasmällen i M108 förses med alla möjliga kryptiska reservationer och  förtecken i upptäckarrapporten i Astronomers´ Telegram.

Det stora problemet just nu är att M108 ligger nära solen och inte kommer  att bli nåbar för några instrument förrän om två månader.

ESA-sond fick en kyss

Det är svårt att veta hur ofta meteorider eller rymdskrotspartiklar kolliderar med alla våra 1000-tals rymdsondrar och satelliter, men det händer – det har även  hänt ISS, den internationella rymdstationen. Och nu tror alla att även en solpanel på ESA:s Copernicus Sentinel-1A fått en kyss av en millimeterstor partikel 23 augusti.

Satelliten befann sig på 700 km:s höjd över jordytan rakt under vid tillfället och när trafikolyckan inträffade noterades en svag försämring i kraftförsörjningen ombord liksom pytteförändringar i sondens orientering och bana.

Kamerasystemet ombord, som egentligen redan gjort sitt efter uppsändningen 2014, noterade träffen på solpanelen. Bildbevis här:

Sentinel-1A_fragment_impact_in_space_large

Bildkälla: ESA

Sommartriangeln skapades av… guess who?

Att Vega i Lyran, Altair i Örnen och Deneb i Svanen bildar asterismen "sommartriangeln" vet alla.
Vad alla inte vet är att asterismen uppfanns av Patrick Moore 1958!

Gammal trotjänare eller ung glop?

Astronomerna är villrådiga. Är stjärnan IRAS 19312+1950 gammal eller ung?

Vintergatsobjektet ligger i ett kemiskt rikt stoft-och gasmoln (markör för hög ålder, kan man tycka), men forskarna menar att vi ser en protostjärna i vardande – ungefär med tio ggr solens massa och ett energiutsprätt 20 000 ggr solens.  Tecken på en klassisk stjärnkrubba syns inte.

spitzeriras19312rectarrow_sm
Bildkälla: NASA/JPL-Caltech

Stjärnan ligger 12 000 ljussår från oss och har tidigare klassats som en gammal trotjänare i denna vintergatstrakt. Radioastronomer på Chalmers  Kay Justtanont och Eva Wirström är med i forskarteamet bakom nyheten från NASA och rymdteleskopen Herschel och Spitzer, facebooktipsar vår professor där Cathy Horellou:

ttps://www.nasa.gov/…/nasa-team-probes-peculiar-age-defyin…& http://arxiv.org/abs/1607.00432

Hur man än diskuterar den syrerika stjärnan och dess omgivning i rymden inklusive förekomsten av diverse molekyler och de häftiga stjärnvindarna (90 km/sek), så pekar allt på en protostjärna.

Inte nobelt av senfärdige Leijonborg

Hela den svenska akademiska och intellektuella miljön har mått illa av Karolinska-skandalen; forskningssamhället behöver granskas med ny lupp och nya skarpa ögon. "Självsanering" tror ingen på.

Att Lars Leijonborg först nu (2.9.2016), efter en massa turer, lämnar in som styrelseordförande för Karolinska institutet är bara så typiskt för personer som fastnat i makthavarnomenklaturan. Bristande sjukdomsinsikt råder bland dessa höga herrar och damer. Han skulle lämnat in direkt, naturligtvis!

Aktionen för att placera ESS i Lund och finansiera projektet ska dock inte tas ifrån honom.

Metallicas James Hetfield ph dr i astrofysik – på Caltech?

Njaeää, det tror vi inte på. Och det tror nog ingen annan heller, men det är ett roligt practical joke. För något annat kan det inte vara. Dock har Anders Nyholm, W-bloggens sidekick på Alba Nova i Stockholm, hittat fram till en artikel 2003 av Ariel Zandivarez et al i vilken Metallica-musikerna James Hetfield och Lars Ulrich tackas för stödet:

http://articles.adsabs.harvard.edu//full/2003MNRAS.340.1400Z/0001408.000.html

- Således har Metallica-medlemmarna skymtat i den astronomiska litteraturen, noterar Anders.

Hur Anders och andra än letat i t ex Astrophysics Data System så hittas inte en enda astronomisk publikation i namnet Hetfield.

Oasis-gitarristen  Brian May förblir den ende i den riktigt tunga pop- och rock rock´n roll-sfären med bevisade astronomiska insikter genom avhandlingsarbete, författarskap  m m. Avhandlingern 2007 hette A Survey of Radial Velocities in the Zodiacal Dust Cloud och finns att skaffa via nätet.

9780387777054

Äkta vara, men detta är en…

images

…typisk fejk. Bildkälla:
fejkkällan själv, https://www.ncscooper.com/metallicas-james-hetfield-celebrates-a-phd-in-astrophysics/

2 svar till “Nr 97 2016“

  1. ulfr skriver:

    Tack Anders. Tabbe av mig. Inte den sista….

  2. Anders skriver:

    I Queen är den gode May aktiv. Inte Oasis.