Hoppa till innehåll

Nr 7 2018

  • av

Svårfångade nebulosor observerade på "Mt Hindby"

ASTB:aren Hans Hilderfors fortsätter att slå oss med häpnad. Det har varit  dåligt väder för oss, men härom kvällen, efter månförmörkelsen på dagtid, klarnade det plötsligt upp och Hans gav sig på ett alldeles speciellt objekt från sin bostad i stadsdelen Hindby: Lower´s nebulosa, SH2-261, vid övre delen av Orion.

​Ordet till Hans:

– Objektet är relativt ljussvagt och är intressant därför att det upptäcktes först 1939 av amatörastronomerna Harold Lower och hans son Charles. De var entusiaster som byggt en egen 8-tums f/1 Schmidt kamera.

– Nebulosan ligger ca 3200 ljusår bort och består av mestadels Hα emitterande joniserad gas.

– Nåväl, jag fick en testexponering på 10 minuter vardera av Hα och OIII innan molnen rullade in, det hade behövts minst 4 timmar för att bli bra. Dessutom var det nästan fullmåne endast 30 grader från objektet som gav betydlig gradient på exponeringarna. Med lite fotoredigering går det dock att skönja objektet. Bildfältet är ca 1,2° x 0,8°.

Lower´s nebulosa JPEG justerad

Tips: Dubbelklicka på bilden så får du upp den i större format. Foto: Hans hilderfors

Samma kväll  gjorde Hans även  en enkel test av ljuskänsligheten på sin utrustning.

Testobjekt blev SH2-216, en av våra närmsta planetariska nebulosor, endast ca 420 ljusårs avstånd. Därför ett ganska stort objekt, ca 1,6°. Den ligger mellan Kusken och Perseus.

Den är ljussvag med en uppgiven ytmagnitud på 19,8 – därför ett bra testobjekt.

– Jag gjorde en 15 minuters singelexponering med Hα-filter och man kan skönja nebulosan tydligt trots nästan fullmåne. Bildfält ca 2,6° x 2,1°.

– För att få en bra bild krävs dock sammanlagt betydligt längre exponering, storleksordningen minst 10 timmar.

SH2-216 test magnitud

Dubbelklicka upp bilden! Foto: Hans Hilderfors

Jag bad Hans utreda begreppet ytmagnitud, hur vi bestämmer ljusstyrkan för ett objekt som är utsträckt på himlavalvet (galaxer, nebulosor m m). Rapporten här:

"Det blir snabbt ganska komplext (åtminstone i min hjärna) det där med hur ”djupt” man kan se med blotta ögat, med teleskop resp med CCD kamera. Ytmagnituden mäts ju i mag/arcsec2 .Samma måttenhet har vi ju för hur mörk natthimmeln är mätt med en Sky Quality Meter (SQM).

Hemma hos mig här i Malmö är det som bäst ca 18,5 mag/arcsec.Detta är vad jag förstår samma himmelsljus vi får om varje arcsec2  varit uppfylld av en stjärna med just magnitud 18,5.

Fototeleskop-e1451160998429[1]

Hans med instrumenteringen vid sitt obsis.

Denna ljusförorening sätter naturligtvis en gräns för hur djupt man kan gå med olika observationstekniker. En perfekt mörk himmel långt ute på landet ligger i bästa fall på ca 21,5 mag/arcsec2 .Obsis i Oxie tror jag ligger på ca 19,3 mag/arcsec2  .

På kvällen i Malmö när jag fotade Lowers nebulosan med fullmånen strax intill uppmätte jag ett urdåligt SQM på 15,4 mag/arcsec2. Planetariska nebulosan SH2-216 har enligt litteraturen en ytmagnitud på 19,8 mag/arcsec2 – integrerar man den över hela dess (stora) yta får vi dess absolutmagnitud som ligger på 12,8.

Nåväl hur blir det med en CCD kamera bakom ett teleskop där man sätter ett Hα filter framför? Oddsen förbättras naturligtvis eftersom vi släpper igenom önskade Hα signalen men blockerar betydande delar av ljusföroreningarna.

Mitt filter släpper igenom i ett fönster runt Hα med bredden 3 nm (30 Å). Sedan har CCD-kameran en viss känslighet för aktuell våglängd, i mitt fall en QE (kvanteffektivitet) på ca 45% för Hα, dvs sannolikheten för att en foton ger upphov till en elektron på CCD-chippet.

Sedan tillkommer oönskat brus i form av bland annat läsbrus, mörkbrus med flera vilket försämrar så kallade S/N, signal till brusförhållandet. För att minska bruset kyler vi ner CCD-chippet, jag kyler mitt till ca -20°.  

S/N förbättras också av långa exponeringstider.  Nu börjar det bli så komplicerat att det enligt min mening är bättre att prova i verkligheten hur det går. Även med min kamera tillsammans med Hα filter ska man naturligtvis välja natt utan störande månljus (högt SQM) samt långa exponeringstider om man vill nå djupt. "

Tack till Hans för bidraget till dagens W-blogg.

PS. Om vi vill läsa mer om amatörastronompionjärerna Harold och Charles Lower, tipsar Hans om två bidrag de skrev till de leaflets som utgavs inom Astronomical Society of the Pacific på 30-talet:

http://iopscience.iop.org/article/10.1086/124847 , om Finslers komet;

http://adsabs.harvard.edu/full/1939ASPL….3..207L, om Schmidtkameran.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.