Peenemünde – fasans raketbas
Med gamle kompisen och KvP-kollegan Christer Borg gjorde jag för en tid sedan en tur ner om Peenemünde, nazisternas raketbas på Usedom under andra världskriget. Jag har inte varit där på många år och kan bara konstaterea att detta museum i dag håller högsta möjliga karat: Härifrån testades och utforskades V1:orna och V2:orna, den gången verkligen massförstörelsevapen som i sin tur la grunden till både amerikanernas och ryssarnas rymdprojekt.
Som alltid funderar man över Werner von Braun och hans skuld. Ett raketgeni var han absolut – var han också en krigsförbrytare? Han visste mycket väl om slavarbetet på raketbasen och i de underjordiska byggena i Dora-komplexet miitt i Tyskland, där de utmärglade slavarbetarna gjorde ett "ausserordentlich deprimierende Eindruck" på honom. Skrev han sen.
Två bildbevis från Peenemünde, nazisternas raketbas under kriget. Här testade Werner von Braun m fl V2:orna. Christer Borg vid en V2-kopia. Foto: Ulf R Johansson
Vi tror i dag att runt 20 000 människor omkom i arbetet på Hitlers raketframställning och von Braun såg travar av lik under sina besök i Mittwelwerk-fabrikerna, dödens underjordiska raketfabriker.
I Johannes Weyers biografi Werner von Braun (Rowholt, 2015) påstås att hade von Braun reagerat över brutaliteterna, hade han ställts inför en SS-domstol.
Fram till januari 2019 visas i Peenemünde en specialutställning på temat "Vernichtender Fortschritt".
22 400 V1:or byggdes i Nazityskland och 3 200 V2:or. Vi tror att runt 8000 civila dödades av raketvapnen när de slog ner i London och andra storstäder.
Peenemündemuseet håller hög klass. W-bloggens utsände vid museets ingång. Foto: Christer borg
Peenemünde är väl värt en reflekterande ASTB-resa kommande år. Vi borde också göra en resa på temat "Einsteins Berlin" – kanske båda?
HST dokumenterar helium i exoatmosfärer
Med hjälp av Hubble-teleskopet har forskare ffg identifierat helium i en exoplanets atmosfär (WASP 107b).
Senaste novanytt
Hur ser det ut på novafronten vad avser överraskningen V392 Per?
– Det verkar som om ungraren Andras Uhrin fotograferade området med DSLR-kamera med grönfilter redan natten 28-29 april, och stjärnan hade då magnitud ca 7.0, berättade Hans Bengtsson härom dan.
Med hjälp av den helt nyligen offentliggjorda Gaia DR2-katalogen har astronomer kunnat fastställa avståndet till novasmällen till 3.9±0.8 kpc, drygt 12 000 ljusår från oss.
Just nu ligger novan, enligt AAVSO, på visuella magnituden 9, så den har rasat ner rejält sen upptäckten. I novornas rike går det fort undan.
Det snöar på "Rosetta-kometen" – eller gör det?
En märklig animation har dykt upp i cyberrymden som visar en sorts snöande på "Rosetta-kometen" (bland oss experter och tungvrickare naturligtvis känd som 67P/CHURYUMOV-GERASIMENKO).
Men det är klart att det inte handlar om snö: Det kan vara dammpartiklar som flyger upp, det kan vara kosmisk strålning som brakar in i kameran, det kan vara något tredje eller fjärde. Men spektakulärt är det.
Om du klickar på bilden får du igång animationen.
Veckans heta nyhet från Chalmers:
Solstormarnas hemligheter utforskas från jorden
Solstormar, kosmisk strålning och norrsken är välkända fenomen. Exakt hur deras enorma energi uppstår är däremot inte lika känt. Nu har fysikforskare på Chalmers hittat ett nytt sätt att studera dessa spektakulära rymdplasmafenomen. Resultaten publicerade nyligen i den ansedda tidskriften Nature Communications.
– Nu kan vi undersöka det som tidigare varit omöjligt. I tio års tid har forskare försökt ta rymdfenomenen till jorden så att vi kan lära oss mer om hur de uppstår. Med vår metod öppnas helt nya möjligheter att göra det, säger Longqing Yi, forskare på institutionen för fysik på Chalmers.
Det hela handlar om så kallad relativistisk magnetisk omkoppling – den process som ger upphov till fenomenen. Omkopplingen gör så att mängder med energi som är bunden i ett magnetiskt fält plötsligt frigörs och omvandlas till rörelseenergi och värme. För att det ska kunna ske krävs att plasmor med motriktade magnetiska fält möts. Denna växelverkan leder till våldsamt accelererade plasmapartiklar som ibland går att se med blotta ögat, till exempel i samband med ett norrsken.
Magnetisk omkoppling i rymden kan också ställa till det för oss på jorden. Genom att skapa solstormar som stör våra kommunikationssatelliter kan fenomenen påverka såväl elnät som flygtrafik och telefoni.
För att kunna efterlikna och studera dessa spektakulära rymdplasmafenomen i ett laboratorium krävs det högeffektlaser som kan skapa magnetfält som är mer än en miljon gånger starkare än de som finns på solens yta. I sin vetenskapliga artikel föreslår Longqing Yi tillsammans med professor Tünde Fülöp ett experiment där den magnetiska omkopplingen ska kunna studeras på ett nytt och mer exakt sätt. Genom att använda ultrakorta laserpulser kan rätt effekt uppnås utan att plasman blir så upphettad. Då kan omkopplingen studeras på ett mer renodlat sätt – utan att påverkas så mycket av plasmans värmeenergi. Det föreslagna experimentet ska göra det möjligt att söka svar på grundläggande frågor inom astrofysiken.
Tünde Fülöp.©Foto: Peter Widing
– Vi hoppas att detta ska inspirera många forskargrupper att använda sig av våra resultat. Det finns nu goda möjligheter söka kunskap som kan vara till nytta inom en rad områden. Till exempel behöver vi bättre kunna förstå solstormar, som stör viktiga kommunikationssystem. Kunskapen behövs också för att kunna kontrollera instabiliteter orsakade av magnetisk omkoppling i fusionsanläggningar, säger Tünde Fülöp, professor på institutionen för fysik på Chalmers.
Studien som de nya resultaten bygger på är finansierad av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, inom ramen för projektet "Plasmabaserade kompakta jonkällor" och av ERC-projektet "Skena och skina".
Läs den vetenskapliga artikeln:
Relativistic magnetic reconnection driven by a laser interacting with a micro-scale plasma slab i Nature Communications.