Nr 8 2018

7 februari, 2018

Spännande och dramatiskt nytt från Norrbottens museum:

I vår väntar stor Lundmark-utställning – får vi ner den till Lund?

En synnerligen trevlig nyhet från Karin Tjernström, knuten till Norrbottens museum i Luleå:

Museets nya utställning Födelse kommer att lyfta fram Knut Lundmark dels som pionjär i skapandet av en ny syn på kosmos, dels den privata sidan via hans och Birgittas kärleksbrev. 

3632218_2048_1152[1]

Två stilstudier av makarna…

- Vi har stjärnhimmeln som utställningens övergripande formelement, och det finns ett rymdspår som vi tar upp på olika sätt – via Knut Lundmark, via berättelser om den samiska stjärnhimlen, och rymdverksamheten i Norrbotten. Som Vidsel och Esrange.3632228_2048_1152[1]

… Lundmark. Bildkälla: Norrbottens museum

Utställningen kommer att öppna stegvis under våren och även bli tillgänglig på nätet.

W-bloggens förhoppning: Tänk om vi kunde få delar utställningen ner till oss här i Malmö/Lund-området!?! Karin tänder på samma idé och bollar idén vidare till projektledaren.

- Tanken är att utställningen ska kunna växa allteftersom och innehåll läggas till, vilket vore ännu en poäng med att skicka den till Lund. Programaktiviteter där kunde ha som syfte att tillföra utställningen mer stoff, kanske vad gäller Lundmarks populärvetenskapliga gäerning eller hans professorsskap?

- Det som jag valt att fokusera på initialt är uppväxttiden, följt av nedslag i Knuts och Birgittas kärlekshistoria i brevform 1914 samt 1921-22, vid den första sejouren "over there" vid Lickobservatoriet, och till sist har jag lagt till en serie brev från hans föreläsningsturné i Norrbotten 1955, som kändes som ett slags "återkomst" till hemmaregionen, med fina återblickar och funderingar.

- Dessutom kommer hans radioinslag från samma år, "Hur långt är det till himlen?", att vara med i hel eller förkortad form. Det är arbete som pågår och jag och min kollega är just i startgroparna med att sätta igång med själva textproduktionen.

- Knut skrev i ett av breven till Birgitta att "hädanefter skall jag leva för två ting: för dig och för vetenskapwen", och det citatet blev grundbulten i de två berättelserna om Knut Lundmark.

- Sedan har vi en tredje, via en tragisk släkthistoria. Hans moster födde i ensamhet ett oäkta barn, som hon tog livet av. Hon var fattig änka med ett barn att  försörja redan. Detta barn föddes samma år som Knut, en pojke det med.

- Tänk så olika öden dessa två fick, det känns som två olika tidsåldrar.

Sigtuna-träff med fokus på Peter Nilson

Anders Nyholm tipsar om att Sigtuna-stiftelsen 8 mars ägnar hela lördagen åt astronomen, galaxkatalogsammanställaren och den unike författaren Peter Nilson. Temat är "en magisk realist".

All info här om dagen och dess upplägg här.

Vattenrika TRAPPIST-planeter

De sju planeterna som kretsar kring den närliggande extremt svala dvärgstjärnan TRAPPIST-1 består mestadels av sten. Det visar en ny studie, som också tyder på att vissa av planeterna kan innehålla mer vatten än jorden. Nya, precisa mätningar av planeternas densiteter pekar på att vatten kan stå för uppemot fem procent av deras massa, vilket är 250 gånger jordens vattenhalt.

water-droplet-icon[1]

Systemets varmare inre planeter tros ha ångande täta atmosfärer, medan de yttre planeternas ytor är troligtvis istäckta. Den fjärde planeten från värdstjärnan är den som mest liknar jorden, om man ser till dess storlek, täthet och hur mycket strålning den får från stjärnan. Av de sju planeterna är den också den stenigaste planet och flytande vatten skulle kunna finnas på dess yta.

Pressmeddelandet med bilder och filmer finns på:
https://www.eso.org/public/sweden/news/eso1805/

ISS flög över månen

När det för ett antal dagar sen var massmediahajp över fenomenet  "superblå-fullmåne-totalmånförmörkelse" dokumenterades en ISS-flykt över månen, som såg ut så här (tipsar Hans Hilderfors igen):

En stjärna från "upplysningstiden"

Upplyst av nyfödda stjärnor slingrar sig ett mörkt moln av kosmiskt damm över denna spektakulära vidvinkelbild. I det tätpackade, avlånga molnet bildas nya stjärnor i ett område som kallas Lupus 3. Här föds bländande, heta stjärnor ur sammanstörtande massor av gas och stoft. Denna bild, den mest detaljerade hittills av området, skapades från bilder som tagits med kartläggningsteleskopet VST och med MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop.

Wide-field view of the Lupus 3 dark cloud and associated hot you

 

Stjärnfabriken Lupus 3 ligger bara 600 ljusår från jorden i stjärnbilden Skorpionen. Den utgör en del av ett större molnkomplex, Lupusmolnen, som fått sitt namn från den närliggande stjärnbilden Vargen (på latin Lupus). Molnen påminner om rök som svallar över en bakgrund av miljontals stjärnor, men i själva verket bildar de en så kallad mörk nebulosa.

Nebulosor är de vidsträckta sjok av gas, stoft och damm som delvis fyller rymden mellan stjärnorna. De kan sträcka sig över hundratals ljusår. Många nebulosor är spektakulärt upplysta av heta stjärnors intensiva strålning, men de mörka nebulosorna fungerar iställer som slöjor som skyler himlakropparna inuti dem. De kallas även absorptionsnebulosor, därför att de består av kalla, täta stoftpartiklar som absorberar och sprider ljus som passerar genom molnen.

Bland de mest kända mörka nebulosor är några som är tillräckligt stora för att kunna ses med blotta ögat mot Vintergatans ljusa fond, till exempel Kolsäcken och det mörka stråket som sträcker sig mellan stjärnbilderna Svanen och Skytten som kallas Great Rift (Stora revan) på engelska.

Lupus 3 har en oregelbunden, lite ormlik form på himlen. I den här bilden framträder den som ett område fylld av kontraster, med tjocka, mörka spår bland de bländande ljusa blåa stjärnor i mitten. Som de flesta mörka nebulosor är Lupus 3 ett område där stjärnor håller på att bildas. Här finns framförallt protostjärnor och mycket unga stjärnor. När förtätningar i nebulosan störs utifrån börjar de krympa ihop under gravitationskraftens inflytande. Trycket ökar, temperaturen höjs och i de extrema förhållanden i mitten av det kollapsande molnet föds en protostjärna.

De två ljusstarka stjärnorna i bildens mitt har gått igenom denna process. Tidigare blockerades deras strålning till största del av värdnebulosans tjocka slöjor, synlig bara för teleskop som är känsliga för infrarött ljus och radiostrålning. Allt eftersom de blev varmare och ljusare blev deras stjärnvindar och intensiva strålning tillräckligt kraftfulla för att rensa deras omgivningar av gas och stoft, så att de kunde kliva ut ur den mörka barnkammaren för att skina.

De två stjärnorna är så unga att kärnfusionsreaktioner i deras inre inte ännu har triggats igång. Istället lyser de tack vare omvandlingen av gravitationsenergi till värme allt eftersom deras turbulenta kärnor dras samman.

Att förstå nebulosor är viktigt för att förstå vad som händer när stjärnor bildas. Dessutom tror forskare att vår sol bildades för mer än fyra miljarder år sedan i ett område som i mycket liknar Lupus 3. Som en av de närmast liggande plantskolor för stjärnor har Lupus 3 varit föremål för åtskilliga forskningsprojekt. 2013 fångade MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile en mindre bild av dess rökpelarlika kolumner och lysande stjärnor (eso1303).

Trapetset

Från Chris Woodcook på fb-sajten The Sky at Night kommer denna enkla men slagkraftiga bild på Trapetset i Orionnebulosan, uppfångat med en 10-tums Dobsonreflektor:

27540774_1810339899000612_1466119153692221498_n[2]

F-n ska vara W-bloggsredaktör!

Hur det kan gestalta sig att vara teaterdierektör vet vi ju, men ibland är det inte mindre problematiskt att hålla i W-bloggen. Att det är långt mellan varven just nu beror delvis på "teknisk uheld" som redaktionen inte mäktat med att reparera. Hjälp kom dock i form av ASTB-ordf Peter Linde så att vi är någerlunda på banan igen.

Vårt akuta problem just nu har med bildernas storlek att göra. Vi ber om tillgift för det. När bilderna behöver dubbelklickas upp för tydlighetens skull på din skärm, berättar vi det.

27540971_10210322496208683_2428793513885516924_n[2]

Nån sorts stilstudie…. Foto: Carsten Nilsson

Nr 7 2018

1 februari, 2018

Svårfångade nebulosor observerade på "Mt Hindby"

ASTB:aren Hans Hilderfors fortsätter att slå oss med häpnad. Det har varit  dåligt väder för oss, men härom kvällen, efter månförmörkelsen på dagtid, klarnade det plötsligt upp och Hans gav sig på ett alldeles speciellt objekt från sin bostad i stadsdelen Hindby: Lower´s nebulosa, SH2-261, vid övre delen av Orion.

​Ordet till Hans:

- Objektet är relativt ljussvagt och är intressant därför att det upptäcktes först 1939 av amatörastronomerna Harold Lower och hans son Charles. De var entusiaster som byggt en egen 8-tums f/1 Schmidt kamera.

- Nebulosan ligger ca 3200 ljusår bort och består av mestadels Hα emitterande joniserad gas.

- Nåväl, jag fick en testexponering på 10 minuter vardera av Hα och OIII innan molnen rullade in, det hade behövts minst 4 timmar för att bli bra. Dessutom var det nästan fullmåne endast 30 grader från objektet som gav betydlig gradient på exponeringarna. Med lite fotoredigering går det dock att skönja objektet. Bildfältet är ca 1,2° x 0,8°.

Lower´s nebulosa JPEG justerad

Tips: Dubbelklicka på bilden så får du upp den i större format. Foto: Hans hilderfors

Samma kväll  gjorde Hans även  en enkel test av ljuskänsligheten på sin utrustning.

Testobjekt blev SH2-216, en av våra närmsta planetariska nebulosor, endast ca 420 ljusårs avstånd. Därför ett ganska stort objekt, ca 1,6°. Den ligger mellan Kusken och Perseus.

Den är ljussvag med en uppgiven ytmagnitud på 19,8 – därför ett bra testobjekt.

- Jag gjorde en 15 minuters singelexponering med Hα-filter och man kan skönja nebulosan tydligt trots nästan fullmåne. Bildfält ca 2,6° x 2,1°.

- För att få en bra bild krävs dock sammanlagt betydligt längre exponering, storleksordningen minst 10 timmar.

SH2-216 test magnitud

Dubbelklicka upp bilden! Foto: Hans Hilderfors

Jag bad Hans utreda begreppet ytmagnitud, hur vi bestämmer ljusstyrkan för ett objekt som är utsträckt på himlavalvet (galaxer, nebulosor m m). Rapporten här:

"Det blir snabbt ganska komplext (åtminstone i min hjärna) det där med hur ”djupt” man kan se med blotta ögat, med teleskop resp med CCD kamera. Ytmagnituden mäts ju i mag/arcsec2 .Samma måttenhet har vi ju för hur mörk natthimmeln är mätt med en Sky Quality Meter (SQM).

Hemma hos mig här i Malmö är det som bäst ca 18,5 mag/arcsec.Detta är vad jag förstår samma himmelsljus vi får om varje arcsec2  varit uppfylld av en stjärna med just magnitud 18,5.

Fototeleskop-e1451160998429[1]

Hans med instrumenteringen vid sitt obsis.

Denna ljusförorening sätter naturligtvis en gräns för hur djupt man kan gå med olika observationstekniker. En perfekt mörk himmel långt ute på landet ligger i bästa fall på ca 21,5 mag/arcsec2 .Obsis i Oxie tror jag ligger på ca 19,3 mag/arcsec2  .

På kvällen i Malmö när jag fotade Lowers nebulosan med fullmånen strax intill uppmätte jag ett urdåligt SQM på 15,4 mag/arcsec2. Planetariska nebulosan SH2-216 har enligt litteraturen en ytmagnitud på 19,8 mag/arcsec2 - integrerar man den över hela dess (stora) yta får vi dess absolutmagnitud som ligger på 12,8.

Nåväl hur blir det med en CCD kamera bakom ett teleskop där man sätter ett Hα filter framför? Oddsen förbättras naturligtvis eftersom vi släpper igenom önskade Hα signalen men blockerar betydande delar av ljusföroreningarna.

Mitt filter släpper igenom i ett fönster runt Hα med bredden 3 nm (30 Å). Sedan har CCD-kameran en viss känslighet för aktuell våglängd, i mitt fall en QE (kvanteffektivitet) på ca 45% för Hα, dvs sannolikheten för att en foton ger upphov till en elektron på CCD-chippet.

Sedan tillkommer oönskat brus i form av bland annat läsbrus, mörkbrus med flera vilket försämrar så kallade S/N, signal till brusförhållandet. För att minska bruset kyler vi ner CCD-chippet, jag kyler mitt till ca -20°.  

S/N förbättras också av långa exponeringstider.  Nu börjar det bli så komplicerat att det enligt min mening är bättre att prova i verkligheten hur det går. Även med min kamera tillsammans med Hα filter ska man naturligtvis välja natt utan störande månljus (högt SQM) samt långa exponeringstider om man vill nå djupt. "

Tack till Hans för bidraget till dagens W-blogg.

PS. Om vi vill läsa mer om amatörastronompionjärerna Harold och Charles Lower, tipsar Hans om två bidrag de skrev till de leaflets som utgavs inom Astronomical Society of the Pacific på 30-talet:

http://iopscience.iop.org/article/10.1086/124847 , om Finslers komet;

http://adsabs.harvard.edu/full/1939ASPL….3..207L, om Schmidtkameran.

Nr 6 2018

29 januari, 2018

Ceres snart i opposition

31 januari står den största klassiska asteroiden av dem alla  Ceres, som intensivt utforskas av NASA-sonden Dawn, i opposition och bör lätt kunna ses i en vanlig fältkikare. Opposition (= solen-jorden-Ceres i rak linje) betyder i realiteten att himlakroppen är någon tiondels magnitud ljusare än vanligt, så det är ingen stor affär.

En för en tid sedan publicerad NASA-animation visar hur mätningar av  småplanetens gravitation påvisar himlakroppens inre struktur. Rött markerar "mer" gravitation än den första planetmodellen, blått "mindre" dito.

Ceres ligger f n  i stjärnbilden Cancer/Kräftan.

Svarta hål kastar skugga

Detta är inget vi vanliga dödliga i den astronomiska communityn funderar över, men det är ju självklart (?) att svarta hål kastar skugga över de bakomliggande ljusare gas- och stoftmolnen.

Ämnet utmanar astronomer, och här finns en relativt tillgänglig rapport.

ALVA bjuder på exo-föredrag

Onsdag kväll 31 januari pratar exoplanetkännaren  Michiels Lambrechts om sitt favoritämne för de studerande unga astronomerna i föreningen ALVA på institutionen i Lund, i Lundmarkssalen. Start kl 19.00 – och vi är välkomna!

Asteroid lyser upp

Vad är det som händer när en asteroid plötsligt ökar i ljusstyrka? Denna observation har noterats i Astronomer´s Telegram:

MASTERXQ2[1]

Vad beror en ljusökning på? Att det kanske inte är en asteroid utan en komet? En krock där ute? Nått annat?

ExTrA är något alldeles extra

Senaste ESO-newset: Teleskopen vid ExTrA kommer att söka efter och studera planeter i jordens storlek som kretsar kring närliggande röda dvärgstjärnor.

The ExTrA telescopes at La Silla

Bildkälla: ESO

Nu har den nya anläggningen, franskdominerad, vid ESO:s La Silla-observatorium framgångsrikt genomfört sina första observationer. Tack vare ExTrA:s nydanande design kan det uppnå bättre känslighet än tidigare liknande projekt. Astronomer får nu ett kraftfullt nytt verktyg i sökandet efter potentiellt beboeliga världar.

Google-projektet  kommer inte till skott

Det blev som vi misstänkte, ingen kunde matcha Googles 20-miljonerdollartävling Google Lunar X Prize – att placera en privat genomförd månlandning innan sista mars i år. Ett av dessa många PR-utspel, som vi så lätt går på.

Någon som kommer ihåg en röd liten stuga på månen? Mars-projektet med enkel resa? Roliga idéer, ja, men seriösa? Njaä.

Falcon Heavy lyfter…

… 6 februari, tipsar Tomas Diez

Antikmagasinet siktar uppåt

Tack till Håkan Barregård, som tipsar om Antikmagasinets astrohistoriska satsning. Ligger på SVT Play.

Från och med detta program är astroantikvitet ett svenskt nyord.

antikmagasinet[1]

Antikmagasinet leds av Li Pamp