Arkiv för kategori ‘Cassiopeia-bloggen’

Nr 14 2020

fredag, 21 februari, 2020

Frida uppmärksammas 8 mars

Nu är det klart från Rundfunkmedia: Den efterlysta Frida Palmér-dokun/podden sänds 8 mars, Internationella kvinnodagen.

Detta berättar Rundfunkmedias CEO Marcus Pettersson i ett mail för oss.

Legendariskt Otto Ohm-foto från Fridas disputation 1939.

Botten is nådd för Betelgeuse?

– Jag gjorde en visuell ljuskurva för Betelgeuse sedan nyår, se grafen nedan. Det tycks som om avtagandet nu har avstannat, men man vet ju inte säkert hur fortsättningen kommer att se ut. Gissar på en återhämtning, spekulerar Hans Bengtsson.
  
Ljuskurvan bygger på en mycket stor mängd observationer inom AAVSO och SAAFs variabelsektion:

Nyaste studierna av Betelgeuse på jakt efter hård röntgenstrålning har gett negativt resultat.

Ännu en Lundmark-vän!

Vi har fått en entusiastisk Knut Lundmark-vän i ESO-astronomen Bruno Leibundgut. Tack till Eva Jurlander på obsis i Lund som förmedlat kontakten. Återkommer.

Tills vidare finns Brunos hemsida här.

Arrokoth avgör planetskapartvist…?

Härom dan hade DN en artikel om Arrokoth och dess betydelse för diverse planetskaparteorier, tipsar Carl Olof Börjeson. Thanks!

Nr 13 2020

onsdag, 19 februari, 2020

På spåret efter universums yttersta hemlighet

Nedan ett pressmess från Knut och Alice Wallenberg-stiftelsen:

Albert Einstein kallade det ”sin största tabbe”. När han år 1917 räknade på en ekvation som skulle beskriva universum stämde inte resultatet med dåtidens sanning. Alla observationer som gjorts slog fast att universum var statiskt. Men Einsteins beräkningar visade istället att himlakropparna måste vara i ständig rörelse. Att universum inte sett likadant ut genom alla tider. Efter mycket tvekan anpassade han sig och lade till en asterisk i sin ekvation. Ett undantag kallat ”den kosmologiska konstanten” som gjorde att den stämde med ett statiskt universum.
* I dag vet vi annorlunda. Universum inte bara expanderar, själva expansionen sker allt snabbare. Men hur starkt det accelererar vet ingen. Hiranya Peiris arbete kommer att ta oss några steg närmare en sanning.
 – Det finns många spekulationer, bland annat om ett multiversum, men ingen enighet. Nu får vi möjligheten att förstå och mäta detta fenomen bättre. Genom att belägga fakta på ett nytt sätt så kan vi komma närmare en förståelse, säger Hiranya Peiris.

*   *   *

* Observatoriet började byggas 2014 och först kring 2022-2023 kommer LSST att börja leverera skarpa forskningsdata. Då kommer teleskopets kamera, som har storleken av en bil och en upplösning av drygt tre miljarder pixlar, att börja skanna av stjärnhimlen.
*  Varje avskanning tar cirka tre dagar och varje dygn produceras flera terabyte av rådata som skickas till ett datacenter i USA. Här processas informationen för att göra den mer hanterbar. Därefter kan den laddas ned av forskarna i Stockholm som förvandlar rådata till nya insikter om universums ursprung.
Här följer forskarna tre olika spår. Det första ska öka förståelsen av mörk materia och mörk energi, det osynliga material som forskarna tror motsvarar närmare 85 procent av vårt universum.
– Vi ska rita den hittills största kartan som visar var den mörka materian finns, allt i relation till galaxerna, vilket kan ge en bättre förståelse av universums ursprung, säger hon. 
* Det andra ska leda till en bättre kartläggning av stjärnhimlens allra mest ljussvaga galaxer, med målet att öka kunskapen om hur de bildas.
Till sist söker de efter nya källor till gravitationsvågor, vilket är en form av svallvågor i rummet och tiden, som uppstår när till exempel två svarta hål kolliderar. Mer fakta kring gravitationsvågorna bidrar till kunskapen om universums accelererande expansion.

*   *   *


* Även om natthimlen kan tyckas vara en stillsam plats så pågår det ständigt ett sprakande fyrverkeri. Varje natt registrerar observatoriet på toppen av bergsryggen Cerro Pachón i Chile cirka 10 miljoner kortvariga fenomen som inte syns för det nakna ögat. Denna ström av händelser ska analyseras vid Stockholms universitet av maskinlärande algoritmer för att hitta avvikelser från tidigare kända fenomen.
När en sådan upptäcks i labbet så går ett larm till professor Jesper Sollerman. Han kommer sedan att titta närmare på det område som LSST pekat ut med hjälp av andra teleskop 
– Och då kan det vara väldigt bråttom eftersom dessa fenomen kan försvinna inom någon dag, säger Hiranya Peiris.

* När teleskopet tagit ytterligare bilder ska de spridas bland en större grupp forskare för analys. Bara tillsammans kan de nå längre, menar hon.
– Detta är ett verkligt detektivarbete där vi följer ledtrådar som universum lämnat efter sig för få en förklaring till mysteriet med universums ursprung och utveckling.
*  Ännu saknas skarpa forskningsdata så nu bygger forskargruppen upp simuleringsmodeller för att träna sina algoritmer. Inte minst den som ska upptäcka hittills oupptäckta fenomen. En mycket svår uppgift som Hiranya Peiris liknar vid att söka igenom Twitter efter ett visst nyckelord, men utan att veta hur det stavas eller vilket språk det är skrivet med.
Sedan 2016 är hon föreståndare för Oskar Klein Centrum. Hon betonar hur viktigt deltagandet är i LSST. 
– Projektet ger oss en unik möjlighet att stärka vårt interdisciplinära arbete. LSST kommer att ge oss information att analysera flera decennier framåt. Detta är ett arv för många att förvalta.
Text Magnus Trogen Pahlén
Bild Magnus Bergström

Saltis dokumenterat från själva krubban

Saltsjöbadens observatorium blev i många år vårt flaggskepp – jag fick ett rekommendationsbrev i min ungdom dit av Åke Wallenquist och togs emot på trappan av astronomen, sedermera professorn Lars Olof Lodén. Han visade mig allt vad jag ville se. Bertil Lindblad, chefen, själv såg jag bara när jag gick förbi utanför hans fönster, han satt och läste morgontidningen vad jag minns.

När väl den märklige Karl Bohlin försvunnit från Stockholms observatorium, kom Bertil Lindblad till som ny professor och KVA-astronom och satte genast igång med att planera ett nytt observatoriebygge ute i Saltsjöbaden (”Saltis”). Med statsmakternas hjälp. Det blev ett fantastisk bygge med flera teleskop, som höll stången mot övriga obsis i Europa några år.

Johan Kärnfelt berättar att det finns ett nytt  historieprojekt om observatoriebygget, vi lär få veta allt vad det lider, men på fb har Johan redan publicerat ett antal bilder från en låda med fotografier från byggnadshistorien på 20/30-talet. Här en raritet från Johans fb-sajt – jag tycker den säger allt om tidsanda, jobbarstolthet och mycket annat:

Källa: Saltsjöbadens observatoriums arkiv, Kungl. Vetenskapsakademien.  En annan bild på en ung fil kand Gunnar Larsson-Leander har Johan också fått korn på från Saltis:

Låt oss stanna här och återkomma.

Frida Palmér-fond på gång

Charlotte S Helin, vår kompis i HAS, berättar att något är på gång: En fond i Frida Palmérs namn. Med målet att premiera unga astronomientusiaster.

Den vill man ju stödja.

Både W-bloggen och Lotta intervjuades av en radiopodd i Stockholm i november om våran Frida (”Rundfunkmedia”), men vi har inte hört ett knyst sen dess. Hmmm.

Det är det gamla vanliga: Det är klart vi ställer upp, men blir det inget, så kan ansvariga väl berätta detta? Det hör till normalt Ribbing-etikett/vett.

Nr 12 2020

lördag, 15 februari, 2020

Den deformerade Betelgeuse

Senaste nytt om Betelgeuse: Den röda jättestjärnan har kraftigt förändrats, vilket förklarar ljusminskningen sedd från oss jordbor.

Betelgeuse har hittills, berättar ett ESO-mess, förlorat 36 procent av sitt ljus jämfört med normalläget (vad det nu är). Med hjälp av jättemaskinen Very Large Telescope med specialinstrumentering har ESO-astronomerna fångat in det aktuella skeendet.

Stjärnan tycks ha deformerats under processen, och två hypotester har lyfts fram: Att yttemperaturen sjunker till följd av ”exceptional stellar activity” eller att stoft, damm, slängts ut från stjärnan mot oss.

Spännande är det, även om ESO-astronomerna ber oss  dämpa supernova-spekulationerna en smula. Tids nog sprängs Betelgeuse, men det kan ta hundratusentals år.

Förändringen på Betelgeuse är tydlig här på en dokumentation med hjälp av instrumentet SPHERE på ESO:s Very Large Telescope. Bildkälla: ESO/M. Montargès et al.

Skillnaden mellan december 2019 och januari 2019. Bildkälla: ESO/M. Montargès et al.

VISIR-instrumentet på VLT visar i infrarött det gigantiska stoftet  runt Betelgeuse i december 2019. Stjärnan har maskats av optiska synbarhetsskäl – den lilla pricken i mitten är Betelgeuses yta, som har en storlek ungefär motsvarande Jupiters bana. Bildkälla: ESO/P. Kervella/M. Montargès et al., Acknowledgement: Eric Pantin