Arkiv för kategori ‘Cassiopeia-bloggen’

Nr 3 2020

måndag, 6 januari, 2020

Årets första Mt Hindby-news:

Delfinnebulosan infångad

Hans Hilderfors rapporterar att han 4 januari fångade in Sh2-188 aka Delfinnebulosan.

– Delfinnebulosan är en något ovanlig, mycket ljussvag planetarisk nebulosa (PN) i stjärnbilden Cassiopeia. Den betraktas som ett av de mer extrema exemplen på interaktionen mellan PN och det interstellära mediet (ISM). Den är som brukligt i grunden nästan cirkulär till formen men centralstjärnan rör sig snabbt i riktning mot ”Delfinen”.

– Den expanderande gasen från centralstjärnan kolliderar med det interstellära mediet och gasen lyser starkare i centralstjärnans rörelseriktning på grund av ett ”chockvågsfenomen”.

För den intresserade har Hans  bifogat en artikel från 2006 som beskriver en ”triple-wind model” som förklaring till utseendet på Sh2-188.

Som vanligt råder vi läsaren – klicka upp bilden på din skärm eller app.

Sh2-188_final (1)

Foto: Hans Hilderfors

– När nebulosan först observerades på 1950-talet trodde man att det rörde sig om en emissionsnebulosa och Stewart Sharpless infogade den därför i sin katalog över Hα-regioner. På 60/70-talet ändrades tolkningen till att det var en supernovarest. På 80-talet gjorde nya mätningar att uppkomsten bedömdes bero på massförlust från en stjärna till det ISM, således en planetarisk nebulosa.

– Åldern uppskattas till 7500 år och avståndet från oss till 710 ljusår.

– Bildbearbetningen var krävande på grund av att Sh2-188 är ljussvag. Ytljusstyrkan enligt Stellarium är, om det stämmer, ynka 29,7 mag/arcsek^2  vilket jag antar är de bakre svagare partierna. Bildsignalen låg endast marginellt över brusnivån trots relativt lång exponeringstid.

Bildfakta:     Datum: 2020-01-04,   Plats: Trädgård i Malmö

                   Optik:  Refraktor 130mm  f/4,5

                   Kamera: Monokrom CCD med filterhjul

                   Exponering:   Hα  26 x 600s,  OIII  12 x 600s,   RGB  32 x 30s vardera

                    Summa exponering: 7h 24min

                   Bildfält:  56´ x 45´  med norr uppåt och öster till vänster

 Notera Hans exponeringstid: Drygt 7 timmar!?!

Nr 2 2020

söndag, 5 januari, 2020

Betelgeuse släpper inte taget

Alla inväntar vi väl lite tyngre rapporter från yrkesastronomerna om Betelgeuse – varför uppträder stjärnan som den gör just nu? Senast (= igår, 4.1) var min bedömning att stjärnan var lite ljusare än Bellatrix, 1,4 magn. Många verkar överens om den skattningen.

Den senaste uppdaterade kvalificerade ljuskurvan jag sett, hittade jag på astrobites-sajten där Betelgeuse-experten Andrea K Dupree (arbetar bl a med HST)  uttalar sig inför ett möte i AAA i USA.

Ljuskurvan ser ut så här och täcker fram till och med de senaste dagarna:

betelgeuse-768x574[1]

Bildtext från astrobites: ​"The recent dimming of Betelgeuse over time. The first set of observations was in late 2018 and early 2019, and the new observations are from late 2019 and January 2020. Figure via Andrea Dupree."

Utsikterna för en saftig supernovasmäll här och nu  är det ingen expert, vad jag förstår, som skriver under på. "…  another explanation is that this is a natural minimum in the star’s periodic variation. Only time will tell, and Dupree is keeping a close eye on this mysterious star.", står det i intervjun ovan.

Det har onekligen varit några intressanta kvällar när Betelgeuse synts mellan molntapparna. Nu verkar det faktiskt som om den dramatiska nedsläckningen har stannat av, osvuret är bäst,  och någon menar att ljusstyrkan kommer att  tillta in i februari.

Kolla gärna även astronet.se-sajten – där har t ex Hans Bengtsson och andra kolleger intressanta observationer och längre serier av ljuskurvor att rapportera.

Som vanligt lockas jag av historiken bakom observationerna. Det visar sig att John Herschel 1836 noterade de första kända skiftningarna, och därefter har variationerna observerats med allt noggrannare, allt mera sofistikerade hjälpmedel. Just därför är det med stor spänning vi ser fram mot de stora jord- och rymdbundna observatoriernas mätningar.

Påfallande är hur modern Frida Palmér var i sin dr-avhandling 1939 med fokus på de oregelbundna variablerna, av vilka Betelgeuse var en. Hon kände inte till de olika perioderna hos Betelgeuse men väl att stjärnan fladdrade (fotografiskt) mellan 1,2 och 1,8 magn. Hon var en av de första att diskutera interferensfenomenet. som gjorde att en oregelbunden variabels ljuskurva fick det sammantagna utseendet som den hade.

Det har varit märkligt tyst om Betelgeuse i våra vanligaste massmedier, vilket är synd. Här ges ju ett sensationellt tillfälle för vanliga människor att enkelt se ett annorlunda och oväntat skådespel på himlavalvet. Dessutom är det – gratis!

Nr 1 2020

onsdag, 1 januari, 2020

Vad händer med Betelgeuse?

I sin trevliga bok Knockad av stjärnhimlen (2018) spekulerar stjärnkompisen Lennart Hultqvist över hur vi kommer att reagera när Betelgeuse supersprängs och så småningom försvinner.

Nu händer någonting i "verkligheten" med den röda jätten: Det har varit för dåligt väder i Malmö för att jag själv tidigare skulle  haft chans bekräfta att Betelgeuse börjat tappa i ljusstyrka. Men i kväll (nyårsafton), på vägen till Festen, kunde jag se att stjärnan var några tiondelar magnituder svagare än Bellatrix uppe t h i konstellationen.

 Allt pekar ju på detta – härom dan skrev en astronom på The Astronomers Telegram att stjärnan, som tidigare  varit stjärnhimlens 6-7:e ljusaste, nu visuellt sjunkit till 21:a plats! Den påminner mer om just Bellatrix än Rigel, som nu definitivt är Orions ljusaste stjärna. Förr tyckte jag det var dött lopp mellan röda Betelgeuse och den gnistrande blåvita Rigel.

Bellatrix är en bra jämförelsestjärna.

Parallellt med ljusförändringen sker också förändringar i stjärnans yttemperatur och andra märkliga skiftningar noteras: "The light variations are complicated and arise from pulsations as well from the waxing and waning of large super-granules on the star's convective surface." Det är som en sorts jättelika sotflagor täcker Betelgeuse.

På facebook återgavs detta bildbevis härom dan:

81583786_10214977304895696_7114807295137021952_o[1]

Bildkälla: Rachel Weed via https://www.facebook.com/groups/967346390096320/

Och ljuskurvan hos AAVSO visar på en magnituds nedgång.

Här finns ytterligare en ljuskurveförändring över tid hos Astrobob-sajten::

Betelgeuse-light-curve-2008-2019-AAVSO_V2[1]

Jag brukar skryta för folk att jag jagar potentiella supernovasmällar med fältkikare, och det är ju ett givet tillfälle att syna Betelgeuse just nu. Det är tänkbart att ett ljusminimum närmar sig och att ljuskurvan sen vänder upp igen. Det har hänt förr. Märkliga nedsläckningar inträffade redan på 20-talet.

Överhuvud taget pratar forskarna mycket om vad som händer innan en kärnkollaps-supernpova briserar och hur man kan detektera kommande smällar i god tid. Betelgeuse ligger nära nog för att dessa markörer ska kunna observeras.

HST är också inkopplad genom Harvard-berömda Andrea K Dupre och andra. Därifrån inväntas med stor spänning resultaten.

Obs. Svenska observationer följs t ex på Astronet.se-sajten.

Ljuseko från SN 1987A

Vår supernovaforskare i Stockholm Jesper Sollerman rapporterar om ett ganska fantastiskt fynd: Att kolleger tillsammans med honom själv upptäckt att supernovan i Stora Magellanska molnet kallad SN 1987A genererat ett ljuseko, som fångats upp 33 år efter smällen. Det är som att supernovan, den närmaste till oss sen Kepler-smällen 1604, upptäckts en gång till.

AT2019xis klassas objektet som, men nu visar det sig alltså att alla parametrar stämmer in på ett ljuseko från supersmällen 1987.  Det är inte första gången, vad jag förstår, som ljusekon uppfångats här, men processen bakom upptäckten är ganska intrikat, mycket spektrografi och ljuskurvor som överlappas och passar sensationellt väl ihop. Även SN-forskarna uppträder här som en sorts – forensiker!

Resonemanget kan följas här.

1577807813504blob

Blås upp bilden genom att DUBBELKLICKA.

Själva upptäckarbilden såg ut så här – lycka till i identifikationen:

frameLMC517.02.I.382.54.673.62.8834.70609[1]

Bildkälla: http://ogle.astrouw.edu.pl/ogle4/transients/imagesSELECTED/frameLMC517.02.I.382.54.673.62.8834.70609.gif

Fel Sophie Brahe

Det är bra att intresset för Tycho Brahes lillasyster Sophie Brahe verkar vara i tilltagande, det är mindre bra att hon så ofta blandas ihop med Sophie Akselsdotter Brahe. Senast skedde det i Historiskan nr 4 2019 – jag har påpekat felet för chefredaktören Eva Bonde.  Rättelse kommer säkert.

Historiskan-1904-webb[1]

Det nya årets första elakhet

Sf.författaren Ahrvid Engholm har skrivit en bitsk sf-novell. Jag undrar sååå vem han avser med unga Tootsie Greenberg…

Vill du tanka ner novellen så kontakta Ahrvid via ahrvid@hotmail.com.

take+me+to+your+leader[1]

Bildkälla: https://www.voltageleadershipconsulting.com/blog/2018/2/20/take-me-to-your-leader​