{"id":35853,"date":"2012-10-19T17:20:13","date_gmt":"2012-10-19T16:20:13","guid":{"rendered":"http:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/?p=35853"},"modified":"2012-10-19T17:20:13","modified_gmt":"2012-10-19T16:20:13","slug":"nr-182-2012","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/2012\/10\/19\/nr-182-2012\/","title":{"rendered":"Nr 182 2012"},"content":{"rendered":"

Vintergatan nu och då<\/h2>\n

Ett av stjärnhimlens STORA SPEKTAKEL har alltid varit Vintergatans enorma  stråk med de mörka stoftpartierna som delare. I våra storstäder ser man aldrig fenomenet, men ute på skånska landsbygden drar Vintergatan fram i sin majestätiska framtoning. Och man förstår att folk och kulturer i alla tider undrat – vad är det vi ser? Märkligt är att vi inte hittat grottmålningar med Vintergatan som  motiv! Även neandethalarna måste ha haft en och annan  fundering.<\/p>\n

I dagarna kom  Christian Vestergaard<\/strong> på en Vintergatsbild från Peru, i vilken  Vintergatan nästan står som ett vulkanutbrott över Anderna och Titicacasjön (tyvärr vet vi inte bildens övriga proviniens):
\n\t<\/font><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Bilden  fick mig att luska lite i källorna över andra men betydligt äldre bilder av Vintergatan. Denna populära rotogravyr återgavs på 1800-talet i flera böcker – bilden exakta årtal lät vara 1887. Den hängde även i ett och annat hem inom glas och ram.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Ungefär samtidigt började de legendariska astrofotograferna arbeta, och Sir Isaac Roberts<\/strong> dokumenterade t ex denna stjärnrika del av Vintergatan på 1880-talet. De vita molnen var ännu inte möjliga att fotografiskt  upplösa i enskilda stjärnor, men det var nära.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Startskottet hade gått för en utveckling, som bara nått allt djupare in i Vintergatans stjärnvärld som vi vet. Men bara för drygt 100 år sen (1901) kunde Max Wolf <\/strong>ge oss denna stilstudie från ett område i och runt Cassiopeia:<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

♦ Överallt stjärnor, stjärnor,<\/strong> stjärnor och så de mörka stoftmolnen, ur vilka stjärnorna skapats och ständigt skapas. Dessa mörka partier sågs tidigare som en sorts stjärnbefriade "hål" i kosmos, men i dag vet vi ju hur det ligger till. Och vi kan med infrarödkänslig optik tränga in bakom och igenom molnen.<\/p>\n

♦ Precis som för dammet<\/strong> och stoftet ("cosmic dust") i avlägsna galaxer och kvasarer, tros beståndsdelarna i Vintergatans moln ha skapats genom stjärnvinden från tunga röda jättestjärnor  och supernovor, vars inre fungerar som bakugnar av byggnadsmaterialet.<\/p>\n

♦ Vintergatsforskarna <\/strong>tror att vår hemmagalax hyser nånstans mellan 300 och 400 miljarder stjärnor.<\/p>\n

♦ 1 miljard <\/strong>= 1 000 000 000.<\/p>\n

♦ Solen är en<\/strong> av dessa stjärnor.<\/p>\n

PS. Vintergatan vs M31<\/h2>\n

Eftersom jag i tidigare W-.blogg nyligen skrivit om granngalaxen M31, så måste jag ju berätta om en ny rapport som diskuterar skillnaden mellan Vintergatans halo och M31:s halo <\/a>– Vintergatan tycks ha en "bruten" profil runt 25 kpc ut, där tätheten avtar,  medan M31:s halo avtar lugnt och fint ut till minst 100 kpc.<\/p>\n

Skillnaderna kan förklaras med hur mindre satellitgalaxer har konsumerats av respektive system. Nånting drastiskt hände i ett möte med Vintergatan och ett annat mindre stjärnsystem för 7-10 miljarder år sen.<\/p>\n

Rymdtroll på balettkvällen<\/h2>\n

Veckans kulturhändelse på Tycho Brahe-observatoriet var förstås Aniara-kvällen i tisdags, en ovanligt lyckad kulturkrock (kolla ASTB:s hemsida och koreografen Rolf Hepps<\/strong> facebook).<\/p>\n

Under några minuter i filmen underhöll två i all hast inkallade  "rymdtroll" LIVE.  Eva Dagnegård<\/strong> hade kameran påpassligt framme och lyckades fånga de märkliga dansande varelserna:<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Supernovaläget<\/h2>\n

\"\"<\/a>Jag är ingen expert, absolut inte, snarare tvärsom, men jag uppskattar denna rapport om läget inom supernovaforskningen<\/a>  av ett superproffs när det gäller den massiva stjärnkollapsvarianten.<\/p>\n

Bara en matematisk formel vad jag kan se.<\/p>\n

Sf-kongress nästa år i Malmö?<\/h2>\n

Kompisen Ahrvid Engholm,<\/strong> sf-författare m m, berättar att det verkar som om en Malmöfandom är på väg att  återuppstå. <\/font><\/p>\n

\"\"<\/a>– Och man planerar en Malcon 3 någon gång till våren. Man har startat en Fäjsbök*-sida om det hela<\/a>:
\n\t<\/font>
\n\tÄnda sen Dénis Lindbohms<\/strong> tid har det i omgångar funnits sf-engagemang på skånska latituder, och vår egen gamle astronomikompis Leif Andersson<\/strong> var ju med och drog igång Lunds Fantasy Fan Förening (LF3)<\/u>.<\/p>\n

– Man tänker sig en relativt liten con, typ 75 deltagare, och någon lokal hedersgäst, berättar Ahrvid som kan allt om vår sf-historik (inklusive MARS).
\n\tUtöver vår egen interna sf-grupp inom ASTB i dag – finns det nån annan organiserad verksamhet här nere? Jag vet inte.<\/p>\n

Inte hopplöst!<\/h2>\n

Vill man sätta diverse höjdrekord, gäller bara en sak: Att kasta sig ut och lita på teknikens under. Inte vara rädd för att flyga!<\/p>\n

Skillnaden mellan världsrekorden 1960 och 2012 ser ut så här i bild (tack till Lars Olefeldt<\/strong> som hittat fotona  på nätet, Huffington Post)<\/em>:<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Joseph "Joe" Kittinger <\/strong>och hans skydive 1960 t v – Felix Baumgartner<\/strong> härom dan t h.<\/p>\n

Kittinger ingick för övrigt i Baumgartners team i år.<\/p>\n

Om femti år är med andra ord österrikaren Baumgartner beredd att hjälpa en ny proselyt till nya sanslösa rekord.<\/p>\n

Det jag är nyfiken på är hur dessa rekord ska klassas. Är det idrott eller vetenskap eller vad?<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Vintergatan nu och då Ett av stjärnhimlens STORA SPEKTAKEL har alltid varit Vintergatans enorma  stråk med de mörka stoftpartierna som delare. I våra storstäder ser man aldrig fenomenet, men ute på skånska landsbygden drar Vintergatan fram i sin majestätiska framtoning. Och man förstår att folk och kulturer i alla tider undrat – vad är det… L\u00e4s mer »Nr 182 2012<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"rop_custom_images_group":[],"rop_custom_messages_group":[],"rop_publish_now":"initial","rop_publish_now_accounts":[],"rop_publish_now_history":[],"rop_publish_now_status":"pending","neve_meta_sidebar":"","neve_meta_container":"","neve_meta_enable_content_width":"","neve_meta_content_width":0,"neve_meta_title_alignment":"","neve_meta_author_avatar":"","neve_post_elements_order":"","neve_meta_disable_header":"","neve_meta_disable_footer":"","neve_meta_disable_title":"","footnotes":""},"categories":[3],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/35853"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=35853"}],"version-history":[{"count":36,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/35853\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":35897,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/35853\/revisions\/35897"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=35853"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=35853"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=35853"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}