{"id":41553,"date":"2013-05-16T11:37:30","date_gmt":"2013-05-16T10:37:30","guid":{"rendered":"http:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/?p=41553"},"modified":"2013-05-16T23:09:25","modified_gmt":"2013-05-16T22:09:25","slug":"nr-61-2013","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/2013\/05\/16\/nr-61-2013\/","title":{"rendered":"Nr 61 2013"},"content":{"rendered":"
\n

Rosettnebulosans globuletter förstadium till – vad?<\/h2>\n

I trakterna  kring nyskapade stjärnhopar förekommer ofta  små "molekylära klumpar", som vår Stockholmsastronom Gösta Gahm<\/strong> givit  namnet globuletter <\/u>i en artikel 2007.<\/p>\n

\"\"<\/a>Himlakropparna syns som små svarta bågsekundstora fläckar mot en ljusare bakgrund i några av Vintergatans mest pregnanta nebulosor. Kärt barn har många namn, ibland kallas de "ägg", ibland "tårar", ibland nått tredje.<\/p>\n

\u2714 Att globuletterna mer <\/strong>och mer tillhör framkantsastronomin, bevisas av den senaste rapporten från Gösta Gahm och hans kolleger, som offentliggjorts i dagarna, Titeln är "<\/span>Mass and motion of globulettes in the Rosette Nebula" och rapporten finns i sin helhet här<\/a>.<\/p>\n

\u2714 Medförfattare är Carina Persson, Minja Mäkälä <\/strong>och Lauri Haikala<\/strong>.<\/p>\n

\u2714 Jag påstår inte att jag<\/strong> kunnat ta till mig alla tekniska detaljer i utforskningen av dessa små objekt, som skett med företrädesvis "närainfraröd"-känsliga radioastronomiska hjälpmedel (20-metersskålen Onsala, APEX i Chile), men att vi här rör oss  i ett synnerligen spännande forskningsområde fattar jag. För vad är det vi ser och "hör" i Rosettnebulosan? Objekten är väldefinierade, de har oftast kompakta kalla kärnpartier och ett varmare yttre "skal" (eng. bright rim). Ibland är de försedda med svansar som är riktade bort från den strålnings\/stjärnvindsproducerande stjärna eller stjärnhop som  de närmast växelverkar med. De eroderar helt enkelt!<\/p>\n

\u2714 <\/strong>Forskargruppen spekulerar om<\/strong> detta kan vara ett förstadium av antingen ensamstående storplaneter i Vintergatan eller så ser vi bruna dvärgsolar i vardande. Gränsen är flytande. Den stora frågan är vad som händer i nästa steg – blir de instabila och  kollapsar gravitationellt, i vilket fall de skjuts ut i galaxen som
\n\t\tinterstellära kulor. Alternativt kan objekten erodera och försvinna  innan kollapsen avancerat så långt. Sökandet fortsätter efter kompakta objekt som redan bildats inuti globuletter.
\n\t\t
\n\t\t<\/strong>\u2714 <\/strong>I denna studie lyckades man<\/strong> detektera radiostrålningen från 16 större  globuletter, med massor 50-500 Jupitermassor, men merparten som flyter  fram i dessa nebulosor är mycket lättare, av planetmassa dvs mindre än 13 Jupitermassor.<\/p>\n

\u2714 Hur det visuellt ser<\/strong> ut i Halfa-linjen  i trakterna kring "Skiftnyckel"-nebulosan ("the Wrench") låter Gösta Gahm oss få se här:<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

KLICKA PÅ BILDEN OVAN SÅ SER DU DETALJERNA!<\/p>\n

\u261b Skiftnyckeln vrider<\/strong>  på sig och sträcker ut sig på längden och gasen, stoftet,  elefantsnablarna, globuletterna (se pilarna G och den infällda förstoringen på en globulette) deltar här i en gemensam expansion (20 km\/s). Fysiskt tillhör de således samma komplex.<\/p>\n

\u261b Jag hade i förmiddags <\/strong>ett (som vanligt) trevligt samtal med Gösta, som ju var Svenska Astronomiska Sällskapets<\/u> ordförande en tid, och han berättade om sin forsknings historia, varför vissa globuletter har en ljuskant och andra inte, hur globuletterna skiljer sig från de Bokska globulerna som är mycket massivare (flera solmassor) och ligger spridda i Vintergatan och hur olika massbestämningsmetoder i "Rosetten"  faktiskt givit samma resultat.<\/p>\n

\u261b I exakt detta nu <\/strong>jobbar Gahm & Co med globuletterna i  Carina-nebulosan, och här är de generellt sett mindre på ända ner till 0,1 bågsekunder varför forskarna måste använda sig av Hubble-teleskopet med dess höga upplösning.<\/p>\n

\u261b Det skojiga i denna<\/strong> forskning är den starka närvaron från våra egna latituder. Onsala, Stockholm, Luleå, Helsingfors utgör starka fästen  – från Luleås horisont  har t ex Tiia Grenman<\/strong> arbetat med Gösta och var en av medförfattarna till "Globulettes as seeds of brown dwarfs and freefloating planetary massobjects" 2007. <\/p>\n

\u261b Och när ALMA<\/strong> kör igång på allvar, väntar nya avslöjanden,<\/p>\n

\u261b En rad konferenser<\/strong> är dessutom på gång där denna typ av forskning ska upp på dagordningen, t ex i Stockholm i juni och i Turku\/Åbo 8-13 juli i sommar.<\/p>\n

\u261b  Vill man läsa <\/strong>populärt om globuletterna (och det vill man!) rekommenderas Göstas artikel i Populär Astrnomi<\/em> nr 3 2010 kallad "Elefantsnablar, Tårar, Ägg och Globuletter: Nebulosornas skötebarn".<\/p>\n

Kunskapskanalen intervjuar Peter Linde<\/h2>\n

I kväll (16.5) med  start kl 19.00 intervjuas Peter Linde<\/strong> i SVT:s Kunskapskanalen om sin bok Jakten på liv i universum<\/em>. Intervjuare för "En bok, en författare": Mattias Österlund<\/strong>.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\t\tRepris 17.5 kl 09.00 och 20.5 kl 09.00..<\/p>\n

Sydsvenskan rapporterar om Birger Schmitz<\/h2>\n

Ibland överraskar ens gamla arbetsplatser positivt, och nu har Sydsvenskan <\/em>plötsligt funnit anledning att skriva om<\/a> lundaprofessorn och astrogeobiologen Birger Schmitz<\/strong> och hans utforskning av mineral som kromit från meteoritbitar som singlat ner i världshaven och där dolt sig i sedimenten. Till och med i Kalkbrottet i Limhamn finns spår från himlakroppen som slog ner i Mexiko och dödade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan.<\/p>\n

Birger Schmitz har tilldelats ett mäktigt EU-bidrag för sin banbrytande forskning och öppnar snart upp nya lokaler och labb i Medicon Village, Lund, dit tontals med sten från världens alla hörn ska knackas itu och kromiten komma i dagen.<\/p>\n

Ett pressmess från Lunds universitet finns här<\/a>. I detta berättas hur lundaforskarna tänker studera mineralkorn från meteoriter och hoppas kunna knyta ihop livets evolution med händelser i solsystemets och Vintergatans historia.<\/p>\n

 – Vi arbetar exempelvis med mineralkorn från den himlakropp som slog ner för 65 miljoner år sedan och utplånade dinosaurierna. Vi ställer frågan om kroppen kolliderade med jorden på grund av en störning av hela solsystemet, till exempel från en annan stjärna som passerade för nära, säger Schmitz.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Jakten på jordens kosmiska samband och dramatiska historia har bara börjat.<\/p>\n

Ännu en spektakulär ESO-rapport:<\/u><\/h3>\n

Orions band avslöjas<\/h2>\n

Dagens hyperintressanta pressrelease från ESO <\/a>går inte heller av för hackor, och den berör Gösta Gahms<\/strong> forskning ovan<\/p>\n

I den dramatiska bilden nedan ser vi kosmiska stoftmoln i Orion bilda ett glödande band i himlen. Den brandgula färgen representerar det svaga ljuset från små, kalla stoftkorn i rymden mellan stjärnorna.<\/p>\n

Ljuset har alldeles för lång våglängd för att våra ögon skulle kunna se det men har här avbildats av teleskopet APEX (Atacama Pathfinder Experiment) i Chile, som drivs av ESO.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

\tUpplägget bakom bilden? Att ljjus med våglängd strax under millimetern (så kallat submillimeterljus) blockeras inte av stoftkornen, som lyser själva tack vare att deras temperatur är några tiotal grader över den absoluta nollpunkten. APEX-teleskopet, som ligger 5000 meter över havet på Chajnantorplatån i de chilenska Anderna, är med sin kamera LABOCA det perfekta instrumentet för att observera kalla stoftkorn.<\/p>\n

Det större ljusa molnet i den övre högra delen av bilden är  Orionnebulosan, M 42.<\/p>\n

Genom att använda denna bild och andra från APEX, tillsammans med bilder från ESA:s Herschelteleskop, har astronomer kunnat leta efter protostjärnor i Orion. Dessa är stjärnor som är i en tidig fas i sin utveckling. Hittills har man hittat 15 sådana objekt som lyser mycket starkare vid långa våglängder än vid korta. Dessa nyfunna och ovanliga himlakroppar är antagligen bland de yngsta protostjärnor som hittills har upptäckts. Astronomer kommer därmed ett steg närmare ögonblicket då en stjärna föds.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Skånsk präst siktade högt<\/h2>\n

Om skånske 1600-talsprästen Jens <\/span> Henrichsen<\/strong> och hans observatorium ("invention") uppfört på Klacks backe, Östra Sallerup, berättas i årsboken Frostabygden 2013<\/em>, som ges ut av Frosta Härads Hembygdsförening.<\/p>\n

Werner Aspenström hade iaf en teaterkikare<\/h2>\n

Med hjälp av min gamle chefredaktör Ulf Mörling<\/strong>, litteraturvetaren Ivo Holmqvist<\/strong> och lundaförläggaren Jonas Ellerström<\/strong>, försöker jag reda ut om författaren och akademiledamoten  Werner Aspenström <\/strong>var aktiv amatörastronom. Ägde han ett litet teleskop? Fältkikare? Vilka astronomiböcker läste han?<\/p>\n

Det var Aspenström som i en berömd Expressenartikel 1976 beskrev novan i Svanens stjärnbild som en "jordbävning i skyn".<\/p>\n

I denna artikel kallade sig Aspenström  i och för sig  "instrumentlös" men att han hade en teaterkikare för sitt höga astronomiska nöjes skull.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

En som sitter på svaret kan vara Bonniers-medarbetaren Hans Isaksson<\/strong>, som skrivit en förnämlig bok om Aspenström. Vi får se vad vi kan gräva fram!<\/p>\n

En t-shirt för oss alla<\/h2>\n

Då och då scannar jag av nätet i jakten på  kuliga produkter, som kan glädja oss astronördar, gamla som unga. Denna skulle jag inte ha något emot att få som present på en kommande namnsdag, t ex. Eller som julklapp.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

 <\/p>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Rosettnebulosans globuletter förstadium till – vad? I trakterna  kring nyskapade stjärnhopar förekommer ofta  små "molekylära klumpar", som vår Stockholmsastronom Gösta Gahm givit  namnet globuletter i en artikel 2007. Himlakropparna syns som små svarta bågsekundstora fläckar mot en ljusare bakgrund i några av Vintergatans mest pregnanta nebulosor. Kärt barn har många namn, ibland kallas de "ägg",… L\u00e4s mer »Nr 61 2013<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"rop_custom_images_group":[],"rop_custom_messages_group":[],"rop_publish_now":"initial","rop_publish_now_accounts":[],"rop_publish_now_history":[],"rop_publish_now_status":"pending","neve_meta_sidebar":"","neve_meta_container":"","neve_meta_enable_content_width":"","neve_meta_content_width":0,"neve_meta_title_alignment":"","neve_meta_author_avatar":"","neve_post_elements_order":"","neve_meta_disable_header":"","neve_meta_disable_footer":"","neve_meta_disable_title":"","footnotes":""},"categories":[3],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/41553"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=41553"}],"version-history":[{"count":73,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/41553\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":41660,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/41553\/revisions\/41660"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=41553"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=41553"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=41553"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}