{"id":69118,"date":"2016-12-27T17:31:21","date_gmt":"2016-12-27T16:31:21","guid":{"rendered":"http:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/?p=69118"},"modified":"2016-12-28T18:06:59","modified_gmt":"2016-12-28T17:06:59","slug":"nr-148-2016","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/2016\/12\/27\/nr-148-2016\/","title":{"rendered":"Nr 148 2016"},"content":{"rendered":"

\n\tLegenden Vera Rubin (1928-2016)<\/strong>
\n<\/h2>\n

\n\tDen legendariska astronomen Vera Rubin<\/strong> har avlidit, 88 år gammal. Hon var en av de stora giganterna bakom upptäckten av galaxernas mörka materia.\n<\/p>\n

\n\tNär Rubin och kollegan Kent Ford<\/strong> på 60-talet studerade stjärnornas banrörelser i M 31, Andromedagalaxen, fick de inte ihop observationerna: Ju längre bort från galaxens kärna, desto saktare borde stjärnorna röra sig i sina banor enligt Newton<\/strong>. I stället visade det sig att de höll samma fart som stjärnorna vid galaxens mitt, och upptäckten kunde bara förklaras på ett sätt: Att det finns mörk materia som gravitationellt håller stjärnornas fart uppe.\n<\/p>\n

\n\tVidare studier i andra galaxer, bekräftade bilden – varje spiralgalax omges av en halo med mörk materia, som inte ger ljus ifrån sig och som sträcker sig långt bortom den visuellt synliga galaxen.\n<\/p>\n

\n\tKnut Lundmark<\/strong>, vår egen ASTB-skapare, spekulerade om denna mörka materia redan 1928, och Fritz Zwicky <\/strong>kom in på samma spår i början av 30-talet. Men det var Vera Rubin som definitiivt slog fast den mörka materians existens.\n<\/p>\n

\n\t\"asyvr0616_13copy\"<\/a>\n<\/p>\n

\n\tVera Rubin och Kent Ford (i vit hatt) kollar instrumenteringen vid  Lowell Observatory 1965. Bildkälla:<\/em>\n<\/div>\n
\n\tCarnegie Institution, Department of Terrestrial Magnetism<\/em>\n<\/div>\n

\n\tVera Rubin var feminist och en role model  för unga kvinnliga astronomer. Hon var den första kvinnliga astronomen som fick använda 5-metersbjässen på Palomar Mountain.\n<\/p>\n

\n\tRubin borde ha fått Nobelpriset i fysik men fick nöja sig med USA:as finaste utmärkelse, the National Medal of Science.\n<\/p>\n

\n\tVill man läsa om Vera Rubins egna insatser rekommenderas kapitlet "Weighing the Universe" i antologin Bubbles, voids and bumps in time: The new cosmology<\/em> (Cambridge University Press, 1989). Hon sammanställde senare boken Bright Galaxies, Dark Matter<\/em>, men den har jag inte läst.\n<\/p>\n

\n\tHemsidan för Carnegie Institution for Science har en fin sammanfattning av Vera Rubins liv och verk.<\/a>\n<\/p>\n

\n\tVera Rubin var i unga år doktorand hos profilen George Gamow <\/strong>och skrev en gång en insändare i Nature<\/em>, där hon framhöll att Gamow var en god vän, en duktig lärare, en briljant vetenskapsman med en fantastisk intuition, samt att han var rolig och att han – drack!\n<\/p>\n

\n\tSvarta hål kan bara ses indirekt<\/strong>
\n<\/h2>\n

\n\tW-bloggens Lars Olefeldt<\/strong> noterar att vi faktiskt bara kan se ett svart hål indirekt<\/a>, t ex genom röntgenstrålningen från  dess närhet.\n<\/p>\n

\n\tDet mesta som publiceras om dessa svarta hål illustreras inte av riktiga fotografier utan av just – illustrationer.\n<\/p>\n

\n\tDet närmaste vi kommer är förmodligen denna animation från Chandra-satelliten (Chandra X-ray Observatory), från ett röntgenutbrott, en X-ray flare, i det svarta hålet i Vintergatans centrum:\n<\/p>\n

\n\t\"sgra_flare_movie\"<\/a>\n<\/p>\n

\n\tBildkälla: NASA\/CXC\/Amherst College\/D.Haggard et al<\/cite><\/span>\n<\/p>\n

\n\tW-bloggsfinal för 2016 <\/strong>
\n<\/h2>\n

\n\tMed årets 148:e upplaga av Cassiopeiabloggen sätter vi punkt för 2016 och tackar för visat intresse.\n<\/p>\n

\n\tStort tack till bloggens alla oumbärliga minions, medarbetare, side kicks, bisittare, vice bloggare, tipsare, lokalombud – från norr till söder, från väster till öster i vårt avlååånga land.\n<\/p>\n

\n\tEn sak har vi trots geografin gemensamt: Vi gillar vår vetenskap, som ju dessutom bjuder på en ständig ström av nyheter. Uppslag saknas aldrig. Det är precis tvärtom, det är den nödvändiga sovringen som är det viktiga och som alltid kan diskuteras. Resultatet är att det blir väldigt mycket main stream över de flesta astronomiska nyheterna, och det är inte säkert att det alltid är så bra. Lite självkritiskt tänkande inför fortsättningen utlovas!\n<\/p>\n

\n\tSen starten 2010 har vi hunnit med drygt 1350 inlägg, och eftersom varje blogg innehåller ett antal bitar så bör vi snudda vid 10 000 bidrag i form av notiser, kommentarer, skojerier under de gångna åren.\n<\/p>\n

\n\tTack också till ASTB, vår förening, som är W-bloggens huvudsponsor!\n<\/p>\n

\n\tFråga: Hur tillbringar astronomerna nyårskvällarna?\n<\/p>\n

\n\tI Sydney, Australien, är det sommar (drygt 20 gr C), och observatoriet där är öppet för allmänheten. Shorts och kortärmat rekommenderas! På menyn står både visningar, mat (krabba, lax, lamm, rostbiff) och dryck.\n<\/p>\n

\n\t\"nye\"<\/a>\n<\/p>\n

\n\tHemma i Europa är läget annorlunda. Men även på det franska Pic du Midi-observatoriet i Pyrenéerna är det faktiskt öppet för allmänheten på nyårsafton, och restaurangen bullar upp diverse franska godsaker i en gourmetmiddag. Musslor och pommes? Njae, kanske inte pommes, för oljedropparna från flottyrkokandet har en förmåga att finfördela sig och stiga upp i luften och  att sen dala ner och sätta sig på teleskopens speglar.\n<\/p>\n

\n\tRummen, där forskarna brukar övernatta, är lediga att hyra. Och skidåkarna har här uppe ett eldorado.\n<\/p>\n

\n\t\"midi-observatory\"<\/a>\n<\/p>\n

\n\tGott nytt År!<\/strong>
\n<\/h2>\n

\n\t\"smiley-dog-celebrating\"<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Legenden Vera Rubin (1928-2016) Den legendariska astronomen Vera Rubin har avlidit, 88 år gammal. Hon var en av de stora giganterna bakom upptäckten av galaxernas mörka materia. När Rubin och kollegan Kent Ford på 60-talet studerade stjärnornas banrörelser i M 31, Andromedagalaxen, fick de inte ihop observationerna: Ju längre bort från galaxens kärna, desto saktare… L\u00e4s mer »Nr 148 2016<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"rop_custom_images_group":[],"rop_custom_messages_group":[],"rop_publish_now":"initial","rop_publish_now_accounts":[],"rop_publish_now_history":[],"rop_publish_now_status":"pending","neve_meta_sidebar":"","neve_meta_container":"","neve_meta_enable_content_width":"","neve_meta_content_width":0,"neve_meta_title_alignment":"","neve_meta_author_avatar":"","neve_post_elements_order":"","neve_meta_disable_header":"","neve_meta_disable_footer":"","neve_meta_disable_title":"","footnotes":""},"categories":[3],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/69118"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=69118"}],"version-history":[{"count":30,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/69118\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":69154,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/69118\/revisions\/69154"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=69118"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=69118"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=69118"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}