{"id":94876,"date":"2024-01-20T16:17:35","date_gmt":"2024-01-20T15:17:35","guid":{"rendered":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/?p=94876"},"modified":"2024-01-20T16:21:19","modified_gmt":"2024-01-20T15:21:19","slug":"nr-4-2024","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/2024\/01\/20\/nr-4-2024\/","title":{"rendered":"Nr 4 2024"},"content":{"rendered":"
\n
\n
\n
\n
\n
<\/div>\n
<\/div>\n
\"Bild<\/picture><\/div>\n<\/div>

\nDen delvis vattenfyllda kratern \u00e4r bel\u00e4gen p\u00e5 sydv\u00e4stra Gr\u00f6nland. Foto: Adam Garde<\/em><\/figcaption><\/figure>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n
\n
\n
\n
\n
\n
\n

En av v\u00e4rldens st\u00f6rsta och \u00e4ldsta meteoritkratrar finns p\u00e5 Gr\u00f6nland<\/h1>\n
Stort tack till Jonas Andersson<\/strong>, kommunikat\u00f6r knuten till Lunds universitet, som l\u00e5ter oss \u00e5terge i sin helhet denna LU-artikel<\/a> fr\u00e5n 18 december 2023:<\/div>\n

Forskare kan nu sl\u00e5 fast att Maniitsoq-strukturen p\u00e5 sydv\u00e4stra Gr\u00f6nland \u00e4r en krater efter en j\u00e4ttemeteorit som slog ned f\u00f6r cirka tre miljarder \u00e5r sedan. Studien, som bygger p\u00e5 analys av chockstrukturer i mineralet zirkon, bekr\u00e4ftar en omtvistad teori som lades fram redan 2012.<\/p>\n<\/div>\n

\n
\n

Sedan jorden bildades f\u00f6r 4,6 miljarder \u00e5r sedan har en stor m\u00e4ngd meteoritnedslag varit avg\u00f6rande f\u00f6r v\u00e5r planets utveckling. Det st\u00f6rsta k\u00e4nda nedslaget \u00e4gde rum f\u00f6r cirka tre miljarder \u00e5r sedan. Den dramatiska himlakroppskraschen skedde p\u00e5 det som idag \u00e4r sydv\u00e4stra Gr\u00f6nland, enligt en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Journal of Petrology.<\/p>\n<\/div>\n

\"Portr\u00e4tt.\"<\/p>\n

\n

\u2013 2012 lade Adam Garde vid Geological Survey of Denmark and Greenland fram teorin att Maniitsoq-strukturen \u00e4r en nedslagskrater. Han fick mothugg av forskare som menade att den formats av tektoniska r\u00f6relser i jordskorpan. Men nu kan vi sl\u00e5 fast att strukturen \u00e4r en nedslagskrater, s\u00e4ger Leif Johansson, geologiforskare vid Lunds universitet.<\/p>\n<\/div>\n

\n
\n
\n
\n
\n
\n
\n
Studien, som utf\u00f6rts av ett forskarlag fr\u00e5n Danmark, Sverige och Tyskland, bygger p\u00e5 analys av speciella chockstrukturer i mineralet zirkon. Det \u00e4r ett mycket robust mineral som l\u00e4mpar sig f\u00f6r att verifiera strukturer i gamla och djupt eroderade meteoritkratrar. Under flera \u00e5r unders\u00f6kte forskarna mer \u00e4n 3 400 zirkoner fr\u00e5n fyra k\u00e4nda nedslagskratrar samt Maniitsoq-strukturen. Som j\u00e4mf\u00f6relse unders\u00f6ktes \u00e4ven zirkoner fr\u00e5n tv\u00e5 mycket gamla jordb\u00e4vnings\u00adomr\u00e5den i Norge och Italien utan koppling till meteoritnedslag. Genom att studera s\u00e5 kallade chocklameller i zirkoner \u2013 mikrostrukturer som bildas under de f\u00f6rsta sekunderna av st\u00f6tv\u00e5gen vid meteoritnedslaget \u2013 kunde forskarna sl\u00e5 fast att den gr\u00f6nl\u00e4ndska Maniitsoq-kratern bildades av ett meteoritnedslag.<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/figure>\n\"Bild<\/picture>Forskarna l\u00f6ste kraterg\u00e5tan genom att analysera chockstrukturer i mineralet zirkon. Foto: Adam Garde<\/em><\/p>\n

\u2013 Vi gjorde unders\u00f6kningar med elektronmikroskop i b\u00e5de Lund och i K\u00f6penhamn. De mest detaljerade analyserna p\u00e5 nanometerskala gjordes med transmissionselektronmikroskop, ett slags mikroskop som byggts f\u00f6r genomg\u00e5ende elektroner, i tyska Potsdam. Ultratunna skivor av zirkonerna togs ut och elektroner skickats genom dem f\u00f6r att kunna se de extremt sm\u00e5 detaljerna i chock\u00adlamellerna, s\u00e4ger Leif Johansson.<\/p>\n

Eftersom m\u00e4ngder av meteoriter har slagit ned p\u00e5 jorden under dess 4,6 miljarder \u00e5r l\u00e5nga historia skulle man kunna f\u00f6rv\u00e4nta sig att hitta m\u00e5nga gamla nedslagskratrar. Men jorden \u00e4r en geologiskt aktiv och dynamisk planet som st\u00e4ndigt omdanas, n\u00e5got som bidrar till att det \u00e4r ovanligt att man hittar minnen i berggrunden av dessa tidiga h\u00e4ndelser. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det viktigt f\u00f6r dagens geologer att lokalisera och verifiera gamla, idag djupt eroderade, meteoritkratrar som Maniitsoq-strukturen.<\/p>\n

\u2013 Det k\u00e4nns fantastiskt att kunna sl\u00e5 fast att det h\u00e4r r\u00f6r sig om en nedslagskrater. V\u00e5ra resultat bidrar till att f\u00f6rb\u00e4ttra den geovetenskapliga metodik som kan anv\u00e4ndas f\u00f6r att identifiera gamla kraterstrukturer bildade djupt ned i jordskorpan, s\u00e4ger Leif Johansson.<\/p>\n<\/div>\n

\"Kartbild<\/p>\n

\n
\n
\n
<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n

Maniitsoq-strukturen \u00e4r bel\u00e4gen p\u00e5 sydv\u00e4stra Gr\u00f6nland.<\/em><\/p>\n

F\u00f6rutom Lunds universitet har Geological Survey of Denmark and Greenland samt German Research Centre for Geosciences Helmholtz Centre Potsdam medverkat i arbetet som leddes av Adam Garde vid Geological Survey of Denmark and Greenland.<\/p>\n

Studien publiceras i tidskriften Journal of Petrology:\u00a0<\/span>\u201dZircon Microstructures in Large, Deeply Eroded Impact Structures and Terrestrial Seismites\u201d<\/span><\/a><\/p>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Den delvis vattenfyllda kratern \u00e4r bel\u00e4gen p\u00e5 sydv\u00e4stra Gr\u00f6nland. Foto: Adam Garde En av v\u00e4rldens st\u00f6rsta och \u00e4ldsta meteoritkratrar finns p\u00e5 Gr\u00f6nland Stort tack till Jonas Andersson, kommunikat\u00f6r knuten till Lunds universitet, som l\u00e5ter oss \u00e5terge i sin helhet denna LU-artikel fr\u00e5n 18 december 2023: Forskare kan nu sl\u00e5 fast att Maniitsoq-strukturen p\u00e5 sydv\u00e4stra Gr\u00f6nland… L\u00e4s mer »Nr 4 2024<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"rop_custom_images_group":[],"rop_custom_messages_group":[],"rop_publish_now":"initial","rop_publish_now_accounts":[],"rop_publish_now_history":[],"rop_publish_now_status":"pending","neve_meta_sidebar":"","neve_meta_container":"","neve_meta_enable_content_width":"off","neve_meta_content_width":70,"neve_meta_title_alignment":"","neve_meta_author_avatar":"","neve_post_elements_order":"","neve_meta_disable_header":"","neve_meta_disable_footer":"","neve_meta_disable_title":"","footnotes":""},"categories":[3],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/94876"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=94876"}],"version-history":[{"count":18,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/94876\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":94895,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/94876\/revisions\/94895"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=94876"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=94876"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.astb.se\/cassiopeiabloggen\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=94876"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}