Nr 77 2018

18 oktober, 2018

Rymdextra 20 oktober:

BepiColombo lyfter mot Merkurius

Uppsändningen av BepiColombo med adressat Merkurius gick perfekt, rapporterar ESA i den första pressrelisen.

Två sonder finns med ombord i projektet, där vi européer inom ESA samarbetar med japanska rymdorganisationen JAXA. Två bjässar iniom rymdforskningen, som ger NASA en match där ute i rymden utan att därför uppfinna hjulet  på nytt.

2025 når rymdfarkosten fram till Merkurius och börjar arbeta och producera vetenskap på allvar.

Decollage champ large le 19-10-2018

Bildkälla: 2018 ESA-CNES-Arianespace

Trolskt på Ven

Tack till ASTB:aren Mikael Anderlund, som låter oss återge denna trolska studie från Uranieborg-området på Ven. Tagen härom dan, återgiven på Mikaels facebook-sida.

Jag har ofta undrat om Tycho Brahe spökar på sin gamla ö. Nu är jag övertygad om det!

44168545_1895158460561827_1557216010359013376_n[1]

Titanen Hyperion-"proto-superhopen" hittad:

Stor, större, störst, störstaste…

Ett forskarlag som leds av astronomen Olga Cucciati vid Instituto Nazionale di Astrofisica (INAF) i Bologna har med hjälp av instrumentet VIMOS på Very Large Telescope (VLT) identifierat en gigantisk proto-superhop av galaxer som bildades när universum var ungt, bara 2,3 miljarder år efter Big Bang.

Denna struktur, som forskarna har gett smeknamnet Hyperion, är större och innehåller mer massa än någon annan liknande struktur som observerats så kort tid efter att universum bildas. Proto-superhopens enorma massa har beräknats till en miljon miljarder gånger solens massa. Denna kolossala massa kan jämföras med de största strukturerna som vi ser i universum idag, men att hitta en sådan massiv struktur i det unga universum överraskade astronomerna.  

Comparison of the Hyperion Proto-Supercluster and a standard mas

Hyperion jämförd med en "normal" galaxhop. DUBBELKLICKA upp bilden på din skärm! Bildkälla: ESO

Olga Cucciati är förstaförfattaren till forskningsartikeln där upptäckten presenteras.

– Detta är första gången en så stor struktur har identifierats vid en så hög rödförskjutning, bara något mer än två miljarder år efter big bang. Vanligtvis ser denna typ av strukturer vid lägre rödförskjutningar, det vill säga när universum har haft mycket mer tid att utveckla och bygga sådana stora strukturer. Det var en överraskning att se något såhär välutvecklat redan då universum var relativt ungt, förklarar hon.

Hyperion ligger i stjärnbilden Sextanten i en välstuderad fläck på himlen som kallas COSMOS-fältet. Strukturen identifierades genom att analysera enorma mängder mätningar som gjorts inom ramarna för kartläggingsprojektet VIMOS Ultra-Deep Survey. 

Kartläggningen, som leds av Olivier Le Fèvre, astronom vid Aix-Marseille Université, CNRS, och CNES, har bland annat skapat en unik 3D-karta över fördelningen av mer än 10 000 galaxer i det avlägsna universum.

Olga_Cucciati

Olga med kolleger har kommit nåt stort på spåren. Bildkälla: Bologna University

Forskarlaget upptäckte att Hyperion har en väldigt komplex struktur som innehåller åtminstone sju väldigt tätpackade områden som är sammankopplade genom galaxfilament. Storleksmässigt liknar den mer närliggande superhopar, men dess struktur är väldigt annorlunda.

Brian Lemaux, astronom vid University of California i Davis och Aix-Marseille Université, är medlem i forskarlaget bakom resultaten.

– Superhopar närmare jorden tenderar att visa upp strukturer med mycket mer koncentrerad massfördelning och tydliga särdrag. Men i Hyperion är massan mycket mer jämt fördelad i en rad sammanhängande men lösa samlingar av galaxer, förklarar han.

Kontrasten med superhopar i dagens universum beror sannolikt på att närliggande superhopar har haft miljarder år för tyngdkraften att samla in materia i tätare områden. I den mycket yngre Hyperion har denna process inte alls hunnit så långt.

Med tanke på att den redan tidigt i universums historia är så stor väntas Hyperion utvecklas till något som liknar de enorma strukturerna som utgörs av galaxerna i vår del av universum. Exempel inkluderar de superhopar som utgör Sloan Great Wall eller Virgo-superhopen, som även innehåller vår egen galax Vintergatan. De är bland de största beståndsdelar i dagens universum.

– Att förstå Hyperion och hur den kan jämföras med liknande strukturer närmare nutid kan ge insikter i hur universum utvecklats tidigare och hur det kommer att utvecklas i framtiden. Det ger oss också möjlighet att utmana vissa modeller för hur superhopar bildas. Genon att gräva fram denna kosmiska titan hjälper vi också till att avslöja dessa storskaliga strukturers historia, avslutar Olga Cucciati.

Pressmesset från ESO hittar du här på svenska.

Mars geologi tema för nästa storföredrag

ASTB-ordf Peter Linde meddelar att  nästa stormöte/månadsmöte i sällskapet blir den 1 nov – inte den 25 oktober som först planerat.

- Vi kommer att få höra Sanna Alwmark prata om geologin på Mars. Mer information kommer via kallelsen!

Familjen Alwmark har vi lärt uppskatta som synnerligen trevliga föreläsare och gajdare.

Frans G:s astronomi och sf

Författaren Frans G Bengtsson (Röde Orm, flera berömda essäsamlingar m m) var väl hemmastadd i tidens astronomi, bevisat av essän "En dröm om människan" från 1933. Ingår i samlingen De långhåriga merovingerna.

Bl a synar Frans G sf-författaren Olaf Stapledon.

Cassiopeia-vitsigt (från Uddevalla)

W-bloggsredaktionen undanber sig kommentarer apropå kvaliteten från "vits håll":

- Vad gillar du min teckning av Cassiopeia?
- Femstjärnig!!

cassiopeia_2_lg (1)Ansvarig vitsmakare: Christian Vestergaard.

Nr 76 2018

14 oktober, 2018

Vår egen stjärnbild i ikonisk återgivning

Att vi kallar oss Cassiopeiabloggen eller W-bloggen (eller M-bloggen, om du står på huvudet) beror ju på att i denna stjärnbild såg Tycho Brahe den nya stjärnan 1572, en supernova som vi vet i dag. En stjärnsmäll som förändrade hela vår vetenskap.

Tack till Håkan Barregård som sammanställt ett fantastiskt stjärnmyllerrikt foto av stjärnbilden, som syns mot norr och zenit på kvällar och nätter. Stjärnbilden går aldrig under horisonten, den är cirkumpolär. 

Här är W:et (KLICKA UPP BILDEN PÅ DIN SKÄRM) – njut av den kosmiska grannlåten!

cas2mc (1)
Foto: Håkan Barregård

Håkan säger att han mest av en slump beslöt använda Cassiopeia som testobjekt för sin reseutrustning – Håkan åker till Teide om någon vecka.

- För den intresserade så är detta vad man lätt kan åstadkomma med en liten och förhållandevis billig utrustning. En eq3pro (väger ca 5kg efter lite bantning) med en gammal Canon 1000d och en Samyang 85mm lins.

- Bilden är 4x2min tagen i torsdags nere i Beddingestrand under rätt disigt förhållande.

Cassiopeia ligger mitt i Vintergatans stråk på himlavalvet. Hur många tusen stjärnor återger Håkan, mellan tummen och pekfingret? Hur många stjärnhopar (inklusive M 103), dubbelstjärnor,  mörka moln, ljusa moln?

En av M 103:s utforskare var vår egen medlem, Kvistabergsprofessorn Åke Wallenquist.

Cassiopeia kryllar av astronomihistoria.

Månkratern Tycho och dess antipod

En rad nya genomgångar av månens yta visar på något oerhört intressant: Att på den direkt motsatta sidan till Tycho-kratern finns en väl markerad "Tycho antipod", på baksidan av månen från oss sett.

De bägge verkar dessutom ha ett direkt fysiskt samband. Sedan nedslaget som skapade Tycho för 100+ miljoner år sedan tog det inte många timmar förrän även antipoden genom Tychos ejekta fanns på plats på månkartan.

Här är en lättförståelig rapport från en forskarkongress i år.

images

Annorlunda månkarta med Tycho i botten. Strålsystemet leder upp snett till höger till antipoden. Bildkälla: https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/pdf/10.1002/2017JE005387

images

Bildkälla: https://www.hou.usra.edu/meetings/lpsc2018/pdf/2757.pdf

Påpassligt

Mer apropå månen: En annorlunda månbild kommer från W-bloggsmedarbetaren Lars Olefeldt, som alltid hittar kul saker på nätet:

vyb3710qpkr11 (1)

Nr 75 2018

12 oktober, 2018

Hindbys "Hubbletolkning":

Nordamerika- och Pelikannebulosan i Malmö-ljus

NGC 7000 och IC 5070 är deras tråkiga katalogbetecknignar, men alla vet vad det handlar om: Nordamerikanebulosan och dess granne Pelikannebulosan i Svanens stjärnbild, som ju står bra till för oss nu på kvällarna.

 Astrofotograferande ASTB:aren Hans Hilderfors har dokumenterat nebulosorna härom kvällen från sitt "obsis" hemma i stadsdelen Hindby, Malmö, och berättar att nebulosorna är delar av samma interstellära moln av joniserad gas. De upptäcktes 1786 av William Herschel. Avstånd till jorden uppskattas till 1800 ljusår.

Tittips: Dubbelklicka upp bilden på din skärm!

Nordamerika- & Pelikannebulosan

Foto: Hans Hilderfors

Fakta om bilden:

Exponering 6 x 10 min för vardera SII-, Hα- och OIII-filter.

Dessa är sammanförda till den klassiska så kallad Hubblepaletten SHO, dvs SII mappas till rött, Hα till grönt och OIII till blått.

Bildfält 2,6° x 2,1°, norr uppåt.

Fokus på månens "dragningskraft" på unik utställning

Den fantastiska utställningen på temat "Månen – fra den indre verden til det ytre rum", som står fram till början av 2019 på konstmuseet Louisiana (Humlebaek, nära Helsingör) rekommenderas.

Jag ska återkomma till  denna fenomenala sammandragning av dokument, böcker, månkartor, bilder, tavlor, skulpturer, installationer, Apollo-prylar, filmer, poetiska uttryck.

Just nu känns dert bara så ÖVERVÄLDIGANDE STORT att ha fått stå och hänga över ett par montrar med Tycho Brahes originalskisser från månförmörkelsen 30 november 1590 och nästan tjugo år senare Galileo Galileis små månteckningar (ung 5×5 cm) som visar kraterstrukturen längs terminatorn.

gallileo_moon_drawings[1]

Originalen finns nu att beskåda på Louisiana!

När Galilei gjorde sina teckningar skrev vi november-december 1609.

Mesig supernova gav oss en dubbel neutronstjärna

Jesper Sollerman, vår svenske supernovaexpert par excellance, tipsar om denna artiklel på forskning.se - om en ovanligt fjuttig supernova, iPTF14gqr, som förvandlades till en dubbel neutronstjärna.

mesnova[1]

Bildkälla: http://science.sciencemag.org/content/362/6411/201

Som alla (?) numera vet är dubbla neutronstjärnor utomordentligt spännande objekt inom gravitationsvågsastronomin.

Lundaforskare löser gåta i Vintergatans mitt

Vi återger här och nu en nyhet från Lunds universitet, som Tomas Diez fått ögonen på. Artikeln är författad av Lena Björk Blixt.

Således:
* Astronomer från Lunds universitet har hittat förklaringen på ett halvårsgammalt mysterium i centrum av vår galax Vintergatan. De märkliga skandiumlinjerna som upptäcktes i våras nära galaxens gigantiska svarta hål är inte äkta.

* I våras publicerade några forskare en studie om att det verkade finnas förbryllande och dramatiskt höga halter av tre olika grundämnen i röda jättestjärnor i mitten av vår egen galax. De aktuella jättestjärnorna ligger mindre än tre ljusår från det stora svarta hålet i Vintergatans mitt. Olika förslag på förklaring lades fram angående de tre grundämnenas märkligt höga halter, exempelvis att det kunde bero på sönderfallande stjärnor som slukades av det enorma svarta hålet eller att det kunde vara en effekt av kollisioner mellan neutronstjärnor.

* Men nu kan en annan grupp astronomer, från bland annat Lunds universitet i samarbete UCLA i Kalifornien, konstatera att mysteriet med de höga halterna av skandium, vanadium och yttrium har en annan lösning. De menar att de så kallade spektrallinjerna som redovisades i våras var ett slags synvilla. Spektrallinjer är en metod som man använder för att med hjälp av en stjärnas ljus ta reda på vilka grundämnen som finns i stjärnan.

934684_10151774344722436_1967094550_n[1]

Brian Thorsbro, förstanamnet på den nya rapporten.

– De här röda jättestjärnorna har gjort slut på det mesta av sitt vätebränsle och är därför bara hälften så varma som vår egen sol, säger Brian Thorsbro som är huvudförfattare till studien och doktorand i astronomi på Lunds universitet.

* Jättestjärnornas lägre temperatur bidrar till att skapa synvillan i mätningarna av spektrallinjerna, enligt den nya studien. Rent konkret handlar det om att elektronerna i grundämnena beter sig olika vid olika temperaturer, vilket i sin tur kan bli vilseledande när man mäter grundämnenas spektrallinjer hos olika stjärnor. Denna slutsats är resultatet av ett tätt samarbete mellan astronomer och atomfysiker.

* Brian Thorsbro och hans kollegor har till sin hjälp även haft världens största teleskop, Keckobservatoriet på Mauna Kea, Hawaii. Detta blev möjligt tack vare samarbetet med R. Michael Rich vid UCLA. Via teleskopet håller forskargruppen på med en omfattande kartläggning av Vintergatans centrala delar. De undersöker spektrallinjerna i ljuset från olika stjärnor för att ta reda på vilka grundämnen som finns där. Syftet är att få en förståelse för händelseförloppen i Vintergatans historia, men också att förstå hur galaxer i allmänhet har blivit till.

keck1_foto_nils_ryde[1]

Keck-kupolerna på Hawaii. Foto: Nils Ryde

– Vårt forskningssamarbete är världsledande på att systematiskt kartlägga vad stjärnorna i den enorma centrala stjärnhopen består av. Det är den stjärnhopen som omger det supermassiva svarta hålet, säger forskningsledaren och astronomen Nils Ryde vid Lunds universitet.

* Spektrallinjerna för olika grundämnen registreras i en högupplöst spektrometer, en avancerad kamera som alstrar en regnbåge av stjärnljuset. Forskargruppen har tittat i den del av spektrumet som utgörs av nära-infrarött, alltså den värmestrålning som stjärnorna avger. Anledningen till detta är att det är just infrarött ljus som kan tränga igenom det stoft som ligger i synlinjen mellan oss och Vintergatans mitt, cirka 25 000 ljusår bort. Tekniken att registrera detta ljus är mycket avancerad, och det är först nyligen som den har blivit tillgänglig för astronomer.

– Vi är bara i början av kartläggningen av halterna i dessa centrala delar av Vintergatan, säger Nils Ryde.

vintergatan_foto_eso_r.schoedel[1]

Ett parti av Vintergatan. Bildkälla: ESO/R.Schoedel.

Den aktuella studien publiceras nu i den amerikanska tidskriften Astrophysical Journal.

Vem föreläste i Simrishamn?

Carsten Nilsson, gamle MARS:ianen och ASTB:aren, rotar i sin släkthistoria på Österlen och kom  att se en annons i Cimbrishamns-Bladet från 1896 (29 februari för att vara exakt) om en föreläsning i astronomi för föreläsningsföreningen.

Vem kan på Österlen ha känt till astronomi? Nån gammal fysiklektor, någon av lundaastronomerna på besök? Allt är möjligt.

Dekal för fartblinda?

När vår astropedagog Peter Hemborg med fru Carina hyrde en lånebil för en tid sen, hittade de denna dekal klistrad på vrålåket:

2018-08-01 Hyrbil