Cassiopeiabloggen

Månen i närbild från Mount Hindby

Våra astrofotografer är månadsrasande, som allla vet. När fullmånen sabbar i stort alla Deep sky-fotograferingar, sysslar de flesta i kåren med vapenvård. Men inte vår ASTB:are Hans Hilderfors. För några dagar sen satsade han med liv och lust sin teknik och sin optik på att ge oss "Mount Hindbys" version av månen. Ordet till Hans:

- Som djuprymdsfotograf är man oftast irriterad på månljuset. Härom kvällen klarnade det upp några timmar och månen kom fram över hustaken i min trädgård vid 22-tiden. Jag tog ut min 6-tums refraktor för att roa mig med att panorera över månytan genom lämpliga okular, något som jag inte gjort på många år. Bytte till slut ut mot en kamera och tog 40 bilder som test i snabb följd, exponering cirka 0,01s per bild.

- Stackade sen bilderna i Registax 6 för att optimera skärpan och resultatet blev till min förvåning ganska bra. Upplösningen i bilden är teoretiskt cirka 0,4”/pixel men verklig upplösning nog runt 1,5” vilket motsvarar ungefär 3 km på månytan.

BLÅS UPP bilden på din skärm genom att klicka/dubbelklicka.

Foto: Hans Hilderfors

Redaktionen på W-bloggen har funderat mycket och gått in om diverse klassiska månkartor (särskilt P Moores och H P Wilkins). Vi misstänker att upplösningen kan definieras av en del småkratrar runt Linné men också den väl synliga Archimedes T-kratern (ligger ungefär  kl 11 inuti Archimedes), vars diameter uppges till just 3 km.

Ett månobjekt 3 km på ett avstånd av bortåt 400 000 km… 

Fakta om bilden:

                      Optik:  TEC 160 FL  f/7

                      Kamera:  ZWO ASI 1600 MM Pro

                      Exponering: 40 x 0.01s

                      Databehandling: Registax 6  samt Photoshop CC

                      Datum: 2019-11-14  22.10 – 22.11

Julklappar i vår smak

Christian Vestergaard tipsar om att NK har en julskyltning på temat "Universum". Mycket trevligt, alldeles särskilt som våra ungdomar inom AU (Astronomiska Ungdom, hos oss här nere kallat MARS!) är med i arrangemanget.

Christian Vestergaard har fått hedersuppdraget att kolla upp julklappar med astronomi och rymdfart som tema, så W-teamet återkommer. Här dock en självklarhet med Per Ahlin som författare:

Notabelt är att 19 juni 2020, på tidig förmiddag, ockulterar månen grannplaneten Venus.

"Oändligheten finns både nära och långt borta"

Urban Erikssons projekt för att greppa den svenska ljusföroreningen av natthimlen, inbjuder till reflektion. Hur upplevde vi stjärnhimlens klarhet och mysterium förr? Vilka inspirationer går vi miste om när det djupa nattmörkret alltmer blir en sällsynthet?

Som ett läsvärt exempel på en upplevelse från en av Skånes nattmörkaste trakter (Norra Rörum) återger vi ASTB:aren Elisabeth Perssons barndomsminne. Läs och begrunda!

Och tack Elisabeth för bidraget!

Elisabeth har idag ett svårt synhandikapp, vilket inte hindrat henne från att starta upp en konstskola i Hanoi för blinda barn och ungdomar.

Under vår konstutställning härom året på Stiftsgården Åkersberg deltog Elisabeth med både teleskop och konstverk.

"

* Hon klär sig varmt, trär Eriks stickade mössa över lockarna. Hon smyger tyst ut i farstun och öppnar dörren försiktigt. Hon vill inte väcka någon i huset. Hon skulle kanske ha svårt att förklara sin ensamma nattliga utflykt, tror hon.

Väl ute på gårdsplanen tar hon upp ur fickan en liten men ljusstark ficklampa och börjar gå upp mot kullen. Natten är mörk och molnfri. Det är perfekt för henne. Hon skall ta sig till Norra Rörums högsta kulle som lär vara den mörkaste platsen i Skåne.

Hon når högsta punkten på kullen, fjolårsgräs och vissen ängsflora.

Lite nytt gräs spirar också där. Hon lägger sig ner på marken med en Skånska Dagbladet under huvudet mot markfukta och kyla.

Bildkälla: NASA

Först ligger hon stilla med slutna ögon. Tar bort tankarna, blir stilla. Efter ett par minuter innan hon öppnar ögonen mot himlavalvet, mot oändligheten. Tar lite tid innan hon kan orientera sig. Hon upplever att stjärnhimlen kommer så nära henne att hon kan sträcka ut handen och plocka en stjärna. Den mörka blåsvarta himlen är översållad med olika ljusstarka stjärnor..Nu ser hon också ett mjölkvitt stråk, vintergatan, öster om Polstjärnan. Från Polstjärnan lite nordost vid vintergatans rand finner hon Cassiopeias dubbelw (W).

Hon söker vid horisontlinjen och upptäcker Antares i Skorpionen, en kraftigt lysande stjärna. Vid denna tid är den endast synlig i södra Sverige. Hennes blick går lite uppåt sydväst och där finner hon Saturnus planeten och högre upp i väster ser hon Mars röda planet. Hon kan skilja mellan en planet och en stjärna, då planeten har ett stilla ljus men en stjärna har ett rörligt ljus.

Bildkälla: NASA

Någon ytterligare stjärna lokaliserar hon, Vega i Lyrans nebulosiska moln i öster. Och Akturus som ligger söderut i en linje från Polstjärnan. Brandgul ligger den i Björnvaktarens bild som den första stjärnan där längst i söder av bilden.

Det är ingen vind i denna natt. Almanackan hade just vänt blad till maj. Hon ligger alldeles stilla och låter fokus fara. Ögonen öppna och även hennes väsen öppnar sig för att spegla universum där ute i makrokosmos med hennes eget universum i mikrokosmos. Igen faller stjärntäcket över henne.

Oändligheten finns både nära och långt borta. Detta tidlösa tillståndet man förunnas vara i när livet är här och nu.

Så tänker hon, reser sig och går hemåt i natten. Vederkvickt av det kosmiska oändliga perspektivet där hon också är en del.

- Synminnen inom Elisabeth

"

​Elisabeth bakom sitt teleskop på Åkersberg. Foto: Privat

Musk & Co  utmanar astronomerna

Apropå ovanstående:

Vår ASTB:are Magnus Kvant är skapare av ett upprop på sociala medier mot

vansinnet med >50 000 kommunikationssatelliter i låga banor, vilket kommer

att göra våra observationsmöjligheter minimala. Både yrkesastronomin och

amatörastronomin tillhör de drabbade. Var är Greta?

Skriv på!

Merkurius sedd från Skåne och rymden

Nej, vädrets makter stod inte på vår sida denna gång. Det var helmulet ute på TBO, Tycho Brahe-observatoriet, och det är fullt möjligt att den enda observationen av Merkurius igår (11.11) på våra malmöitiska koordinater noterades av Tomas Diez ute på Limhamn, där han höll en kurs. Plötsligt blev det en liten glipa i molnen och Tomas & Co kunde under några sekunder skymta fenomenet.

​Bakom molnen utspelade sig dramatiken på TBO…

​som bäst följdes i live-sändning inomhus…

​… för utomhus blev det astronomiskt torrsim. Foto: Peter Linde

Runt om i övriga Sverige kunde dock passagen dokumenteras – kolla astronet.se. Och i Landskrona kunde ASTB:aren  Bengt Rosengren följa spelet. Foto här:

Foto: Bengt Rosengren

Jag trodde att ett antal satelliter skulle följa passagen, t ex att någon av astronauterna ombord på ISS skulle observera Merkurius. Det enda jag hittat är NASA:s SDO (Solar Dynamics Observatory) som noterade Merkurius som en liten prick mitt på solskivan i diverse våglängder.

AIA står för AIA Atmospheric Imaging Assembly.

Jordbundna observationer och bildbevis finns det en mängd av även på spaceweather.com-sajten inklusive denna studie ur fågelperspektiv av Mila Zinkova, Californien: