Cassiopeiabloggen

"Oändligheten finns både nära och långt borta"

Urban Erikssons projekt för att greppa den svenska ljusföroreningen av natthimlen, inbjuder till reflektion. Hur upplevde vi stjärnhimlens klarhet och mysterium förr? Vilka inspirationer går vi miste om när det djupa nattmörkret alltmer blir en sällsynthet?

Som ett läsvärt exempel på en upplevelse från en av Skånes nattmörkaste trakter (Norra Rörum) återger vi ASTB:aren Elisabeth Perssons barndomsminne. Läs och begrunda!

Och tack Elisabeth för bidraget!

Elisabeth har idag ett svårt synhandikapp, vilket inte hindrat henne från att starta upp en konstskola i Hanoi för blinda barn och ungdomar.

Under vår konstutställning härom året på Stiftsgården Åkersberg deltog Elisabeth med både teleskop och konstverk.

"

* Hon klär sig varmt, trär Eriks stickade mössa över lockarna. Hon smyger tyst ut i farstun och öppnar dörren försiktigt. Hon vill inte väcka någon i huset. Hon skulle kanske ha svårt att förklara sin ensamma nattliga utflykt, tror hon.

Väl ute på gårdsplanen tar hon upp ur fickan en liten men ljusstark ficklampa och börjar gå upp mot kullen. Natten är mörk och molnfri. Det är perfekt för henne. Hon skall ta sig till Norra Rörums högsta kulle som lär vara den mörkaste platsen i Skåne.

Hon når högsta punkten på kullen, fjolårsgräs och vissen ängsflora.

Lite nytt gräs spirar också där. Hon lägger sig ner på marken med en Skånska Dagbladet under huvudet mot markfukta och kyla.

Bildkälla: NASA

Först ligger hon stilla med slutna ögon. Tar bort tankarna, blir stilla. Efter ett par minuter innan hon öppnar ögonen mot himlavalvet, mot oändligheten. Tar lite tid innan hon kan orientera sig. Hon upplever att stjärnhimlen kommer så nära henne att hon kan sträcka ut handen och plocka en stjärna. Den mörka blåsvarta himlen är översållad med olika ljusstarka stjärnor..Nu ser hon också ett mjölkvitt stråk, vintergatan, öster om Polstjärnan. Från Polstjärnan lite nordost vid vintergatans rand finner hon Cassiopeias dubbelw (W).

Hon söker vid horisontlinjen och upptäcker Antares i Skorpionen, en kraftigt lysande stjärna. Vid denna tid är den endast synlig i södra Sverige. Hennes blick går lite uppåt sydväst och där finner hon Saturnus planeten och högre upp i väster ser hon Mars röda planet. Hon kan skilja mellan en planet och en stjärna, då planeten har ett stilla ljus men en stjärna har ett rörligt ljus.

Bildkälla: NASA

Någon ytterligare stjärna lokaliserar hon, Vega i Lyrans nebulosiska moln i öster. Och Akturus som ligger söderut i en linje från Polstjärnan. Brandgul ligger den i Björnvaktarens bild som den första stjärnan där längst i söder av bilden.

Det är ingen vind i denna natt. Almanackan hade just vänt blad till maj. Hon ligger alldeles stilla och låter fokus fara. Ögonen öppna och även hennes väsen öppnar sig för att spegla universum där ute i makrokosmos med hennes eget universum i mikrokosmos. Igen faller stjärntäcket över henne.

Oändligheten finns både nära och långt borta. Detta tidlösa tillståndet man förunnas vara i när livet är här och nu.

Så tänker hon, reser sig och går hemåt i natten. Vederkvickt av det kosmiska oändliga perspektivet där hon också är en del.

- Synminnen inom Elisabeth

"

​Elisabeth bakom sitt teleskop på Åkersberg. Foto: Privat

Musk & Co  utmanar astronomerna

Apropå ovanstående:

Vår ASTB:are Magnus Kvant är skapare av ett upprop på sociala medier mot

vansinnet med >50 000 kommunikationssatelliter i låga banor, vilket kommer

att göra våra observationsmöjligheter minimala. Både yrkesastronomin och

amatörastronomin tillhör de drabbade. Var är Greta?

Skriv på!

Merkurius sedd från Skåne och rymden

Nej, vädrets makter stod inte på vår sida denna gång. Det var helmulet ute på TBO, Tycho Brahe-observatoriet, och det är fullt möjligt att den enda observationen av Merkurius igår (11.11) på våra malmöitiska koordinater noterades av Tomas Diez ute på Limhamn, där han höll en kurs. Plötsligt blev det en liten glipa i molnen och Tomas & Co kunde under några sekunder skymta fenomenet.

​Bakom molnen utspelade sig dramatiken på TBO…

​som bäst följdes i live-sändning inomhus…

​… för utomhus blev det astronomiskt torrsim. Foto: Peter Linde

Runt om i övriga Sverige kunde dock passagen dokumenteras – kolla astronet.se. Och i Landskrona kunde ASTB:aren  Bengt Rosengren följa spelet. Foto här:

Foto: Bengt Rosengren

Jag trodde att ett antal satelliter skulle följa passagen, t ex att någon av astronauterna ombord på ISS skulle observera Merkurius. Det enda jag hittat är NASA:s SDO (Solar Dynamics Observatory) som noterade Merkurius som en liten prick mitt på solskivan i diverse våglängder.

AIA står för AIA Atmospheric Imaging Assembly.

Jordbundna observationer och bildbevis finns det en mängd av även på spaceweather.com-sajten inklusive denna studie ur fågelperspektiv av Mila Zinkova, Californien:

 

En historisk bild

Jag har inte tänkt på det men Christian Vestergaard påpekar att det numera ligger en hel del kul bilder på lundaastronomerna på den egna  Lund Observatory-sajten.

Och vad tror ni gömmer sig där om inte denna rara bild från min egen tidning Kvällsposten 1955?

​Bildkälla: Kvällsposten

Bilden publicerades 6 mars 1955 under rubriken "Jättearbete med stjärnpanorama slutfört vid lundaobservatoriet". T v ser vi Tatjana och Martin Kesküla, som målade panoramat (egentligden två ggr!!!), t h vår professor och ASTB-grundare  Knut Lundmark som beställde verket.

Vintergatspanoramat blev snabbt en "hit", det återgavs i flera böcker och t o m Hollywood-firman Frank Capra Productions köpte en kopia till en populärvetenskaplig film. Oscarsvinnaren, filmregissören m m Capra gjorde många populärvetenskapliga tv-produktioner på 50-talet typ "Our Mr. Sun" och företaget finns än idag.

Inkomsterna från Frank Capra-filmen skulle, tyckte Lundmark,  användas för att göra ytterligare PR för det fantastiska konstverket!?! Så bör också ha skett.

PS.

Notera att lundaastronomernas vintergatsforskning diskuteras här på Svenska Astronomiska Sällskapets 100-årsblogg.

Gravitationslins ger oss 12 upplagor av samma galax

En av de mest märkliga upptäckterna tack vare HST, måste vara denna: Hubble-teleskopets studie av en galax som duplicerats i åtminstone 12 upplagor (över fyra "bågar") tack vare stark gravitationslinsning i det extremt tidiga, så kallade rejoniseringsstadiet av vårt universum.

Bildkälla: ESA/Hubble, NASA, Rivera-Thorsen et al.

Galaxen som det handlar om kallas Sunburst Arc, ligger på 11 miljarder ljusårs avstånd och linsas tack vare en jättehop av galaxer 4,6 miljarder ljusår bort.

Uppe t h ser vi tre av bågarna, en fjärde "motbåge" (counter arc) syns nere t v – den senare skyms delvis på grund av en förgrundsstjärna i Vintergatan.

The rest, my dear Watson, is elementary… läs hela HST-relisen här, ur vilken framgår att rapportens förstanamn är Emil Rivera-Thorsen, verksam vid astronomiska institutionen i Stockholm.

För den som är hemma i Albert Einsteins allmänna relativitetsteori (vilket jag inte är), är denna linseffekt en barnlek. Einstein själv skrev egentligen först 1936 om saken i den lilla korta artikeln "Lens-Like Action of a Star  by the Deviation of Light in the Gravitational Field".

När Einstein påpekade att "Of course, there is no hope of observing this phenomenon directly" (finns här) hade han, som vi som sitter med facit i hand vet, faktiskt för en gångs skull helt – fel.

En Kepler-pizza

Det är faktiskt 400 år sedan i år som Johannes Kepler publicerade sin tredje och sista planetlag (den med kvadraten och kuben). Så påpassligt att vår kompis på Onsala prof Cathy Horellou härom dan på sin facebook-sajt publicerade denna pizza, som tar fasta på den andra av Keplers empiriskt funna lagar: