Nr 44 2021

20 juni, 2021

SST dokumenterade solförmörkelsen

Tack till Anders Nyholm, som påpekar att SST, Swedish Solar Telescope, placerat på Kanarieöarna, följde den partiella solförmörkelsen 10 juni.

Man kan naturligftvis undra varför (ett av) världens bästa solteleksop används till ett sådant fenomen. Svaret är att forskarna och teknikerna vill kalibrera teleskopet, och månskivans kontur ger oss info om t ex atmosfärens störningar av bildkvaliteten.

Bildkälla: https://www.su.se/isf/about-us/news/solar-eclipse-observed-using-the-sst-1.560834

Berget på månen, som vi ser längs kanten, har en höjd av 5 km över omgivande månyta. För fotografiet svarade Alexander Pietrow, Flavio Calvo, Carlos José Días Baso, Peter Sütterlin och Oleksii Andriienko.

Kom vattnet från asteroidbältet?

Idén om att vattnet på jordklotet ursprungligen kom från asteroidbältet har fått ytterligare näring. Här pratas bl a om oceaner som inte är synliga på klotets yta.

NICER på jakt

Så extremt intressant att även det röntgenregistrerande NICER-instrumentet ombord på ISS, vår internationella rymdstation, följer en binär ”svarta håls-transient”.

Astronomer´s Telegram har denna rapport om de senaste observationerna.

Vad jag är nyfiken på är som vanligt de astrofysikaliska processerna bakom. Någon?

Nattlysande moln över Skogshill

Över grannens hustak i Malmö kunde jag härom kvällen dokumentera nattlysande moln mot solnedgången över Öresund. Alltid något!

Säsongen med nattlysande moln är iaf igång.

Vad låg här?

Ön i Slottsparken, Malmö, en dag i veckan som gick. I dag ett fågelparadis. För 110 år sedan låg här Malmös första privatobservatorium, öppet för allmänheten.

Vill du veta mer så kolla via W-bloggens sökruta. Detta är klassisk mark och borde rentav ihågkommas av en liten skylt?

UFO-debatt på gång

Härom dan kommenterade Skånska Dagbladet i ett ledarstick ”ufo-frågan”:

Nr 43 2021

16 juni, 2021

Senaste Betelgeuse-nytt från ESO:

Jättestjärnans mystiska ljusstyrkeminskning förklarad

ESO rapporterar idag: När Betelgeuse, en ljusstark orange stjärna i stjärnbilden Orion, tappade i ljusstyrka i slutet av 2019 och början av 2020 blev astronomerna överraskade. Ett forskarlag har nu publicerat nya bilder av stjärnans yta, tagna med Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) som tydligt visar hur dess ljusstyrka förändrades. Resultaten visar att Betelgeuse delvis skymdes av ett stoftmoln, vilket förklarar stjärnans dramatiska försvagning.

När Betelgeuse blev allt svagare i slutet av 2019, en förändring som kunde ses även för blotta ögat, riktade Miguel Montargès och hans forskarkollegor ESO:s VLT mot stjärnan. Jämfört med en bild av stjärnan tagen i januari 2019 visar en bild från december samma år att dess yta var betydligt mörkare, särskilt dess södra del. Men man visste inte säkert varför.

 

Blås upp bilden på din skärm!!!

Astronomerna fortsatte att studera stjärnan under dess djupa försvagningsfas och tog ytterligare bilder i januari 2020 och mars 2020. I april samma år hade stjärnan återfått sin normala ljusstyrka.

“För en gångs skull såg vi en stjärnas utseende förändras i realtid på tidsskalor av några veckor” säger Montargès, astronom vid Parisobservatoriet i Frankrike och KU Leuven i Belgien. De bilder som publiceras nu är de enda som visar hur Betelegeuses yta förändrades med tiden.

I den nya studien som publiceras i dag i Nature visar forskarna att försvagningen orsakades av stoft i stjärnans atmosfär, som i sin tur orsakades av att temperaturen på dess yta sjönk. 

Ytan på Betelgeuse varierar kontinuerligt på grund enorma gasbubblor som rör sig, sjunker och sväller i stjärnan. Astronomerna drar slutsatsen att Betelgeuse en tid innan försvagningen kastade ut en stor gasbubbla som avlägsnade sig från dess yta. När en region på stjärnans yta strax därefter sjönk i temperatur orsakades en kondensation av stoftpartiklar i gasen.

“Vi har direkt kunnat observera bildningen av stjärnstoft” säger Montargès, vars forskning visar att stoftbildning kan ske mycket snabbt och nära en stjärnas yta. “Stoft som kastas ut från äldre kalla stjärnor, som det utkast vi har observerat, kan framgent bilda de byggstenar som krävs för utvecklingen av jordlika planeter och liv” menar Emily Cannon från KU Leuven, som ingick i forskarlaget.

Istället för en försvagning orsakad av stoft spekulerades det på internet om fenomenet kunde orsakas av Betelgeuses kommande död i en spektakulär supernovaexplosion. Den senaste supernovan som observerades i vår galax Vintergatan framträdde under 1600-talet, vilket gör att astronomerna inte är helt säkra på vilka signaler de ska leta efter precis innan en sådan extrem händelse sker. Men den nya studien visar att ljusstyrkeminskningen inte hade något att göra med stjärnans framtida supernovautbrott.

Den dramatiska minskningen i ljusstyrka hos en så stark stjärna engagerade såväl professionella astronomer som amatörastronomer. “När man tittar upp mot stjärnhimlen kan man få intrycket att stjärnorna är eviga och oföränderliga. Försvagningen hos Betelgeuse motsäger denna illusion” säger Cannon.

Forskarna använde SPHERE-instrumentet (Spectro-Polarimetric High-contrast Exoplanet REsearch) på ESO:s VLT för att direkt avbilda Betelgeuses yta och GRAVITY-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope Interferometer (VLTI) för att följa stjärnan under fenomenets gång. Teleskopen, som är belägna på ESO:s Paranalobservatorium i Chiles Atacamaöken, var “kritiska verktyg för att diagnostisera orsaken till händelsen” säger Cannon. “Vi kunde observera stjärnan inte bara som en punkt, utan som en glob med föränderliga detaljer på ytan”, tillägger Montargès.

Både Montargès och Cannon ser med förhoppning fram emot de resultat som framtida astronomiska instrument, särskilt ESO:s Extremely Large Telescope (ELT), kommer bidra med till förståelsen av den röda superjättestjärnan Betelgeuse. “Den oöverträffade vinkelupplösningen hos ELT kommer ge oss möjlighet att direkt avbilda stjärnan i fantastisk detaljrikedom” säger Cannon. “Teleskopet kommer också att utöka antalet röda superjättar som vi kan studera ytan på, och hjälpa oss att avslöja deras mysterier”.

Nr 42 2021

14 juni, 2021

Bengt Gustafssons senaste bok

Jesper Sollerman tipsar om Bengt Gustafssons nyaste bok Vägvisare mot det okända (Fri Tanke), som svarar på frågan hur man som ung och ännu oerfaren forskare ska navigera i den akademiska miljön.

Bengt Gustafsson är ju professor emeritus i Uppsala och har ägnat en stor del av sitt liv åt forskning, undervisning och handledning.

Vägvisare mot det okända följer han en föreställd forskarbana, från barndomens nyfikna experimenterade till universitet och vidare in i tiden som doktorand och etablerad forskare. På varje steg jämför Gustafsson med sina egna erfarenheter och minnen. Boken synar forskarlivets villkor i dag, påminner om vad forskning en gång var och bidrar som ett underlag till diskussionen om vad den i framtiden skulle kunna vara.

På nätet återges ett ”Läsprov” i vilket Bengt Gustafsson berättar om sin egen väg till stjärnorna, hur ett barndomsminne av stjärnhimlen helt överväldigade honom. Citat:

Långt efter detta kom jag att läsa en dikt i Pär Lagerkvists bok Aftonland som beskriver en liknande upplevelse och kände igen mig. Dikten slutar: »Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de andra
var jag inte längre något barn.«

Det var inte bara en bävan inför natthimlens skönhet utan också en känsla av att vara utlämnad, och inordnad, i något oerhört.

Trevligt nog slår Gustafsson även ett slag för poeten Werner Aspenströms astronomiska diktning.

Mysteriet med SS Cygni

Jag ska inte påstå att jag förstår mig på vad som ligger bakom dvärgnovan SS Cygnis beteende, som fascinerar så många amatörastronomer. Kanske rör det sig om ett eftersläpande magnetiskt fenomen i den ickestabila ackretionsdisken kallat ”hysteres”. Ljuskurvemässigt samverkarar en vit dvärg, en större massgivande grannsol och systemets ”hot spot” (punkten för materiemötet mellan utflödet från den normala stjärnan och disken).

En astronomisk rapport resonerar kring hysteres-hypotesen.

Senaste nytt sammanfattas mycket bra i Telescopium nr 2 2021 – ASTB:aren Magnus Larsson är en av de flitigaste SS Cyg-observatörerna i dag på våra breddgrader vilket bevisas av hans imponerande antal bidrag till variabelsektionen inom SAAF.