Nr 46 2012

Jordskenet på månen bevisar liv på vår hemplanet

Genom att observera månen med ESO:s teleskop VLT har astronomer funnit bevis för att det finns liv i universum – på vår egen jord, rapporterar veckans ESO-pressmess.

Bevisgången ser ut så här i all korthet:

Solen lyser på jorden som reflekterar en del av ljuset mot månens yta.

Månytan fungerar som  en jättestor spegel och reflekterar ljuset från jorden tillbaka till
oss.

Det är detta ljus som VLT-astronomerna med ESO-forskaren Michael Sterzik i spetsen analyserat fram- och baklänges.

Resultaten presenteras i en forskningsartikel i tidskriften Nature 1 mars 2012.

Mättekniken förklaras. Ill: ESO

Innovationen i VLT-observationerna var studiet av det reflekterade ljusets polarisation, som tydligt avslöjat de så kallade biosignaturerna i det reflekterade ljuset från jorden.

Teamet analyserade både färgen och polarisationsgraden hos ljuset från jorden efter att det reflekterats mot månen, precis som om ljuset skulle kommit från en exoplanet. De kunde visa att jordens atmosfär delvis består av moln, att delar av jordens yta är täckt av hav och – viktigast – att det finns vegetation. De kunde till och med se hur molnigheten ändrades och hur mängden vegetation ändrades då olika delar av jorden reflekterade ljus mot månen.

- Spektropolarimetri kan komma att slutgiltigt berätta för oss om enkelt liv i form av växtlighet – som baseras på fotosyntes – har uppstått någon annanstans i universum. Men vi letar absolut inte efter små gröna gubbar eller bevis för intelligent liv, säger  Sterzik.

Här finns hela pressmesset.

Leonardos teckning.
Jordskenet runt nymånetid  har jordborna kunnat se alltsedan vi reste oss på två ben, ja till och med tidigare.

Astronomer under den förteleskopiska eran var nog medvetna om vad det handlade om – en som definitivt visste vad det rörde sig om var universalgeniet Leonardo da Vinci, som ritade av fenomenet och som förklarade dess ABC.

I engelsk litteratur är det inte ovanligt att möta uttrycket ”da Vinci glow” om jordskenet.

På nätet ser jag att även andra planeter och månar i vårt hemmasystem har iakttagits med detta dubbelreflekterande återsken, därav det engelska namnet ”planetshine” (”planetsken”).

Jordskenet medgav en gång astronomerna på jorden att reda ut vår hemplanets albedo, som numera – i rymdfartsåldern – är en ganska intrikat sak att definiera. Om 0 är en absolut ickereflekterande yta och 1 absolut 100-procentigt reflekterande, så ligger jordens albedo nånstans runt 0,39 – i många äldre astronomiböcker berättas om 0,29.

Albedot har för vår del även en intressant kiimatforskande sida

Solanimation i 3 D

Från solbevakande sonden SDO, alltså Solar Dynamic Observatory, har kommit en dagsfärsk 3 D-film på knappa minuten, som visar visar dramatiska skeenden på vår hemmastjärna. Bakom de visuellt synliga  solfläckarna döljer sig i andra våglängder häftiga utbrott,

Nygammal aska efter supernova i LMC

Med hjälp av det europeiska XMM-Newton-instrumentet har forskare granskat ett antal supernovarest-kandidater i LMC, Stora Magellanska molnet, En av de mest lovande SNR-kandidaterna bär beteckningen  [HP99] 456m, som även studerats med hjälp av radiostrålning,  ”nära infrarött” och optiska instrument.

Röntgen-strålning avslöjar en SNR-struktur på diametern ~73 pc, en av de största i sitt slag i LMC-galaxen.

Åldersbestämningen slutar på drygt 20 000 år eller ~23 kyr som rapporten säger.

Det finns mängder av misstänkta SNR-kandidater i vår granngalax och flera hundra röntgenkällor.

Jorden från ovan

Astronauterna ombord på ISS, Internationella rymdstationen, håller ständig koll på jordklotet, och i fjor lyckades ett par besättningar dokumentera både polarsken och åska ovanifrån.

Tack till Christian Vestergaard (som vanligt), som hittat intressanta filmsnuttar i rekordfart.

100 000 mot 1

W-bloggande Bertil Falk, Västra Alstad, hittade en uppgift på Huffington Post-sajten som berättar att planetnomader i Vintergatan, alltså ”föräldralösa” planeter utslungade ur sina solsystem, kan ha en frekvens av 100 000:1 gentemot antalet stjärnor i en galax som vår.

Nu pausar vi

Det är inte klokt vad det produceras vetenskapliga resultat inom vår favoritvetenskap. Det verkar som om de 10 000 fackastronomer, som är medlemmar av IAU, dessutom jobbar i skift och på övertid

Har de aldrig tänkt på hur omöjligt det är för oss nördar att hänga med i utvecklingen och hur omöjligt det är att fånga upp allt som är viktigt och av ”oavvisligt allmänintresse”. för att citera en rad i en av journalistikens höga visor? Dämpa er, snälla!

Kommentarer inaktiverade.