Hoppa till innehåll

Nr 48 2014

  • av

Vintergatan har fyra bläckfiskarmar

I vintras fick vi veta att vår hemmagalax, Vintergatan, har fyra spiralarmar. Länge handlade det ju om två. Men nu vet vi tack vare ett team Leeds-astronomer ledda av den Bonn-baserade radioastronomen James Urquhart att bilden av Vintergatan – sedd ovanifrån – ter sig så här:

✔ Det ligger minst tolv års arbete och pulande med data bakom fastställandet, som skett genom observationer av radioteleskop i USA, Australien och Kina. Utgångspunkten har varit fördelningen i Vintergatan av massiva unga stjärnor och kompakta HII-regioner med absoluta ljusstyrkor/lumonisiteter 104 större än solens. Storlekarna på bildens röda och blå cirklar ovan indikerar lumonisiteterna. Området som begränsas av de raka strecken från solen mot Vintergatans mitt är enormt svåra att tränga igenom och "se" bakom. Där går det inte att loda – ännu – efter dessa objekt. Det är för mycket interstellärt skräp i vägen.

✔ Den övergripande poängen  i sökprogrammet kallat RMS (Red MSX Source) är att  massiva stjärnor är mindre vanliga än sina motsatser och att deras livstider är korta, kanske tio miljoner år, men också att de håller sig till de gas- och stoftfyllda spiralarmarna. De är goda markörer av dessa armar, kort och gott.

✔ 2008 lyckades NASA:s infraröda Spitzer-teleskop upptäcka 110 miljoner stjärnor, men fortfarande pekade allt på att vår hemmagalax bara hade två spiralarmar. Vinterns offentliggjorda upptäckt baserades på ett antal radioteleskops studier av 1650 massiva stjärnor, deras avstånd och lumonisiteter fastställdes och bilden av en fyrarmig "galaxbläckfisk" trädde fram.

✔ Idén om Vintergatan som ett exempel på en spiralgalax är faktiskt väldigt gammal. Jag har egentligen alltid trott att det var en 1900-talsupptäckt, men i en rapport från 1927 påpekar Knut Lundmark, vår ASTB-grundare och galaxpionjär,  att den betydande amerikanske 1800-talsastronomen Stephen Alexander redan 1852 var inne på ämnet. I en artikel i Astronomical Journal betitlad "On the origin of the forms and the present condition of some of the clusters of stars, and several of the nebulae" spekulerade han om Vintergatans spiralarmar.

✔ Kul nog går det att på nätet hitta fram till Alexanders originella funderingar, som ju inte fick substans i verkligheten förrän hundra år senare. En äkta pionjär och visionär rör det sig tvivelsutan om.

Skrämmande exoplaneter

Några av de mest ogästvänliga exoplaneterna tipsar Lars Olefeldt om här.  Till och med Djävulsön och Nordkorea framstår som paradis.

Worst in show? TrES-2b, enligt min mening. Även våra svarta begravningskostymer lyser upp i detta planetmörker.

Exoplaneten återreflekterar en procent av det infallande ljuset från sin centralsol (drygt 700 ljusår från oss).

Nova Cyg 2014 flimrar

Korta ljusstyrkevariationer på 0,1m noteras hos Nova Cyg 2014, som fortfarande har en visuell magnitud på knappt 11m.

Ljungbyheds "gravitationsbekämpare"

En ganska märklig associationskedja kanske i en astronomiblogg, men en av mina vänner inom Idrottsgillet i Lund är gamle hedersmannen och medicinprofessorn emeritus Lars Malm.

✪ Innan Lars började sina medicinstudier var han en av landets stridspiloter, bl a flög han den alltför ofta olycksdrabbade "Flygande tunnan", J 29:an. Några av Lars nära vänner på den tiden omkom i dramatiska krascher.

✪ En av tidens, vi pratar om 50-talet, ledande flygpsykologer var Martin Johnson. Just det! Knut Lundmarks unge vän (från Norrland) och medarbetare och sedermera även han professor. Den förste akademiprofessorn överhuvud taget, vid universitetet i Utrecht, i parapsykologi. Och, ja, god vän till mig  med tiden och den som testamenterat så mycket Lundmark-material, som jag i min tur skänkt till UB i Lund och till det matematiska Mittag-Leffler-institutet på Djursholm.

✪ Världen är liten. På en punkt var Lars och Martin samma andas barn: De är och var stora idrottsvänner.

✪ För 60 år sen utexaminerades Lars och ett gäng andra piloter från F5 i Ljungbyhed. Då såg Top Gun-grabbarna, som bekämpade gravitationen, ut så här:

✪ När 29:an var som bäst – den var ett tag bästast i världen! – hade kärran en topphastighet på 1000 km/t och kunde nå upp nästan 16 000 m. En hygglig bit upp i stratosfären.

Jorduppgång

Då och då pausar NASA:s månsnurrare LRO (Lunar Reconnaissance Orbiter) från att bevaka månytan och ser annat – som en jorduppgång över vår grannes horisont.

Denna sekvens fångades 1 februari 2014, och vi ser jorden gå upp över (engelsk skrivning) Rozhdestvenskiy-kratern som är 180 km i diameter.

De vågräta "persiennstrecken" markerar olika filter, och vi kan ju faktiskt se att ju mer jorden med dess blå oceaner  stiger, desto ljusare blir jordklotet också i det övre blå filtret.

Med lite färgförstärkning blir ett stillbildsresultat detta:

Avslutningsvis

Food for thought eller på ren svenska "tankeföda" inför ändan på veckan:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.