Nördigt men frågan måste ställas:
Varför är T CrB så tyst i hårdröntgen?
I drygt 150 år har den rekurrenta novan T Corona Borealis (T CrB) utmanat astronomerna, och denna klassiker, ett binärt system (det klassas ibland som "symbiotic recurrent nova") med komponentmassorna ∼0.7 M⊙ för den röda jätten och ∼1.2 M⊙ för den vita dvärgen, står hela tiden under bevakning. Härom året började systemet öka i ljusstyrka igen för att nu ha lagt sig i en sorts visuellt viloläge runt V~10 magn.
I sin klassiker The Galactic Novae från mitten av 1950-talet ägnar Cecilia Payne-Gaposhkin stort utrymme åt novan, som hon ofta påpekar – av spektrumanalysen – tycks ha dubbel natur.
Senaste nytt: Det märkliga är att systemet är så tyst i den hårda röntgendelen av spektrumet. Mätningar nu i januari utmanar vän av ordning och reda i novornas rike. Men det finns förklaringar.
När T CrB briserade 1866 och 1946, nådde stjärnan 2-3 magnituden och var således lätt observerbar för blotta ögat.
En vacker liten stjärnbild – med lika rart innehåll!
I Agnes M Clerkes klassiker (A Popular History of Astronomy During the Nineteenth Century, 1885) kan läsas om hur dramatisk upptäckten var vid utbrottet 1866. Irländaren John Birmingham såg och identifierade stjärnan innan midnatt 12 mars. Bara några timmar innan hade den skarpsynte Julius Schmidt granskat stjärnbilden från Atens horisont och såg absolut ingenting. Nio dagar efter upptäckten var stjärnan osynlig för blotta ögat!
Saturnus ringar liknar ingen vanlig lp-skiva
Cassini-sonden har lämnat ett par "prover" som slår även ganska krassa nyhetsjägare med häpnad: Saturnus B-ring ser ut så här i detalj, dubbelt upplöst jämfört med tidigare bildbevis.
Bilden är obehandlad, varför vi kan se spår av inkommande kosmisk strålning och andra blemor.
- NASA/JPL-Caltech/Space Science Institute
Förr brukade populärvetarna jämföra ringsystemet med spåren på gamla lp-skivor. Den grova jämförelsen håller inte längre. Varje skivspår måste i så fall uppförstoras tusentals gånger och spåren fyllas av ännu fler – spår.
Isvulkanen på Ceres
Isvulkaner, som ibland också kallas kryovulkaner, finns lite här och var i vårt planeystem. En mycket speciell syns på Ceres, och dess solitära status diskuteras nu bland planetens utforskare. Kan den ha syskon som försvunnit över tid?
Ceres isvulkan i spaceartistens-tappning. Bildkälla: NASA
Gåtan M 40
Tack till vår ASTB-medlem Anders Larsson, som låtit mig kika i hans nyligen införskaffade Messier-bok:
I boken diskuteras M 40, de optiska dubbelstjärnorna, som Charles Messier av någon outgrundlig anledning tog med i sin katalog. över kometförvillande nebulosor. Stjärnor skenbart nära varandra på himlavalvet kunde sannolikt, på 1600- och 1700-talen, ge ett nebulöst intryck i den tidens teleskop. Stjärnparet spökade bevisligen för Johan Hevelius i Danzig hundra år innnan Messier.
O´Meara är också noga med att påpeka att alldeles i närheten ligger ett par NGC-utmärkta galaxer. Kan de ha ställt till det? Möjligen men inte säkert.
Jordstrykaren for förbi
Från Slovakien beställde amatörastronomen Marian Urbanik ett antal bilder på asteroiden 2017 BS32 – en fotodokumentation, som återges på spaceweather.com-sajten, utfördes från ett robotstyrt teleskop på klassikern Siding Spring i Australien.
Asteroiden beskrevs stor som en blåval, ungefär, och passerade 2 februari på avståndet 0,4 ggr jorden-månen.
Bilden visar animationen från tre 30-sekunders bilder tagna med iTelescope T13 MPC Q62 Siding Spring.
Budskapet detta veckoslut
Det är aldrig för sent att ge upp, nä, men vi har en god sak att kämpa för inom den celesta vetenskapen.
Ill: Giuseppe Donatiello
Bildmakaren finns här på flickr – med 100-tals förnämliga astrobilder.