Smått och stort i den planetariska nebulosavärlden
Jag blir ofta paff när jag ser hur duktiga amatörastronomer år. När jag surfade igenom Nattmolnet, SAAF-teamets sajt, hittade jag denna bild av en synnerligen svårfångad planetarisk nebulosa: Kronberger-1. En av de få tillfällen nebulosan överhuvud taget fotograferats, denna gång av amatören Sven Eklund i Spanien.
Bildkälla: Objekt: Kronberger 1. Datum (UT): 2025-05-31. Tid (UT): 00:00. Exponeringstid: 11h Oiii, 5h Ha. Kalibrering: bias, dark, flat. Bildbehandling: PixInsight. Kameratemperatur: -15’C. Autoguidning: Nej. Pixelskala i bågsekunder: 0,27. Bildens orientering: Norr upp. Väder: OK. Måne: 50%. Beskrivning: Troligen det andra fotografiet någonsin av Kn1, det första taget 2013 av Jim Shuder. Teleskop/objektiv: Edge 14 & Hyperstar 14″ (*2). Montering: GM3000 & CEM120. Kamera: assi6200mm (*2). Plats: E-eye, Extremadurea, Spanien. Mjukvara: NINA, PixInsight. Filter: Ha, OIII. Fotograf: Sven Eklund.
Om jag läst på rätt har nebulosan en apparent storlek på 0,7×0,7 bågminuter och har en visuell magnitud på nånstans drygt 20.
Hans Bengtsson berättar på Nattmolnet att POSS (= Palomar-katalogerna) identifierade denna nebulosa i blått så här i början av 1990-talet. Men ingen såg fläcken förrän i våra dagar::
Jämför gärna med Helix-nebulosan, den till oss närmast belägna planetariska nebulosan. Objektet har nästan fullmånens storlek på himlavalvet och är känt sedan tidigt 1800-tal.
Bildkälla: Hubble ST
Sculptorgalaxen i 1000-tals färger
Ännu mer om planetariska nebulosor! Astronomer har tagit en unik bild av Sculptorgalaxen i tusentals färger. För att skapa denna mycket detaljerade bild har galaxen observeratsi över 50 timmar med MUSE-instrumentet (Multi Unit Spectroscopic Explorer) på ESO:s Very Large Telescope (VLT). Genom att kartlägga galaxen i tusentals olika färger eller våglängder kan astronomer få information om stjärnorna, gasen och stoftet i galaxen.
– Galaxer är otroligt komplexa system som vi fortfarande kämpar med att förstå”, säger ESO-forskaren Enrico Congiu, som ledde en ny studie av Sculptorgalaxen, publicerad i Astronomy & Astrophysics. Galaxer kan vara hundratusentals ljusår i diameter och är därmed extremt stora, men deras utveckling beror på vad som händer på mycket mindre skalor. ”Sculptorgalaxen befinner sig i en perfekt position”, säger Congiu. ”Den är tillräckligt nära för att vi ska kunna upplösa dess interna struktur och studera dess byggstenar med otrolig detaljrikedom, men samtidigt tillräckligt stor för att vi fortfarande ska kunna få överblick och se den som ett helt system.”
Och de planetariska nebulosorna?
I sin första analys av denna data upptäckte astronomerna cirka 500 planetariska nebulosor, regioner av gas och stoft som kastats ut från döende solliknande stjärnor. Medförfattaren Fabian Scheuermann, doktorand vid Heidelbergs universitet, berättar att ”utanför vårt galaktiska grannskap har vi vanligtvis färre än 100 detektioner per galax” vilket sätter detta antal i ett större sammanhang.
På grund av de planetariska nebulosornas egenskaper kan de användas som avståndsmarkörer till sina värdgalaxer. ”Att hitta de planetariska nebulosorna gör det möjligt för oss att verifiera avståndet till galaxen – viktig information som de övriga studierna av galaxen är beroende av”, säger Adam Leroy, professor vid Ohio State University i USA och medförfattare till studien.