Hoppa till innehåll

Nr 6 2014

  • av

Fundra från Anders Nyholm:

Blir fullmånen 16 januari extra liten?

I decembernumret 2013 (nr. 91) av den tyska astronomitidningen Interstellarum står, på sid. 19, en intressant uppgift om fullmånen den 16 januari. Det står (min översättning): 

 

 

"16 januari, 05:52, fullmåne, minsta fullmånen (diameter 29,384') de senaste och kommande 1000 åren".

☆ Detta fick mig att undra över om påståendet stämmer.
Första steget för att ta reda på om kommande fullmåne blir ovanligt liten var att slå upp belgaren Jean Meeus fullmatade bok Astronomical Algorithms (utg. 2005 på förlag Willmann-Bell).

☆ I denna bok finns en mängd matematiska recept (algoritmer, om man är fackidiot) för att beräkna olika astronomiska skeenden.

☆ För att bedöma påståendet i Interstellarum bestämde jag mig för att undersöka de tillfällen då månens apogeum (dess största avstånd till jorden) och fullmåne infaller inom 3 timmar från varandra.
Kapitel 49 och 50 i boken innehåller formler för detta, som jag skrev ett litet datorprogram med hjälp av. Jag undersökte tidsperioden år 986 till år 3013, vilket gav mig 158 fullmånar som inträffar inom 3 timmar från apogeum. Det innebär att detta i genomsnitt händer ungefär vart trettonde år, och inte är så väldigt sällsynt med astronomiska mått mätt.

☆ När är då apogeumfullmånarna som allra minst, skenbart sett? Jag sorterade programmets utmatning fallande efter skenbar diameter och fick att månens skenbara diameter är så liten som 29,418 bågminuter vid de fullmånar som inträffar:

22 november 1021
16 januari 2014
20 december 2154
25 januari 2377
17 december 2499
24 januari 2722

☆ Som jämförelse är månens skenbara storlek i perigeum, när den är oss som närmast, drygt 33 bågminuter.

☆ Det framgår av listan ovan att fullmånen 16 januari 2014 faktiskt är ovanligt liten, skenbart sett, men den har konkurrens av fem andra små fullmånar under det drygt 2000 år långa intervallet. Den skenbara storlek som jag fann är 2 bågsekunder större än uppgiften i Interstellarum, men det kan bero på att vi använt olika värden på måndiametern.
☆ Andra steget blev att, på min skoltyska, skriva till redaktionen för Interstellarum i Erlangen och fråga hur de kommit fram till sin uppgift.
☆ Från deras André Knöfel fick jag ett vänligt och detaljerat svar som sade att Interstellarum förhastat sig en aning. Knöfel hade nu använt sig av Lunar Perigee and Apogee Calculator från http://www.fourmilab.ch/earthview/pacalc.html och av HORIZONS-systemet från JPL för att kontrollera den egna tidningens påstående, och skrev att det möjligen kunde bli en mindre fullmåne januari 2377 eller januari 2722 än fullmånen 16 januari 2014. Dock skrev han att ingen fullmåne varit så liten som 16 januari 2014 de senaste tusen åren, vilket verkar stämma med mitt "fynd" för november 1021.


☆ Denna undersökning är mycket översiktlig, och det skulle krävas mer arbete än detta för att tränga till botten med frågan om de extra små fullmånarna. Den metod jag här använt för att finna apogeum, ur Meeus bok ger avståndet mellan jordens och månens centra. Om man t.ex. är på en plats på jordytan med månen i zenit (rakt upp) är den litet närmare, och skenbart större, än om man är på en plats med månen nära horisonten vid samma tid.

☆ Trots approximerandet verkar det som att fullmånen den 16 januari skenbart är något mindre än i andra fall. Inget man märker direkt för blotta ögat, men kul att tänka på. Som historisk bakgrund kan nämnas att Lunds domkyrka inte ens var påbörjad 1021.
Till sist: Varför infaller alla extrema apogeer i listan under perioden november – januari?

☆ Under denna del av året infaller jordens perihelium (när vi är som närmast solen) vilket är en ledtråd. Solen påverkar månbanans excentricitet och detta leder till att månen kan nå både extra närgångna perigeer liksom avlägsna apogeer kring tiden för jordens perihelium.

☆ Delar av kapitel 1 och 2 i Jean Meeus bok Mathematical Astronomy Morsels från 1997 ägnas åt denna fråga.

Nova Del 2013

Gustav Holmberg fortsätter att observera Nova Del 2013 från Lunds horisont och meddelar att novan fortfarande ligger runt 11:e magnituden, fastlåst på sin ljuskurveplatå. Vad beror det fenomenet på rent astrofysikaliskt? Någon?

Göran tog bästa astrobilden

Grattis till Göran Strand, vår eminente astrofotograf på Frösön, som vunnit heder och ära för sin solbild i fjor – hans och övriga bidrag återfinns på popast.nu-sajten.

Det är bara att hålla med vår ordförande i Sv Astronomiska Sällskapet Jesper Sollerman när han utbrister om de vinnande bidragen:

– Var och en av dessa förtjänar ett 'Konstverk berättar'-program i TV!!!

PS.

KLICKA upp bilden ovan så får du den i tittvänligt fingranskarformat. Fantastisk detaljrikedom av "hon" som också kallas Dagens stjärna.

200-årsjubileum

Om jag inte sett fel i historieböckerna är det i år 200 år sen William Herschel ansåg sig kunna slå fast att stjärnorna inte ligger på lika avstånd sinsemellan, vilket var en förutsättning för hans tidigare lodningar av Vintergatsdjupen.

Guds hand nu också i Vintergatan

Skulptören Carl Milles gjorde en fantastiskt fin skulptur kallad "Guds hand", som står på Millesgården på Lidingö men som även finns i en liten modell på minneslunden, Limhamns kyrkogård.

Jänkarna är inte rädda för att profanera det allra heligaste när de kallar de energirika resterna efter en död stjärna  som NASA:s  Nuclear Spectroscopic Telescope Array (NuSTAR) studerat för just – "Hand of God" ("Guds hand").

 

✔ NuStars uppgift – sonden sändes upp 2012 – är att avlocka kosmos dess högenergirika röntgenkällor, och "Guds hand"-nebulositeten är naturligtvis ett spektakulärt PR-fynd för forskarna:

✔ Nebulosan ligger 17 000 ljusår bort och dess "motor"  utgörs av pulsaren PSR B1509-58 (ibland bara förkortad B1509).

✔ Pulsaren, resterna efter en supernovasmäll,  har en diameter på 19 km (= Malmö-Lund…) och roterar runt sin axel sju gånger i sekunden.

✔ Det vi ser NuStar avslöja är det intrikata samspelet mellan magnetfält och energirika partiklar.

✔ Bakom NuSTAR ligger bl a instrumentering utprovad vid Danmarks tekniska universitet.

Kvinnor vid teleskopen

I dag är det ingen sensation med kvinnliga astronomer. 

För syns skull har Christian Vestergaard hittat en fotosajt på temat Women using scientific instruments, och flera av de banbrytande astronomiska pionjärerna finns med – hela svepet från Maria Mitchell på 1800-talet via Annie Jump Cannon fram till galaxpionjären Vera Rubin och pulsarupptäckaren Jocelyn Bell Burnell (som aldrig fick dela det Nobelpris hon förtjänade).

Peters TBO-modell

Som framgår av vårt ASTB-Forum  så har nu Peter Larsson blivit färdig med sin modell av Tycho Brahe-observatoriet.

KLICKA upp bilden för detaljer!

ISS syns över Malmö

För morgonpigga syns ISS, den Internationella rymdstationen, just nu ganska skapligt. Info bl a här.

Gunillas kanonbild

Väder och vind och soluppgång gav oss i Malmö måndags morse (13.1) detta suggestiva motiv, dokumenterat från Föreningsgatan 57 tagit ut över kyrkogården mot söder.

Tack till goda kompisen och vännen Gunilla Söderbom-Olsson, som bor på adressen och passade på att föreviga fenomenet.

Gunilla var i många år gift med konstnären Karl-Erik Olsson-Snogeröd, "hundmålaren", som vi hoppas kunna visa på Stiftsgården Åkersberg (Höör) på den stora rymdkonstutställningen med vernissage 8 februari. Mer info om detta evenemang kommer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.