ulfr

Hanover-forskare hittar unikt pulsar/vit dvärg-par

Man tager vad man haver, skrev Kajsa Warg i sin kokbok. Det är precis vad dagens mest sofistikerade astronomer och astrofysiker också gör.

Receptet:

Börja med att ta en pulsar, alltså en neutronstjärna, en exsupernova,   och därpå en vit dvärg och sammanför dem i ett och samma stjärnsystem. Då får du ett par som du kan testa Einsteins allmänna relativitetsteori på.

Max Planck Gesellschaft och dess forskargrupp med specialiteten gravitationell fysik i Hanover – vid Albert Einstein Institutet (AEI) – har jobbat  på ett “fall”, J1952+2630, och tagit hjälp i sina beräkningar av några av världens superdatorer.

Fakta i målet:

*  Radiopulsaren J1952+2630 ligger 31 000 ljusår bort.

* Perioden i pulsarens flashar ligger på 20,7 millisekunder.

* Pulsarens vita dvärg-tvilling har en massa på 95 procent av solens.

* Himlakropparna gör nästan perfekta cirkelvarv varandra på 9,4 timmar.

* Den vita dvärgen har varit som vår sol i miljarder år, sen svällde den upp som en röd jätte och kastade i väg gas och stoft som neutronstjärnan delvis uppfångat.

* Om den vita dvärgen från början hade haft något större massa, hade den också briserat som en supernova.

Geopoesi träffande uttryck

I en artikel i danska Bogens Verden myntas ett uttryck, som jag tycker är ganska på kornet:

Geopoesi.

I tidskriften handlar det om Peter Seebergs roman Ved Havet, som maratonupplästes i fjor vid en dansk kulturträff, men uttrycket skulle  ju lika bra kunna  handla om Harry Martinsons Aniara och andra diktverk med “geokosmiska” motiv från Doris dalar.

Lysande slogan

Och på tal om glosor och uttryck… detta lär handla om kändisar, som bara är kända för att de är kända, ingenting annat, men det är ju faktiskt en slogan som passar in väldigt bra i beskrivningen av nyare tidens astronomiska upptäckter:
“Syns du så finns du.”

Tänk bara på det infraröda kosmos, som kommit i dagen senaste år.

Månen hyllas i ny bok

Nyligen kom en fantastisk bok på engelska, som handlar om solen i astronomi, litteratur, bildkonst, religioner etc etc, och då var det bara en tidsfråga innan månen skulle hyllas på samma vis.

Boken heter Nocturne – A Journey in Search of Moonlight, och tar fasta på vår drabants roll i ett brett kulturellt sammanhang. Författaren är britt, heter James Attlee och är amatörastronom.

Nocturne har fått slösande positiva omnämningar i pappersmedierna.

Jag har inte läst boken men förstår att den är synnerligen ögon- OCH öronväckande; bl a skriver Attlee om experimentet i fjor då Beethovens Månskenssonat radarsändes till månen i morse och returmusiken sen sammanställdes till ett nytt och delvis annorlunda musikstycke, detta  beroende på månytans alla kantigheter. Finns detta ljud på nätet? Någon?

I de upplysta storstäderna är det  snart bara månen som syns bland himlakropparna på nätterna.

Sidospår: Förra gångerna  londonborna såg Vintergatan var under Blitzen under andra världskriget och under gruvarbetarstrejkerna på 70-talet, strejker som lade London i becksvart mörker. Då var jag själv i världsstan för att bevaka oroligheterna och fick förklara för förvirrade londonbor vad det var för märkligt ljusstråk de såg över Big Ben.

Solen är alternativet

I senaste New Scientist står en artikel, som plattar till den närmast ockulta övertron på förnybara energikällor som vind och vatten. Deras bidrag till “mixen” är nästan försumbar, och skulle de  i en osäker framtid komma att producera energi i terrawatt-format skulle de illa påverka både atmosfär och hav.

Den stora,  slösande och förvånansvärt lite utnyttjade energikällan är och förblir – solen.

Onödigt vetande

Ljudvågor i röda jättar har ett tonläge som ligger ungefär 1 000 000 ggr under det mänskligt hörbara.