ulfr

Nya bilder från asteroidkrocken

W-bloggläsarna  kommer förstås ihåg den fantastiska asteroidkrocken i vintras,  smällen vars efterskörd dokumenterades av Hubble-teleskopet? Det är klart att  du gör.

Om du glömt det. Den kometlika asteroiden kallas P/2010 A2

Fakta: Vi följde utvecklingen i diverse bloggar (nr 67 t ex)  och jagade info om vad som “hände sen”. Förgäves. Jag fick av astronomer i världen en vänlig klapp på axeln och rådet: “Wait and see, ol´man.”
Nu har det kommit uppföljande bilder, tagna så sent som i månadsskiftet maj-juni i somras, och säkert hålls koll på smällen den dag som är.

Hur gammal är smällen? Helt nylig, var  en rimlig tolkning tidigare. Men icke! Fenomenets chefsutforskare vid UCLA David Jewitt berättar att det som ser ut som granatsplitter efter en asteroidkrock för bara en kort tid sen, i alla fall har en historia som går tillbaka till februari-mars 2009, alltså förra året. Asteroidsplittret expanderar utåt betydligt saktare än väntat, nämligen.

Krockar mellan asteroider förutsätts ske ofta men sällan eller aldrig i så kallad realtid. Kanske sker en krock en gång om året, en större trafikolycka en gång med 1000 års mellanrum. Den ljusa pricken, som Hubble-teleskopet följt med sin Wide Field Camera 3, är 20 m tvärsöver, partiklarna i svansen rör sig i spannet 1 mm till 2,5 cm. Och asteroidforskarna TROR JUST NU att en större asteroid träffades av en mindre på 3-5 meter i en hastighet på 18 000 km/h – det är den energiska hastigheten som ligger bakom det fina “pulvret” i bilden. Energin som utlöstes motsvarar, tror Jewitt, en mindre atombombs.

De kolliderande asteroiderna tros i sin tur vara resultat  av tidigare krockar för 10-tals miljoner år sen.

Trafikolyckor i asteroidbältet MÅSTE helt enkelt hända, och astronomen  Jewitt berättar att vi lär få se  flera head-ons när det planerade  Large Synoptic Survey Telescope (LSST)  kommer på plats – ett teleskop med uppgift att både syna Deep Sky-objekt som supernovor men också NEO:s, jordnära asteroider.

Först nästa år lär vi få se nya bilder från asteroidkraschen ovan. Avståndet ökar i takt med att jorden snor runt solen. Hubble har dessutom ett intensivt observationsprogram, och astronomerna mer eller mindre slåss om observationstiden som finns kvar. Fantastiska Hubble kommer inte att jobba för evigt ju, IR-efterföljaren James Webb-teleskopet väntar i princip bara på att komma upp om några år. (Vad händer sen med HST? Kan inte vi amatörer få ta över?)

Seminarierna i Lund

Astronmiska institutionens tisdags/torsdagsseminarier borde locka en och annan av oss glada pensionärsamatörer att lyssna in. Kolla på Lund Observatorys hemsida! Kanske nått som passar just dig?

Två seminarier som jag ritat in i min almanacka:

√ 2 november 2010. Helena Uthas, School of Physics and Astronomy, University of Southampton, UK. Tema:  Observational Studies of Cataclysmic Variables Evolution.
√ 2 december 2010. Henrik Lundstedt, Swedish Institute of Space Physics, Lund, Sweden.
Tema: Solar storms and cycles: Explored with SDO and topology.

???? kring Gliese 581g

Frågetecknen känns korrekta, för: Detta är precis vad vi anat/fruktat, men det finns  ingen som helst konsesus i forskarsamhället kring den “beboeliga” planeten Giesle 581 g . Kolla PopAst! Finns planeten ens i verkligheten?

Detta är väldigt bekymmersamt för oss som pratar astronomi med omvärlden; halva dan går åt att  dementera sensationsstorisarna, den andra halvan åt att prata om förutsättningarna  för liv i universum.

Ok, astronomer vill självklart synas i mediabruset och impa på sina uppdragsgivare. Samtidigt jagar journalistkolleger sensationer – det har jag gjort i hela mitt liv. Men: Nånstans i den ekvationen måste det också  handla om SUBSTANS, alltså krassa, bevisbara  fakta (Karl Popper – where are you???),

Det är kul med frifräsare och forskare som stör den akademiska lunken, men just när det  gäller exoplaneter är risken stor att det blir en massmedial backlash när om mediaverkligheten omedvetna forskare tar ut svängarna lite för bra. 2-poängskurser i mediaträning borde ingå i den första förberedande astrokursen på universitet och högskolor!

Erik Prosperin fastställde Uranus bana

ASTB-ordföranden Peter Linde undrar om jag kände till att Uppsala-astronomen Erik Prospeprin (1739-1803) hjälpte William Herschel fastställa  Uranus bannatur 1782?

Nä, det visste jag inte, men nu vet jag  för jag läst på och insett hur det ligger till. Jag vet inte om de bägge var i omedelbar direkt kontakt med  varandra via brev, sannolikt var det så (NVE Nordenmark har inget att säga om den saken i sina böcker om svensk astronomihistoria). Herschel var ju nyfiken på om det var en komet i en starkt elliptisk bana eller en ny planet i en  cirkulär planetbana han teleskopiskt upptäckt. Kometteorin låg närmast till hands.

Prosperin var kometbane-uträknaren nr 1 i Europa vid denna tid  och sammanställde alla relevanta observationer av “den nya rörliga stjernan”  i ett par uppsatser, som numera finns återgivna på nätet i Kungl Vetenskapsakadmiens Handlingar. Även andra fackastronomer jobbade på att knäcka himlakroppens banelement.

Prosperins  slutsatser? Att nån kometparabel handlade upptäckten inte om, snarare en cirkelbana. Alla studier av banelementen pekade på detta.

Prosperin föreslog för övrigt att planeten skulle uppkallas efter Neptunus, detta med tanke på engelsmännens herravälde över haven, det faktum att örikets invånare var de som  “mäst frequentera Neptuni rike”.

UPPGIFT för W-bloggens närmast sörjande:

Var finns eventuellt  bevarad brevutväxling mellan Mr Herschel, Bath, England,  och Prof Prosperin, Upsala? Hjälp till att lösa den pusselbiten, tack.