ulfr

Supernova frias:

Ett svart hål är den skyldige!

En utomordentligt lysande ljuspunkt som setts i en avlägsen galax med namnet ASASSN-15lh kan vara den ljusaste supernovan som någonsin skådats. Men nya observationer från flera observatorier, inklusive ESO, gör nu att man tvivlar på denna klassifikation. Istället föreslår en grupp av astronomer att källan är en händelse som är ännu mer extrem och sällsynt – ett snabbt roterande svart hål som sliter isär en passerande stjärna som kommit alltför nära.

Rymdartistens bild av det superdramatiska skeendet. Ill: ESO, ESA/Hubble, M. Kornmesser

 * Under 2015 upptäckte projektet All Sky Automated Survey for SuperNovae (ASAS-SN) en händelse som fick namnet ASASSN-15lh. Den rapporterades vara den ljusaste supernovan någonsin – och kategoriserades som en superljus supernova, det vill säga explosionen av en extremt massiv stjärna som nått slutet av sitt liv. Den var dubbelt så ljus jämfört med den tidigare rekordhållaren, och lyste som mest 20 gånger starkare än hela vår galax, Vintergatan.

* Ett internationellt forskarlag lett av Giorgos Leloudas vid Weizmann Institute of Science i Israel och Dark Cosmology Centre i Danmark, har nu gjort ytterligare observationer av den avlägsna galaxen, cirka 4 miljarder ljusår från jorden, där explosionen ägde rum och har föreslagit en ny förklaring för denna extraordinära händelse.

* – Vi observerade källan under 10 månader efter utbrottet och har kommit fram till att en extremt ljus supernova inte är en sannolik förklaring. Våra resultat pekar på att händelsen orsakades av ett snabbt roterande supermassivt svart hål som förstörde en stjärna med låg massa, förklarar Leloudas.

* Forskarlaget bygger sina nya slutsatser från observationer med ett antal olika mark- och rymdbaserade teleskop.

* – Det finns flera oberoende aspekter med observationerna som tyder på att denna händelse verkligen orsakades av gravitationell sönderslitning och inte en ljusstark supernova, förklarar medförfattaren Morgan Fraser, University of Cambridge i Storbritannien (numera verksam vid University College Dublin, Irland).

En demonstrativ Youtube-snutt på knappa minuten ter sig på följande vis:

* Framförallt visar forskarnas mätdata under 10 månader av uppföljande observationer att händelsen kunde delas i tre olika faser. Sammanlagt liknar mätningarna mer vad man förväntar sig av en gravitationell sönderslitning snarare än en ljusstark supernova. Att källans ultraviolett ljus ljusnade en andra gång samtidigt som dess temperatur ökade talar emot att det handlar om en supernova. Dessutom är platsen för händelsen – en röd, tung och relativt inaktiv galax – inte heller där man oftast hittar de ljusstarkaste supernovaexplosioner, som normalt sett förekommer i blåa dvärggalaxer där många stjärnor bildas samtidigt.

* Värdgalaxens massa tyder på att i dess mitt finns ett supermassivt svart hål vars massa uppgår till 100 miljoner gånger solens. 

* – Även med alla insamlade data kan vi inte säga med 100 procents säkerhet att händelsen ASASSN-15lh var en gravitationell sönderslitning. Men det är den i särklass mest sannolika förklaringen, avslutar Leloudasn ESO:s pressmess från idag (= 12 december 2016).

* Messet i sin helhet – på svenska – återfinns här.  Den som lusläser forskarskaran bakom observationerna noterar både svenska, danska och finska anknytningar.

Lundmark upptäckte galaxhop

Varför skulle inte Knut Lundmark, vår guru, ha varit med i den tidiga jakten på galaxhopar? Under vistelsen 1929 på Mount Wilson, fick Lundmark studera ett antal fotografiska plåtar. En  av dessa äldre plåtar visade området runt planeten Neptunus 1920 och svensken såg omedelbart att här fanns en myckenhet av närbelägna galaxer eller som han kallade dem anagalaktiska nebulosor.

Lundmark rapporterade 1931 om sitt fynd i artikeln "A distant cluster of anagalactic nebulae, situated in low galactic latitude" (Lund Observatory Circular Nr 2). Han identifierade 141 galaxer  och fastställde hopens avstånd till drygt 100 miljoner ljusår. I dag har väl avståndet minst fördubblats pga av diverse omräkningar.

Hopen ingår, vad jag har räknat fram, idag i George O Abells katalog över galaxhopar som nr 763. Den borde kallas "The Lundmark Cluster of Anagalactic Systems", akronymen LUCAS.

Prisvärd utmärkelse

Säga vad man vill om britterna, i alla fall engelsmännen, men i bland gör de rätt:
Prinsessan Anne har delat ut en så kallad Royal Medal till astrofysikern, prof James Hough  vid University of Glasgow för hans insatser under mer än femtio år i jakten på gravitationsvågorna.

3 D-studie av Phobos

I samband med kursen ute på TBO tillsammans med Medborgarskolan har vi dammat av vår kollektion av 3 D-glasögon. Det är dock långt mellan varven med helt nya 3 D-bilder, men så plötsligt dök denna studie av den lilla Marsmånen Phobos upp:

Bildkälla: ESA/Roscomos/CaSSIS

Om du klickar på bilden får du upp den i större format.

Bilden togs 26 november i år och härrör från den kring Mars snurrande sonden ExoMars och dess stereokamerasystem kallat Color and Stereo Surface Imaging System (CaSSIS).

ExoMars är ett samarbete mellan Europas och ryssarnas rymdorganisationer. Projektets hemsida finns här.

Ny chef för ESO

Ny generaldirektör för ESO är Xavier Barcons, 57. Han tillträder tjänsten 1 september 2017 då mandatperioden för den nuvarande generaldirektören Tim de Zeeuw löper ut.

Den nye bossen för ett av världens största clustrar av magnifika teleskop – och mer är på gång! –  porträtteras här.

Ingen OB-ersättning för astronomer

Astronomer är den enda yrkesgrupp som inte får OB-ersättning för nattarbete. Vad säger facket?

Från senaste seminariet i Lund… Bildkälla: Nätet