Cassiopeia-bloggen

Ansiktena på Mars

Mars är en fantastisk planet. Det finns ingen himlakropp som satt människors fantasi så mycket i rörelse som “den röda planeten”. Var det inte kanaler så var det – ansikten! Och då dök omedelbart frågan upp vid en träff härom kvällen: Hur är det med dessa Mars berömda ansiktsgrimaser?

Två saker är viktiga att säga, och jag tror aldrig de har stått på pränt:

1. Vi ska vara glada över att Giovanni Schiaparelli aldrig såg “The face of Mars”.

2. Vi ska vara minst lika glada över att Percival Lovell heller inte såg dessa Mars-figurer.

För: Om det hade skett, hade de försinkat  den seriösa utforskningen av Mars med minst 100 år! Det är min fasta övertygelse. Citera det gärna.

Den klassiska bilden 1976 togs av Viking 1 och visar  den högst normala formationen  Cydonia på vår grannplanet, men genom höjdskillnader, en och annan fördjupning, skuggeffekter och annat fick plötsligt Mars-höjderna liv  och en amerikansk författare var ju inte dummare än att han  fattade pennan för att skriva en totalt märklig  bok om gamla Mars-civilisationer etc etc.

Redan då, 1976, visste vi bättre – och i dag vet vi ännu bättre. Här är en några är gammal bild av Cydonia tagen i vinkel:

Ett sinistert och allvarligt – naturligtvis manligt – budskap från gamla Mars-civilisationer? Njae, nån kul Marsian var det ju inte som syntes, men det ordnade ju upp sig – andra Mars-sonder tog andra bilder av ansiktet – kolla t ex ESA:s 3D-animation – och  så fick Mars-ansiktet plötsligt en  dag en betydligt gladlyntare konkurrent i Marskratern Galle. Den såg och ser ut så här:

Från sidan blev resultatet detta:

Alltså: Vad vi rör oss med är helt vanliga Mars-geologiska  skapelser, men beroende på vilka vinklar jordens Mars-sonder fotograferar, desto märkligare skuggresultat kan det bli. Och sen jobbar våra hjärnhalvor på!

Testa dig själv och din trovärdighet genom denna  bild. Är Mars-hjärtat “sant” eller är det en fake? Svar i nästa blogg!

Rätt svar

Citatet “Mera ljus!” – Mehr Licht! – i förra bloggen anses vara  J W Goethes sista ord på dödsbädden.

Poeten Goethe hade mer att göra med astronomi och övrigt naturvetenskap än vad vi kanske tror och ämnet är väl utrett, bl a av astronomihistorikern  Aeka Ishihara. Till sina många titlar kunde Goethe dessutom lägga “Oberaufseher der Sternwarte zu  Jena”.

Stjärnkollisioner – händer de?

En teori i svang för en drygt hundra sedan var att novor berodde på stjärnor som kolliderar. Teorin har övergetts, men vi skriver gärna och mycket om asteroidkrockar och galaxkollisioner – men direkta stjärnsmällar i den inregalaktiska trafiken måste ju OCKSÅ  inträffa nån gång nånstans. 100 miljarder stjärnor i 100 miljarder galaxer… det blir många “pocent”.

Har stjärnkollisioner  överhuvud taget observerats?

Det finns en del daterad info på nätet om neutronstjärnor som krockar och skapar svarta hål och en supernova 2006 är en misstänkt kandidat, men mycket är teori, lite observerbara fakta. Am I right or am I right?

Ännu mer vietnamesisk stjärn-folklore

Lite kompletterande info om den vietnamesiska folkloren om stjärnor och planeter. Viktigt begrepp är fengshui (jag stavade fel i förrförra bloggen). Ordet till Lilly Hoang:

– Vietnam har för länge länge sedan tillhört Kina och därför har vi tagit med oss bl.a. buddhismen som religion och därmed –  även den kinesiska astrologin. Kanske har du nån gång hört om det asiatiska nyåret som firas nån gång mellan januari och februari varje år?  I stället för att gå efter solen och stjärnorna går vi efter månen, och därför har vi en annan kalender.

Åskmolnen på Jupiter!

På norra halvan av jorden har vi inget emot just nu korta, smånätta och svalkande,  intensiva men sen uppehållande åskmoln. Hur ser de ut på Jupiter, grannjätten? Härom året noterades åskmolnen ovan, och med tanke på storleken  (ett antal ggr jordklotets) och intensiteten drar jag  mig ödmjukt tillbaka som jordbo.