Hoppa till innehåll

Nr 47 2014

  • av

Gåtan Alphonsus – var det en gåta?

Jag satt och läste om astronomlegenden Otto Struves och Velta Zebergs oerhört läsvärda bok Astronomy of the 20th century – boken kom redan 1962 – och hittade några rader om månkratern Alphonsus med dess välkända mörka fläckar, en krater i vilken Griffith Observatory-astronomen Dinsmore Alter tyckte sig  ha sett bevis på gasutsläpp i mitten av 50-talet. Efter en vulkan? Han dokumenterade med hjälp av ett av Mt Wilson-observatoriets teleskop månkratern både i violett och infrarött ljus – en del av månkratern tycktes inhöljd i nån sorts gasmoln i den violetta delen av spektrumet.

✔ Detta var 1956.

✔ Alters ASP-rapport var dock försedd med en rad frågetecken typ"… leakage of gas from some of the small craters on the moon would  explain the effect that has been observed. Such a leakage, however, would not be expected on the lunar surface and, therefore,  its existence cannot be accepted as proved until all other possible explanations of the photographic effect have been examined."

✔ Två år senare iakttog Sovjetastronomen Nikolai A Kozyrev dock något liknande och tyckte sig ha identifierat C2-gas i ett spektrum.

✔ Även den framstående atomfysikern, planetforskaren och Nobelpristagaren H C Urey förekommer i en Alphonsus-rapport 1964. Urey köpte dock inte vulkanteorin utan hade helt andra förklaringar.

✔ Likaså diskuteras fenomenet i H P Wilkins och Patrick Moores stora månatlas, men skarpögde Patrick Moore kunde aldrig konfirmera något extraordinärt.

✔ Sen slutet av 60-talet har vi varit på månen flera gånger. Ranger 9-sonden störtade t o m rakt ner i Alphonsus, som numera mer och mer verkar ha tystnat i det lunära nyhetsflödet.

✔ Så kallade TLP:s, Transient Lunar Phenomenons, upptog många av amatörastronomernas tankar för en 30-40 år sen (jag var själv en av dem), och Alphonsus förekom ofta i diskussionen.

OK att linsa!

Det är fritt fram för oss att använda verbet "linsa" t ex i fråga om massiva galaxhopar som agerar som gravitationslinser för bakomliggande himlakroppar. Anna Antonsson, språkvårdare på Språkrådet, säger så här:

– Om man tycker att ordet behövs och fyller en funktion, kan man som språkbrukare använda det och hoppas att det sprider sig. Det är ju inget etablerat ord, men det finns inga hinder för att man använder det bland insatta.

Alltså:

Linsa, linsade, linsat.

Väl bekomme!

Årets Tycho Brahe-pris

I all tysthet – massmedial tysthet får jag förtydliga – har den europeiska astronomisammanslutningen EAS delat ut sitt Tycho Brahe-pris.

Enligt statuterna ska detta pris gå till en forskare med inriktning på den tekniska och optiska sidan av vår vetenskap. I Tychos anda!

Mottagare denna gång blev den franske professorn Antoine Labeyrie som förfinat – extremt! – interferometertekniken för samverkande optiska teleskop typ VLT i Paranal och Keck-interferometern på Hawaii med makalösa upplösningar som resultat och som överhuvud taget gjort en massa revolutionerande  uppfinningar för vår vetenskaps fromma.

På Labeyries ritbord finns sen  länge något som får dagens unga yrkesastronomer att sagla:

Hyperteleskop varav E-ELT får anses vara en minsting.

"Speckle interferometry" är le professeurs specialitet, redan 1970 lyckades han med diverse grepp 50-falt öka upplösningsförmågan för  Mt Palomars 5-metersspegel.

Tycho är säkert mycket nöjd i sin Prag-grav över Labeyries uppfinnande av den laserfokuserade artificiella stjärnan som många adaptivoptiska  superteleskop i dag arbetar med.

Hela motiveringen finns här.

LF3-gåtan löst!

Apropå den glada bilden från ett möte med entusiasterna 1968  i Lunds Fantasy-Fan-Förening, LF3, i förra W-bloggen, så kan vi nu lägga detektivarbetet bakom oss.

Tjejen t h (scrolla ner till förra bloggen), som vi inte kunnat identifiera tidigare, heter Anna-Maria Pettersson.

Detektiverna bakom identifikationen lystrar till namnen Arvid Gunnarsson och Kristina  Hallind.

– Så nu har även den sista personen identifierats på det gamla fotot, noterar Dainis Dravins – fotot som dök upp från Kjell Werner när vi kom att prata om Leif Andersson.

Det ena gav det andra.

Sofia hemma igen

Sofia Wallström har nu avslutat sitt unika astronomiska flygäventyr och är hemma i Svedala igen. Hur det gick med hennes och flygplansteleskopet  SOFIA:s observationer av syrelinjerna i supernovaresten Cassiopeia  återstår att se. Av hennes blogg att döma  blir hon inte förvånad över ett negativt resultat. Det mest positiva kan mycket väl bli, som hon skriver i senaste bloggen, att teamet iaf kan analysera hur deras instrument fungerar och hur känsligt det är.

"Allt som allt har jag haft en kul vecka i Palmdale, och det var häftigt att få flyga med Sofia. Jag hoppas att jag kan få ut något intressant ur datan, när jag så småningom får den. Nu ser jag fram emot att få vara hemma ett tag och få sova som vanligt!"

Niema problema: Vi får plats i Grand Canyon

W-bloggsläsande Bertil Falk tipsar om en Huffington-sajt som försöker förklara hur liten del av Grand Canyon som världens befolkning på 7,2 miljarder skulle uppta om vi placerades i en hög. Inte ens de drygt 100 miljarder människor vi varit sen tidernas begynnelse utgör något utrymmesproblem.

Satelliter varnar för jordbävningar

Det finns fortfarande folk som ifrågasätter nyttan av rymdfarten. De borde besöka London 9 maj, då Royal Astronomical Society arrangerar ett specialistmöte på temat "Seismology from space: Geodetic observations and early warning of earthquakes".

Skälderviken by night

Tack till Lars Olefeldt som härom kvällen fotade denna stämningsfulla solnedgång och måne sedd från Stora Hult vid Skälderviken:

Blås gärna upp bilden genom att KLICKA på den.

Solforskningen får nya krafter

Hoppsan! På kort tid har Institutet för solfysik, som driver 1-meters solteleskopet på La Palma, anställt nytt folk.

En klassiker

Avslutningsvis ett klokt ord sagt av en av astronomins visselblåsare: