Hoppa till innehåll

Nr 77 2010

  • av

Hayabusa-san hemma och i tryggt förvar?

Credit: JAXA

VERSION 1. Kl 19.25. Det har varit jättesvårt, tycker  jag, att få veta EXAKT  hur det har gått  med Hayabusa, den japanska asteroid-besökaren, och dess återkomst till  jorden. Japanernas hemsida kraschade tydligen i eftermiddags.

Lyckades landningen, som bör ha skett för snart tre timmar sedan? På nätet finns en twitterbild, tagen från marken,  som visar en “fireball”, och det kan väl bara handla om sondens moderskepp som skulle  brinna upp i atmosfären sedan den lilla asteoridmaterial-uppsamlaren skjutits i väg för att landa i Australien med hjälp av fallskärm.

Även NASA:s DC 8 har dokumenterat det spektakulära sönderfallet vid återinträdet i atmosfären.

Vad uppsamlaren har med sig ska bli extremt intressant att ta del av. Det gick ju inte som det var tänkt från början, men möjligheterna finns ändå att sonden mer eller mindre av ren tur  fick med sig originalstoft från asteroiden Itokawa som den gästade i november 2005.

Tips:

Följ framför allt PopAsts webb och dess länkar för senaste nytt.

Lite thrilling är det onekligen att se vad som händer med denna “Hayabusa-san”.

VERSION 2. Kl 22.15. Uppgifter från den japanska rymdstyrelsen JAXA (Japan Aerospace Exploration Agency)  konfirmerar, att kapseln har iakttagits på marken, på den förutbestämda platsen vid det som kallas Woomera Prohibited Area. En känslig trakt inte minst med tanke på att den är helig för många aboriginer.

En helikopter deltog i “jakten”. Senare 14 juni kommer ett searchparty att plocka upp den lilla sonden, som kommer att föras direkt till Japan och ett JAXA-labb där för minst ett års noggrann genomgång.

Hur asteroiden,  som Hayabusa faktiskt gjorde två landningar på, ser ut? En bild av “jordnöten” har vi här från närkontakten 2005 (APOD förstås den gången!):

Foto: JAXA, ISAS

Jag öppnar en flaska sake och grattar på det viset rymdnationen Japan till framgången.

VERSION 3. Kl 00.20 14 juni. Kolla nedanstående spektakulära stillbild, som jag hittade på Emily Lakdawallas extremt välorienterade The Planetary Society-blogg. Alltmedan moderfarkosten, som planerat,  exploderar och förintas i jordatmosfären kan du samtidigt se en liten ljusprick till höger (KLICKA på bilden!), den lilla  dammuppsamlaren som sedan lyckligt landade på jorden i fallskärm. På bloggen kan du följa  hela förloppet i realtid, tack vare NASA-flygplanets unika  bildsvit.

Två “måste”-böcker

Klassiskt möte. Foto: Paul Ehrenfest

Helgen  har så här långt mest  gått åt att läsa en del tidningar “typ”  Guardian Weekly och IHT:s lördags/söndags-nummer. Bägge innehöll recensioner av böcker, som ska skaffas.

I International Herald Tribune kunde vi läsa en anmälan av Manjit Kumars nya bok Quantum.Einstein, Bohr and the Great Debate About the Nature of Reality. Jag gillar citatet av John Bell, som under en tågresa mellan Oxford och London – det var fullspikat, så han fick stå –  förklarade skillnaden mellan de bägge giganterna så här pedagogiskt:

– Bohr var inkonsekvent, oklar, medvetet obskyr och hade rätt. Einstein var konsekvent,  klar, jordnära och hade fel.

Guardian skriver om en ny bok av Anil Anathaswamy, The Edge of Physics: Dispatches from the Frontiers of Cosmology.

Författaren har rest världen runt  och besökt en rad spännande forskningslabb, intervjuat tekniker och ingenjörer framför allt. Om en av stationerna i jakten på kosmos mörka materia och energi, belägen UNDER  Baikalsjön i södra Sibirien, påpekas att där i ödemarken och i de karga drängstugorna längs stranden arbetas det lika hårt som där sups hårt. Men på en punkt skiljer sig killarna från killarna på ett vanligt militärlogement:

I ställer för raffiga pinupbilder på skåpen har de bilder av elementarpartiklar och det periodiska systemet!

Jävan – vad ska hända?

På ASTB:s senaste styrelsemöte, kom frågan om Jävan upp på dagordningen. Nån form av samarbete framöver med LTH (“Vattenhallen” Science Center inkl planetariet) med ASTB som medspelare på ena hörnet, är inte omöjligt.

Allt är extremt preliminärt. Den som lever får se.

Orionnebulosan 400 år

Rymdkändis

Det är i år definitivt 400 år sedan Orionnebulosan sattes på stjärnkartan.

Säkert har nebulosan varit känd sen långt, långt  tidigare, men även Björn Stenholm i senaste Populär Astronomi ger  Nicholas Claude Fabri de Peresc – med viss reservation – förstatjing till upptäckten.

Det allra märkligaste är att Galilei  INTE såg nebulosan när han var i området och kikade med sina teleskop både 1610 och 1617.