Nr 97 2016
"MFF-blå" Uranus syns bättre och bättre
Över hustakten i Malmö city, där jag bor, ligger Uranus sydost nedom Pegasuskvadraten framåt natten, och jag spanade in "sjuan" härom kvällen/natten med min 12 ggr:s fältkikare: Bara för at kolla färgintrycket. En nästan Mff-ljusblå prick visade sig för mina ögon.
Länge trodde Herschel att han fått ögonen på en komet eller något "nebulöst", skriver han i sin observationsjournal, men den väldefinierade runda skivan med egenrörelse pekade efter en tid på något helt annat. När andra astronomer kopplades in och banberäkningarna satte fart, upptäcktes ju snabbt att himlakroppen rörde sig längs zodiaken nära ekliptikan och att lutningen visavi ekliptikan var liten. Aha!
Objektet visade sig ha iakttagits tidigare, första gången redan 1690 av John Flamsteed som i sin katalog klassade "stjärnan" som 34 Taurii.
Och egentligen borde pricken ha observerats redan av stjärnskådare i civilisationens vaggor, för den ligger precis på synlighetströskeln för blotta ögat.
Samtidens banberäknare – jag pratar nu t ex om Alexis Bouvard i början av 1800-talet – fick snabbt problem. Skulle de bara nyttja de allra senaste, de allra exaktaste mätningarna som uppmätts av en liten båge av Uranus bana eller skulle de ta hänsyn till även de allra tidigaste, mindre exakta observationerna? Oavsett hur, så var det något konstigt: Uranus, som ju upptäckaren ville namna Georgium Sidus för at hedra sin kung som precis som Herschel kom från Hannover, dök inte upp där tabellerna sa att den skulle. Felen uppgick med tiden till bågsekunder, till bågminuter, till hela grader. Misstankarna om att det fanns ännu en himlakropp längre ut som störde Uranus, bekräftades i och med upptäckten av Neptunus.
Tidiga svenska vinklar på Uranus? Jodå. Redan sommaren och hösten 1781 var Pehr Wilhelm Wargentin, Uppsalastronomen, på jakt efter planeten, och när Daniel Melanderhjelm kom med sina bägge volymer Astronomie 1795 kallade han där planeten för Herschel och publicerade flera intressanta banelement. Melanderhjelm påpekade i en fotnot att astronomerna i Berlin valde att kalla planeten Uranus. Kunganamnet försvann definitivt ur rullorna i och med Herschels egen bortgång en bra bit in på 1800-talet.
Uranus är ett stort forskningsobjekt i dag, konstigt vore det annars i exoplaneternas tidevarv, och även om vi inte har nån sond som snurrar precis omkring planeten för tillfället så fokuserar från tid till annan de stora Keck- och Gemini-teleskopen på himlakroppen. Därför kunde i våglängden "nära infrarött" 2012-2014 studeras en rad fläckar i Uranus atmosfär, vindhastigheter uppmättes m m. Bilden av en komplex gasplanet träder fram (bilden nedan från denna rapport):
En märklig bild noterades från HST, när månen Ariels skugga föll på Uranus. Året var 2006.
Allra märkligast i Herschel/Uranus-historien är kanske hans iakttagelser av planetens ringar. Dessa fastslogs inte förrän 1977.
Bildkälla: NASA/Keck Telescopes
Infraröda ringar… rödaktiga ungefär så som Herschel uppfattade dem. Bildkälla: KeckTelescopes
SN-smäll i M108?
Försiktighet är en dygd, och den nya misstänkta supernovasmällen i M108 förses med alla möjliga kryptiska reservationer och förtecken i upptäckarrapporten i Astronomers´ Telegram.
Det stora problemet just nu är att M108 ligger nära solen och inte kommer att bli nåbar för några instrument förrän om två månader.
ESA-sond fick en kyss
Det är svårt att veta hur ofta meteorider eller rymdskrotspartiklar kolliderar med alla våra 1000-tals rymdsondrar och satelliter, men det händer – det har även hänt ISS, den internationella rymdstationen. Och nu tror alla att även en solpanel på ESA:s Copernicus Sentinel-1A fått en kyss av en millimeterstor partikel 23 augusti.
Satelliten befann sig på 700 km:s höjd över jordytan rakt under vid tillfället och när trafikolyckan inträffade noterades en svag försämring i kraftförsörjningen ombord liksom pytteförändringar i sondens orientering och bana.
Kamerasystemet ombord, som egentligen redan gjort sitt efter uppsändningen 2014, noterade träffen på solpanelen. Bildbevis här:
Bildkälla: ESA
Sommartriangeln skapades av… guess who?
Gammal trotjänare eller ung glop?
Astronomerna är villrådiga. Är stjärnan IRAS 19312+1950 gammal eller ung?
Vintergatsobjektet ligger i ett kemiskt rikt stoft-och gasmoln (markör för hög ålder, kan man tycka), men forskarna menar att vi ser en protostjärna i vardande – ungefär med tio ggr solens massa och ett energiutsprätt 20 000 ggr solens. Tecken på en klassisk stjärnkrubba syns inte.
Stjärnan ligger 12 000 ljussår från oss och har tidigare klassats som en gammal trotjänare i denna vintergatstrakt. Radioastronomer på Chalmers Kay Justtanont och Eva Wirström är med i forskarteamet bakom nyheten från NASA och rymdteleskopen Herschel och Spitzer, facebooktipsar vår professor där Cathy Horellou:
ttps://www.nasa.gov/…/nasa-team-probes-peculiar-age-defyin…& http://arxiv.org/abs/1607.00432
Hur man än diskuterar den syrerika stjärnan och dess omgivning i rymden inklusive förekomsten av diverse molekyler och de häftiga stjärnvindarna (90 km/sek), så pekar allt på en protostjärna.
Inte nobelt av senfärdige Leijonborg
Hela den svenska akademiska och intellektuella miljön har mått illa av Karolinska-skandalen; forskningssamhället behöver granskas med ny lupp och nya skarpa ögon. "Självsanering" tror ingen på.
Att Lars Leijonborg först nu (2.9.2016), efter en massa turer, lämnar in som styrelseordförande för Karolinska institutet är bara så typiskt för personer som fastnat i makthavarnomenklaturan. Bristande sjukdomsinsikt råder bland dessa höga herrar och damer. Han skulle lämnat in direkt, naturligtvis!
Aktionen för att placera ESS i Lund och finansiera projektet ska dock inte tas ifrån honom.







