Cassiopeiabloggen

Vi hade tur med vädret – också!

Med kompisarna i Hallands Astronomiska Sällskap gick ju ASTB:s vårutflykt denna gång (15.6) till observatoriekupolen på Östervold i Köpenhamn, i Botaniska trädgården vid Norrebro – vi var rekordmånga, ett 50-tal i bussen – och därefter for vi vidare på en inspirerande utflykt till Kroppedals museum, där vi fick veta allt värt att veta av Rob Sunderland om Ole Römer.

I Köpenhamn guidade oss gamle Ven-bekantingen (2009)  Michael Quaade och så matematikutbildade Christine Holm, och inget nostalgiskt öga var torrt när vi fick inspektera den klassiska dubbelrefraktorn från 1895.

Teleskopet används fortfarande vid sällsynta tillfällen, närmast under Kulturnatten i Köpenhamn 11 oktober i år. En fredagskväll. Om det är väder, sticker jag över. Häng med på en bägare på mitt favoritställe (har skrivit ett kapitel i en dansk bok om Vesterbro!) och stjärnor!

Tycho Brahe tronar på en staty framför observatoriet.

Christine tipsar oss om en matig sajt, där det finns massor av info samlad om universitetsobservatoriet, som byggdes 1859-1861 – efterföljaren faktiskt till det urgamla Rundetårn-observatoriet. Observatoriet flyttades till Köpenhamns dåvarande ytterområden bl a för alla de skakningar som alla hästdragna vagnar orsakade inne i stan, framför allt på Købmagergade.

Trappan upp till kupolen.

När det nya observatoriet togs i bruk tog det inte lång tid förrän Köpenhamn började växa och expandera västerut så att det knakade,  och med de underjordiska S-tågen  återkom problemen med de irriterande skakningarna.

Det behövdes två världskrig innan ett helt nytt obsis uppfördes i Brorfelde, men även det har ju övergivits till förmån för de gemensamma europeiska satsningarna i Chiles bergstrakter. Där förekommer också då och då skakningar, men det har med jordens inre att göra.

Dubbelrefraktorn användes bl a för studier av dubbelstjärnor.

På Östervoldgade 3 i dag har universitets naturvetare sitt hem för studenter, lärare och forskare inom det pedagogiska fältet: IND aka  Institut for Naturfagenes Didaktik.

Klok tänkare

Neil DeGrasse Tyson har en del klokskaper att förmedla om vårt förhållande visavi det kosmiska perspektivet i denna tvåminusters Big Think-snutt.

Tack till Lars Olefeldt för tipset.

Johanna en vinnare!

Lite farbroderligt stolt är jag över att brorsbarnbarnet Johanna Rosengren Horn, Höör, ingår i det segrande teamet på Sätoftaskolan som vunnit naturvetartävlingen Top Class in Science. Skånska Dagbladet hade nyheten 16.6.

Johanna har, som jag tidigare rapporterat, skrivit om svarta hål i en skoluppsats, och det är klart att jag hade hoppats att hon ville satsa på en forskarbana framöver. Men den här tjejen går sin egen väg och vill eventuellt bli – polis!

Johanna är ett bra exempel på att idrott och att hålla hjärnhalvorna i trim är varandras förutsättningar. Bl a tränar hon kidsen i tennis i Hörby.

Johanna i vardagsdress... Foto: Mycket privat

I höst börjar Johanna på gymnasiet i Hässleholm.

Hål som hål

Vår rymdmedicinske W-bloggsmedarbetare Carl-Olof Börjeson, som är en idog golfspelare,  läste i Aftonbaldet att forskare hittat 26 svarta hål i Andromedagalaxen.

Carl Olofs kommentar:

- En prestation – själv har jag ett h-e att hitta 18 hål!

Ny nova i M31

En tjeckisk astronom meddelar att han med 65 cm:s teleskopet i Ondrejov har hittat en nova i M31, Andromedagalaxen.

Novor i M31 är vardagsmat numera, men det intressanta är att denna exploderande stjärna ligger nästan kloss med en ljus stjärna i förgrunden. Helt lätt att identifiera novan var det inte.

Upptäckarbilden av PNV J00424894+4115163 ser ut så här (KLICKA på bilden så ser du hur nära stjärnmötet är på himlavalvet):

Novan ligger knappt en bågminut från M31:s centrum.

Mysteriet med jordens bana

Den italienske astronomen Lorenzo Iorio har räknat på solens lägre luminositet för 3,8 miljarder år sen och en jordbana, som låg närmare solen då än nu (0,956 ggr dagens) och noterar att värmen räckte för att hålla jordens oceaner flytande och inte permanent frysta.

Även om jordbanan verkar ha expanderat i ungefär samma takt som universums generella Hubble-expansion, tror Iorio mer på effekter av en kraftigare solvind (= solmasseminsknng) och kanske att jorden vid denna tid tappade några procent av dagens massa.

Beräkningarna finns här.

Gagarins död äntligen avslöjad

Hur kunde det gå så illa att den erfarne stridspiloen och den förste kosmonauten Jurij Gagarin störtade med sitt MIG-flygplan och omkom tillsammans med kollegan Vladimir Seryogin 1968? Först nu har kosmonauten Alexej Leonov tillåtits gräva i akterna och berätta sanningen för Russia Today:

Berättelserna om att mystiska föremål kommit i vägen (ballonger, fåglar, flygdelar etc) kan avfärdas, för det visar sig att ett annat jetplan, en Sukhoi Su-15, kom MIG:en så nära att denna gick i spinn i en hastighet på 750 km/t. Piloten på detta störande flygplan, som inte följde spelreglerna,  lever fortfarande men hans namn förblir okänt.

Gagarin och Leonov som unga kosmonauter.

Manhattan + Vintergatan = Sant

Thierry Cohen heter en fotokonstnär, född 1963, som senaste år gjort sig känd för sina bilder kallade "Darkened Cities". Han kombinerar här kända storstadsmiljöer med stjärnhimlar, som dock är fotograferade på andra betydligt mörkare platser.

Nyligen ställde Parisbosatte Cohen ut på ett galleri på Manhattan och i Reggio Emilia i Italien.

Förhoppningsvis tar någon alert gallerist i Köpenhamn eller Malmö kontakt med honom och introducerar honom på våra latituder. Mannen och verket presenteras här.

Så här ser ett fotomontage ut med Vintergatan inlagd över New York City:

Säg hej till ET… och hej då jorden?

Vår ASTB-veteran Bengt Rosengren rapporterar att han hittat en (o)rolig artikel i Scientific American om ett projekt som går ut på att kontinuerligt sända signaler från helt vanliga jordmänniskor till en möjlig civilisation kring stjärnan Gliese 526 på 17,6 ljusårs avstånd. En tur-och-retursignal har således 35,2 år på sig.

- Det betyder att avsändare kan hinna få svar inom sin livstid om det är någon hemma vid Gliese 526.

Om Jamesburg avslöjar oss, väntar då...

... en snäll ET på oss eller en...

.. djävulsk alien?

Alla med internetuppkoppling kan vara med i sändningen.

Om jag förstått det rätt så är "The Lone Signal Project" fokuserat på den gamla AT & T-antennen vid Jamesburg Earth Station, som stallades ett antal år och som från och med 18 juni ger mänskligheten möjlighet att sända signaler till eventuella mottagare på nån av Gliese-systemets planeter. Om dessa planeter nu finns och om där finns intelligent liv som vill svara.

Antennen har hyrts av ett antal intressenter för trettio års bruk.

Bra eller dåligt? Jag trodde inte vi vanliga dödliga fick ta såna här initiativ utan FN:s godkännande. Den som utan sånt tillstånd tar på sig den oerhörda rätten att röja mänsklighetens tillvaro, kan säkert dömas till både fotboja och en månad på vatten och bröd.

18 juni tas första kontakten. När det väl är sänt är det oåterkalleligt.

Supernovaresterna synade

Varför ser en del supernovarester (Typ Ia och stjärnkollapser) ut som de gör? Det diskuterar Laura A Lopez, knuten till MIT-Kavli Institute for Astrophysics and Space Research, i denna föredömligt kortkorta rapport.

Lopez doktorerade härom året och hennes hemsida finns här. Där kan vi läsa att hon som liten lärde sig spela fiol med suzukimetoden. I porträttet av henne på Chandra-sajten omtalas att hon är NASA Einstein Fellow och Pappalardo Fellow in Physics på MIT. 

Laura A Lopez. Bildkälla: MIT

Framtiden tillhör forskare som Laura.

Spiralsmälta på månen

Spiralen är en på jorden och i rymden frekvent förekommande geometrisk figur. Nu finns den representerad även på vår närmaste rymdgranne, för inuti månkratern (20 km+ tvärsöver) namnad efter  Giordano Bruno har LROC aka Lunar Reconnaissance Orbiter Camera  identifierat denna märkliga formation: En spiralformad inre smält nedslagsformation i kratern.

Storleken är cirka 1 km, bildens upplösning om du klickar upp den är på 57 cm/pixel. Ganska häftigt.

Bildkälla; NASA/LROC

Hur formationen uppstått tvistar de månlärde om. Möjligen kan det ha med smältornas olika hastigheter att göra och/eller att det funnits någon form av hinder vid nedslaget som dirigerat smältorna i spiraler.

Mattegåta löst

Matematik har aldrig varit min bästa gren, tyvärr. Fick dock ett Ba i avgångsbetyget från realgymnasiet för femti år sen, vilket överraskade både mig och min snälle mattelärare.

Astronomins lydiga musa förutsätter, om den ska fungera,  större hjärnkapacitet än den jag har (se primspiralen t v), men jag är naturligtvis fascinerad av nyheten i Frankfurter Allgemeine Zeitung 12.6: Att det nu slutligen bevisats att den svagare versionen av  "Goldbachs förmodan" stämmer.

40 000 räknetimmar ligger bakom den 271 år gamla mattegåtan, som Christian Goldbach och Leonard Euler diskuterade på sin tid:

Varje tal större än 5 är summan av tre primtal.

Smaka på det.

Nya utbrott från Aql X-1

Att astronomerna inte behöver ha jätteteleskop för att hålla koll på oroliga stjärnor, som den binära röntgenkällan Aql X-1 i Aquila/Örnen, bevisas av de senaste raporterna av ryska och turkiska forskare.

Ingen syn för cyniker

Denna varma och kärleksfulla bild stod publicerad i Punch 1 december 1866, det stora meteorsvärmeåret (Leoniderna i november).

Till och med ett cyniskt hjärta smälter!

Men hur kunde hon ta sig upp på stegen till takåsen med sin tjocka otympliga ytterklädsel?

Teckningen antyder att paret kommit ut via det öppna fönstret t v och sen på något vis krånglat sig upp.

Hur kom de ner – och vad hände sen?

Blev hon astronom och han hemmaman?

Förvånansvärt är också att det är en vinternatt, att det måste vara kallt, säkert minusgrader, men att det inte ryker från skorstenarna.

Upphittat:

Ny klass av variabler med pyttesmå ljusförändringar

Från middagens (12.6)  ESO-pressmess:

✔ En ny typ av pulserande stjärnor har upptäckts med hjälp av det schweiziska 1,2-metersteleskopet vid ESO:s observatorium La Silla i Chile. Upptäckten baseras på de otroligt små skillnader i ljusstyrka man sett hos stjärnorna i en stjärnhop 7000 ljusår bort i Kentaurens stjärnbild.Observationerna avslöjar tidigare okända egenskaper hos dessa stjärnor som går emot dagens teorier och ger upphov till frågor om variationernas ursprung.

✔ Schweizarna är kända för sin yrkesskicklighet då de skapat extremt noggranna tekniska apparater. Nu har ett schweiziskt team från Genèveobservatoriet fått otrolig precision i sina mätningar med det jämförelsevis lilla 1,2-metersteleskopet under ett observationsprogram som sträcker sig över många år. De har upptäckt en ny klass av varierande stjärnor genom att mäta små små skillnader i stjärnornas ljusstyrka.

✔ De nya resultaten baseras på regelbundna mätningar av ljusstyrkan hos mer än 3000 stjärnor i den öppna hopen NGC 3766  under sju år.

NGC-objektet fotograferat med MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid samma observatorium. Källa: ESO

✔ Observationerna visar att 36 av stjärnorna i hopen följer ett oväntat mönster – de hade pyttesmå regelbundna variationer i ljusstyrka på en nivå av 0,1 procent av stjärnans normala ljusstyrka. Perioderna varierade mellan två och 20 timmar. Stjärnorna är lite varmare och lyser lite starkare än solen, men är annars inte speciellt anmärkningsvärda. Denna nya klass av föränderliga stjärnor har ännu inte fått något namn.

✔ Precisionen i mätningarna är två gånger bättre än vad man nått tidigare med andra teleskop – och tillräcklig för att avslöja de små variationerna för första gången .

 ✓ Även om anledningen till variabiliteten är okänd, finns det en spännande ledtråd: vissa av stjärnorna verkar rotera väldigt snabbt. Deras rotationshastighet är mer än hälften av den kritiska hastigheten. Om en stjärna uppnår den denna kritiska hastighet skulle den bli instabil och börjar kasta ut sitt material i rymden.

Den här häftiga bilden är tagen med ett fiskögeobjektiv och visar upp insidan av domen för det schweiziska 1,2-metersteleskopet Leonhard Euler vid ESO:s observatorium La Silla i Chile. Trots att objektivet förvrängt motivet kan man se teleskopet som den röda strukturen i mitten av bilden. Källa: ESO/M.Tewes

Rolf Hepp ställer ut Aniara-bilderna i Malmö

Vår flitige ASTB-medlem, gamle mästerlige koreografen och dansaren Rolf Hepp (trots sin astronomiska ålder med i Benjamin Brittens "Vi gör en opera" på Malmö Opera senast!) som deltar i alla våra möten och verksamheter där han kan, visade ju både sin inspelade Aniara-balett och sina Aniara-oljor för oss på Tycho Brahe-observatoriet i höstas.

Nu på lördag 15 juni är det vernissage för Rolfs nya utställning på Galleri Engleson, kulturstritan Helmfeltsgatan 10 i Malmö. Och flera av hans Aniara-bilder finns med, även någon olja som inte visades på TBO-galleriet. 22 bilder inalles.

Sista utställningsdag: 27 juni.

En av oljorna på utställningen, som inspirerats av uppsättningen av Lear-operan senast, kommer att auktioneras ut.

Vad är bra – vad är dåligt?

Jag/ASTB har hållt på med Cassiopeiabloggen/W-bloggen nu i snart tre och ett halvt år och nån gång kan det vara dags att göra status, att utvärdera. Som gammal kvällstidningsmurvel kör jag mycket på fingerspetskänslan, jag tror jag vet vad "folk" vill ha, men det är ett trubbigt verktyg.

Så jag är glad för alla sorters kommentarer, positiva, negativa. Framför allt: Är det nått jag missar i det astronomiska nyhetsflödet?

Skicka gärna dina synpunkter direkt till mig, så kan vi kommunicera. Min mailadress här:

ulf.r.johansson@telia.com

G2-molnet

Astronomerna fortsätter naturligtvis att hålla ögonen på G2-molnet som rasar in mot Vintergatans centrum och dess svarta hål-komplex (se länkskafferiet på vår PopAst-sajt). Senast i april i år kunde forskarna med hjälp av VLT-maskineriet se hur G2 blir alltmera utsträckt, att en liten del av molnet , som rör sig i "nästan radial riktning", redan börjat svänga runt hålet (därav dess blåförskjutna spektrum), en passage som i sin helhet kommer att ta minst ett år.

Rapporten tycker sig inte kunna stödja idén om att en stjärna, ett punktformigt föremål, förekommer i molnet, även om forskarna gärna pratar om ett "huvud".

Molnet genom åren. Bildkälla: S Gillessen, R Genzel m fl

Nordiska fysikdagarna

12-14 juni är det nordiska fysikdagar i Lund. Även astronomi och astrofysik är på tapeten. Info om programmen här.

Han mätte norrskenets höjd

Den tyske meteorologen Max Robitzsch var en framstående polarforskare, pluggade astronomi i yngre år, och han var med länge inom sin vetenskap (professor i östtyska Leipzig runt 1950, han dog 1952).

I boken Max Robitzsch – Polarforscher und Meteorologe, skriven av Hans Steinhagen (Lindenberg, 2008) berättas om hans liv och gärning och hur han fick sitta både i amerikanska och sovjetiska läger (= Sachsenhausen) efter kriget. 1937-1945 var han medlem i nazistpartiet.

Under polarexpeditionerna runt 1912-1913 mätte Robitzsch bl a norrskenets höjder från två punkter på Spetsbergen (stationerna Ebeltofthafen och Kap Mitra) och menade genom 69 parallaxbestämningar att norrskenen låg på 70-200 km:s höjd.

Mätningarna var inte helt lätta att göra och Robitzsch byggde upp sinnrika telefon- och telegrafsystem för att nå så stor exakthet som möjligt.

Robitzsch var pionjär när det gällde bruket av ballonger och radiosonder.

Detta kan vara värt att tänka på när man njuter av t ex Göran Strands bedövande vackra norrskensbilder (finns här på nätet).

Jordgravitationen utmanas

Att klättrarna är en särskild sorts människor har jag förstått sen Lars Ewers skickade över en drös bilder med otroliga motiv. Här är några utmanande bildbevis på fenomenet Människan vs Newton:

Dagens Göteborgsvits

- Det va´  la´ ingen konst för Wilhelm von Scheele att upptäcka syret.

- ?

- Det låg ju i luften.