Newton – en galen fuskare?
I en del äldre böcker jag har i mitt privatbibliotek framstår Sir Isaac Newton som ett sanningsssökande geni. En genial solitär med nästan Jesusliknande drag.
I vår tid har pendeln närmast slagit över på andra hållet. Jag såg ett dokumentärprogram i tv nyligen där Newton närmast framstod som en sjuk kuf som i lönndom höll på med alkemi. Hade denna "hobby" avslöjats, kunde Newton riskerat dödsstraff.
En medicinsk expert trodde att enslingen i Cambridge led av Aspergers syndrom, som yttrar sig i svårigheter i det sociala samspelet med omvärlden och ett envetet fokus på mycket snäva nördiga intressen. Puh… Är det det jag och Newton har gemensamt?
Mycket av detta är naturligtvis spekulationer. Det som pekar på Aspergers syndrom i fallet Newton är hans totala besatthet av det han hade för ögonen., Han varken åt eller drack under sina intensiva forskningsperioder, han var svårnåbar för frågor typ "Isaac, ska du ha en kopp kaffe?" och ibland var han så förvirrad att han höll föreläsningar inför obefintliga auditorier.
Nått galet var det, och Newton lämnade ju också Cambridge med en suck av lättnad för att ta hand om det brittiska myntverket och rensa upp i djungeln av förfalskade mynt och sedlar. Han hade behövs i dagens Euro-land!
Jag noterar också att en hel del vetenskapshistoriker, som sitter med facit i hand, gärna påpekar att Newton lätt och ledigt lånade från andra. Det gäller t ex hans berömda uttalande i ett brev 1676:
"If I have seen further it is by standing on ye shoulders of Giants."
Denna aforism är belagd i ett 30-tal textställen före Newtons dagar.
Gör det honom till en sämre sortens pionjär? Intertextuell påverkan är inget ovanligt fenomen och behöver inte betyda att du är en simpel fuskare.
SKA-gissningen gick hem
Det blev som vi tidigt gissade här i W-.bloggen: Sydafrika och Australien/Nya Zealand delar på uppdraget att bygga och driva SKA, Square Kilometre Array.
Inte mycket att säga om det. Nationella gränser existerar hur som helst inte för yrkesverksamma astronomer, de är sociala och historiska konstruktioner. Däremot sitter de enskilda länderna på intressanta forskningskassor.
Till och med drakar som Aftonbladet och Dagens Nyheter (idag 27 maj) har uppmärksammat beslutet, tipsar mina ögon i mediavärlden Carl-Olof Börjeson och Christian Vestergaard.
Bra tajming!
Tack till Lars Olefeldt som servat W-bloggen med denna nätbild från förra veckans ringformiga solförmörklse:
Pluto-månarnas nya massor
Vår gamle Mars:are Leif Andersson blev en framstående Pluto-utforskare i USA och gläder sig i sin himmel gissar jag över alla nya upptäckter kring dvärgplaneten och dess satelliter. Senast är det ett par astronomer som försökt bestämma massorna för Pluto-månarna Nix och Hydra med hjälp av den senast upptäckta månen, kallad P4.
De övre gränsvärdena ligger kring 5×1016 respektive 9×1016 kg.
Beräkningarna konfirmerar närvaron av mycket isiga småmånar.
Mer väntas vi få veta när New Horizons-sonden når fram till Pluto i juli 2015.
Mount Oxie vs Mount Palomar
När jag på TBO-sajten såg vad de fysikstuderande fick fram av M100-galaxen med vårt fjärrstyrningstelesksop och jämförde med M100 i The Hubbles Atlas of Galaxies (1961, sammanställd av Mt Palomar-legenden Alan Sandage), så inser jag en sak:
Skillnaden i kvalitet och upplösning handlar inte om klasskillnad, det handlar om gradskillnad.
"Mount Oxie"-bilden 2012 ser ut så här:
En Mount Palomar-upptagning ser ut så här (de tre nebulösa fläckarna t v kan skymtas även i TBO-bilden):
100:e bloggen för i år är i hamn
Årets 100:e blogg har härmed överlämnats till den bildade allmänheten. Sakta men säkert närmar vi oss de första tusen bloggarna sen starten för två-och-ett-halvt år sen, men det är en bra bit kvar.
Tempot har kanske något dämpats och följer en svag sinuskurvas pendlande. Beroende på tid och engagemang och, framför allt, datorns humör.
Nån brist på nyheter råder inte inom vår vetenskap, det finns hur mycket som helst att skriva om och lyfta fram.
