Nr 87 2010

Ett svalkande obsis!

Efter den lilla värmeböljan senaste dagar, går tankarna gärna till ett av astronomivärldens absolut mest unika observatorier – Sphinx-observatoriet på Jungfraujoch i de schweiziska alperna.

Detta fantastiska “kråkslott” på drygt 3000 meters höjd har en fascinerande historia, som går tillbaka till 30-talet. Under Hitler-tiden ville gärna den tyske “apolitiske”  solpionjären, observatoriebyggaren och Luftwaffe-medarbetaren  Karl-Otto Kiepenheuer samarbeta med schweizarna här, men Schweiz var neutralt, och i takt med  de allierades krigiska framgångar svalnade alplandets intresse för kontakter med Tyskland.

Men inte bara det:  Kiepenheuer var speciellt intresserad av solens korona och dess misstänkta ultravioletta utstrålning, vilket han en tid trodde kunde utforskas härirån. Men även från  denna stora  höjd är denna UV-strålning svårnåbar. Kiepenheuer hoppades i stället på V2-raketerna, men fick NEIN av Hitlers hejdukar: Varje V2:a skulle användas för att fälla bomber över London och Rotterdam.

Kiepenheuers intresse för Schweiz var så stort att Gestapo trodde han skulle fly dit, vilket de stoppade under våren 1945.

Sedan Jungfraujoch fick en järnvägsstation, kunde observatoriet också byggas upp successivt på 20/30-talen, och här forskas sen länge på solen, den kosmiska strålningen, klimatologi, glaciärer och mycket annat.

Från Jungfraujoch har fastställts den första atlasen över solens spektrum i frekvenserna 2.8 – 23.7 μm och uppföljaren 0.3 – 1 μm, en av mina favoriter, den kontroversielle britten och Nobelpristagaren  P M S  Blackett studerade kosmisk strålning här, solarkonstanten fastslogs här,  neutroner från solen har uppmätts på alpobservatoriet med mera.

Det finns massor av bra bilder på nätet från Jungfraujoch – kolla t ex de bägge ovanstående på denna spanska adress med Antonio Martínez Ron som avsändare. Mycket bra!
.

Chimborazo – top of the tops!

Ännu en höjdare, för jag har läst på lite bättre sen Hans Bengtsson kommenterade Sir Edmund Hillary och Mount Everest, och Hans har naturligtvis rätt. Jag föll verkligen i den newtonska  fällan.

Fakta i målet:

* Vulkanen Chimborazo i Equador ligger en grad syd ekvatorn medan Everest ligger 28 gr nord.

* Jordklotets sfäroid gör att avståndet till jordens medelpunkt från toppen på Chimborazo (som Humboldt aldrig nådde) är drygt 2.1 km längre än  motsvarande avstånd från toppen på Mount Everest.

* Och såååå lång var inte Sir Edmund Hillary, även om han “walked tall” med sina 1.95 m.

Hade Hillary även bestigit Chimborazo hade han – genom sin längd – varit undisputed (tror jag) som den som kommit närmast stjärnorna från jordytan (och jordens medelpunkt) räknat, men så enkelt är det alltså inte. Den förste som besteg TOPPEN på Chimborazo tycks ha varit en annan engelsman, Edward Whymper (1840-1911) som tog skalpen på Matterhorn  och 1880 gjorde den första bestigningen av Chimborazos topp. Så nu är vid vägs ände (0ch  där ger jag upp…):

Vem är den LÄNGSTE bergsbestigaren som nått toppen på Chimborazo?

Den som reder ut frågan får med mig att göra, d v s det blir en god bajer nånstans vid jordytan vid tillfälle som passar oss båda.

QED!

Vilket som skulle bevisas? Jo, att i varje faktaspäckad astronomibok som ges ut, stämmer efter en viss tid endast sidhänvisningarna. Faktaciteten är en faktor som uttunnas alltmera homeopatiskt  med tiden.

Ekvationen är i princip mycket enkel att formulera:

F = k / T

F står lite nebulöst för faktainnehållet, allt det vi påstås  “veta” med exakthet vid bokens tryckning,  T är förstås  tiden från tryckåret,   och k en odefinierbar ointressant konstant.

Ju större T, desto mindre F. Ju längre tiden går, desto mera inaktuell blir boken.

Vid T noll är F oändligt stort. Boken går att lita på.

När T dessutom närmar sig det oändliga, närmar sig samtidigt F noll. Oavsett var T “startar”, vilket är det tröstlösa för alla astronomiförfattare i dag. Redan när de sätter sig vid datorn och ska formulera förordet, är boken inaktuell.

När jag pluggade idé- och lärdomshistoria för drygt fyrtio år sen i Lund för min gode vän och lärare Rolf Lindborg, tyckte Rolf att jag skulle kolla ekvationen på fysikböcker genom åren.  Så jag satte mig på UB och glodde igenom diverse gymnasie- och realskolefysikböcker från 1800-talet fram till dato (ca 1967-68), och resultatet publicerades i en liten slarvig B-uppsats. Som ingen av humanisterna begrep på seminarierna, eftersom jag tvingades införa ett logaritmiskt system när jag pratade om fysikböckers påståenden om Andromedanebulosan/galaxen och avståndet till denna. På 30-talet slog Knut Lundmarks forskning igenom, och Karl Bohlins 19 ljusår i vissa fysikböcker, inte alla, blev till 600 000 ljusår i de nya.

Men kolla gärna den övergripande “ekvationen” på en astronomibok typ Östen Bergstrands tegelsten Astronomi från 1925 och vad vi vet i dag.

De nattlysande molnen utmanar forskarna

Dagens sista “höjdare”: Jag försöker uppdatera mig på fenomenet nattlysande moln, men kör fast. Och det gör tydligen forskningen också, för NASA:s sajt om AIM sprutar inte direkt ut heta, dagsaktuella nyheter. NASA:s bästa gren i vanliga fall…  Tydligen är somrarna de nattlysande molnens egen årstid, så vi får vänta och se fram till hösten.

Molnen ligger på drygt 8 mils höjd vid polarområdena, i den så kallade mesosfären. Vinternattens köld är alltid hård men här ligger den runt minus 125 grader Celsius, och luften är miljontals ggr torrare än i Sahara. Ändå utgörs molnen  av vattenmolekyler, av små iskristaller. När solljuset reflekteras av dessa kristaller får vi den karakteristiska blå färgen.

Satelliten AIM som i Aeronomy of Ice in the Mesosphere – uppskickad från Vandenburg-basen 2007 – försöker råda bot på vår okunskap, och den sköter sig bevisligen som den ska. Ändå är frågetecknen  fler än utropstecknen! AIM dokumenterar fenomen med en upplösning på 5×5 km, och molnens tänds på och av som en sorts “geophysical light bulb”. Kopplingen till klimatet och vädret vid jordytan finns där, men hur, exakt, i detalj, mekanismerna funkar vet väl ingen. Dessutom undrar forskarna  – varför syns molnen  numera på allt lägre latituder och varför blir de allt ljusstarkare? Visst har vi väl sett nattlysande moln då och då även över Malmö?

Uppe i Kiruna håller Rymdbolaghet och IRF koll på vår gamla trotjänare, Odin-satelliten, som även den bidragit med kunskap om de nattlysande molnens fysik och kemi. Det är i första hand ozonmolnet som Odin håller ögat på “neråt”, men även annat typ nattlysande moln har smugits in i observationerna.

Det fina med Odin är de långa observationsserierna, snart i tio år har satelliten jobbat dag och natt, och förhoppningsvis ska Odin får en uppdaterad efterträdare kallad PREMIER.

Mer eller mindre framgångsrika försök att skapa artificiella nattlysande moln har då och då genomförts. Senast av rymdfärjan STS-119 Discovery i fjor.