Vulkanutbrott på Jupitermånen Io
Först i dagarna har bildmaterialet publicerats från i fjor, då de jordbaserade jätteteleskopen på Hawaii (WM Keck/Gemini North) dokumenterade tre hjäftiga vulkanutbrott på Jupiter-månen Io, den vulkaniskt mest aktiva av alla himlakroppar i vårt planetsystem.
10-meters Keck-teleskopet tog bilderna a-c 15 augusti i fjor, och Gemini North-bamsen dokumenterade bilden d den 29 augusti.
Vi kan skönja förändringar mellan datumen.
Bildkälla: NSF/NASA/JPL-Caltech//UC Berkeley/Gemini Observatory/Imke de Pater and Katherine de Kleer.
Den infraröda bilden nedan uppfångades 29 augusti 2013 och anses visa ett av de kraftigaste utbrotten i planetsystemet till dato. Den unga planetforskaren Katherine de Kleer, UC Berkeley, var huvudansvarig för dokumentationen.
Processen bakom Io:s vulkanism har med det gravitationella samspelet mellan månen, Jupiter och övriga stora Jupitermånar (framför allt Europa) att göra, tidvattenspänningar som tänjer ut och upphetter himlakroppen, orsakar friktioner och sprickbildningar på Io:s yta som släpper fram ett våldsamt varmt och svavelrikt lavainre.
Io rör sig runt Jupiter på 1,4 jorddygn, och eftersom rotationen är bunden – fastlåst mot Jupiter – ser vi från jorden olika partier av månytan vid olika tillfällen. Som här vid vulkanutbrotten i fjor:
Mer info om bilderna och upptäckterna, som kommer att publiceras i tidskriften Icarus, här.
När forskarna summerar sina fynd beskriver de gärna Io som ett veritabelt "vulkaniskt laboratorium", som kan lära oss mycket om våra egna hemtrakter i planetsystemet.
Senaste nytt om Betelgeuse
Nu när höststjärnhimlen närmar sig, är det dags att börja fokusera på Orion igen. Röda jättestjärnan Betelgeuse och dess virrvarr av stjärnvindar, chockvågor, molekylmoln m m ägnades en workshop i Paris härom året och där deltog bl a lundaastronomen, vår tidigare ASTB-styrelsemedlem Nils Ryde.
Betelgeuse är sannolikt den enskilt mest utforskade stjärnan för ögonbliket. Abstracterna från Paris avslöjar det.
Mer från Orions horisont
Gamle kompisen, MARS-medlemmen (nästan från början!) m m Bertil Pettersson, pensionerad astronom i Uppsala, är försteförfattare till ett pågående jättearbete om Halfa-emissionslinjestjärnor i M42, Orionnebulosan. Bertils trio har hittat 1699 fall – 1025 nyfunna objekt – inom en yta på 5,5×5,5 grader med centrum i Trapetzium-hopen. Mitt i nebulosan!
De flesta av dessa mycket unga stjärnor här till stjärnbildningstrakterna i den egentliga Orionnebulosan, men en del tycks ingå i förgrundsstjärnor som tillhör den öppna stjärnhopen NGC 1980.
Rapporten här – och mer kommer från Fyris!
Astronomiska läget i Sverige, Skåne, Malmö?
Anders Nyholm har hittat en internationell – bortglömd – enkät från 2009, där ledande astronomer ombads presentera situationen för den astronomiska vetenskapen, utbildningsbiten, astronomins popularisering med mycket mera i sina respektive länder. Bengt Gustafsson, Uppsala-professorn, svarade på Sveriges vägnar för fem år sen och gav vettiga synpunkter och kommentarer.
Jag ska gå igenom enkäten mera i detalj framöver och se om skol- och forskningsministern Jan Björklund ocvan på sin nivå har haft nått att yvas över inom vår disciplin. Får han godkänt?
Inte för att det är en stor valfråga, men jag tycker ju faktiskt att kommunalt, i en storstad som Malmö, så får vi inom populärastronomin väldigt bra stöd från kommunen. Det har vi haft ända sen TBO blev en realitet för drygt 40 år sen.
På det skånska regionplanet vet jag inte ens om de politiska bestämmarna, oavsett partikulör, vet om att vi finns.
Det var bättre förr
Vi får väl erkänna att trots en och annan flott perseid de senaste kvällarna, så var det betydligt bättre förr. Så här ritade den framstående franske tecknaren och astronomiske illustratören Étienne Léopold Trouvelot 1868 då Leoniderna verkligen var på hugget:
