Snabbis i OS-tider:
Vintergatans egen rekordhållare
Det är OS-tider, och Vintergatans rekordhållare i hastighet lystrar till katalognumret US 708 (US efter "Ultraviolet-excess and Starlike morphology", inte efter upptäckaren 1982 Peter Usher) och ingår i vår hemmagalax halo. I fjor kom sensationella uppgifter om att stjärnan har en hastighet på 1200 km/sek, den snabbaste (kända) stjärnan i Vintergatan. På fem minuter tar den sig avståndet jorden-månen.
Vad som ligger bakom denna stjärnsprinter?
Att motorn skulle utgöras av det massiva svart hålet i Vintergatans centrum utesluts numera. I stället misstänker forskarna att stjärnan ingått i ett trångt binärt system där tvillingsolen, en vit dvärg, exploderade som en supernova och av bara farten kickade ut US 708 i en sådan hastighet att stjärnan faktiskt rör sig fortare än flykthastigheten för Vintergatan.
Stjärnans resa kommer att sluta i den intergalaktiska världen.
Så här tänker sig rymdartisten stjärnans lott… Bildkälla: Ben Bromley, University of Utah
Den vita dvärgen kalasade innan explosionen på material från den heliumstinna opch snabbroterande US 708.
Teorierna bakom supernovasmällar som dessa (Typ Ia) passar, vad jag förstår, hyggligt in i fallet med denne snabblöpare.
De senaste mätningarna har skett med hjälp av spektroskop på Keck II-bjässen och Pan-STARRS1 surveyarbete på Hawaii. Till sist kunde astronomerna vaska fram stjärnans överraskande stora rörelse bort från Vintergatans trygga famn.
Magplask blir mave flop…
… på danska, och Copenhagen Suborbitals raketuppskjutning på lördageftermiddagen (23.7) får väl vänligt beskrivas som just det. Raketen gick flott till väders, men under nerfarten utvecklades aldrig fallskärmen.
Dock återfanns raketen och bärgades efter plasket i Östersjön.
Bildkälla: Copenhagen Suborbitals
Nästa uppgift för de entusiastiska danskarna? Förmodligen att uppfinna hjulet på nytt.
Korsande pulsar fullt möjlig
Varför skulle inte en röntgenstrålande pulsar kunna passera genom sin grannsols ackretionsskiva? The story here!
Slump eller determinism?
Jag hade en vän på Archenholdt-observatoriet i dåvarande östra Berlin, alltså på den reellt existerande paradisiska DDR-tiden (alla hade arbete och så fanns det förskolor plus astronomi på skolschemat), och vi hade ofta vänliga bråk om t ex slumpens skördar inom astronomin. Han gillade aldrig att jag påpekade vilken slump det var att William Herschel upptäckte Uranus. Hade Herschel riktat teleskopet mot det som visade sig vara den nya planeten drygt en vecka innan upptäckten 1781, hade planeten legat stilla på himlavalvet och Herschel hade förmodligen trott sig se en stjärna och sen spanat vidare.
Bildkälla:Simpsons
Inte heller gillades bland de östtyska ideologerna att man påpekade att deras guru G F W Hegel hade påpekat att det av filosofiska och logiska skäl (Titius-Bodes lag) inte kunde finnas någon himlakropp mellan Mars och Jupiter. Hegel hade knappt satt denna sin oumkullrunkekliga tes på tryckt papper (ha!), förrän småplaneterna började upptäckas en efter en.
En ljus "transient" på gång
Ryssarna har upptäckt via sitt MASTER-sök en spännande och ljus "optisk transient" – fakta här.
Jämförs med tidigare bilder från området måste transienten ha sprätt i väg 7-8 manituder. Minst.
Bilden via Astronomer´s Telegram:
Lovejoy synad från Indien
Kometen C/2014 Q2 (Lovejoy) har spektroskopiskt studerats av indiska astronomer.
När får vi se Stora Kometen?
Och på tal om detta (se förra notisen): Min generation avundas tidigare generationer stjärnskådare. Ta dem som levde på mormorsmors tid, på 1800-talet och som fick se den ena spektakulära kometen efter den andra. Vi har aldrig fått se ett riktigt rejält himlaskådespel. Halleys komet 1986 var mest som en 1-öressmällare jämfört med t ex Donatis komet 1858. 2 juni detta år fick italienaren Giambattista Donati korn på kometen, och den peakade på hösten med -1 magnitud och en 60-graders lång, böjd stoftsvans:
Donatis komet på norra himlavalvet, Karlavagnen t h, komethuvudet alldeles nära Arkturus i Bootes/Björnvaktaren. Bildkälla: 1888 E. Weiß in "Bilderatlas der Sternenwelt"
Först långt in på 1859 började kometen avta, kometen som var den första som överhuvud taget fotograferades. Den kunde ses för blotta ögat i 112 dagar, i teleskop 275 dygn innan den försvann för observatörerna vid Cape of Good Hope.
Om detta och kometens ljusstyrka visavi t ex Arkturus berättas i Agnes M Clerkes oumbärliga "Baedeker" A Popular History of Astronomy During The Nineteenth Century, som numera även finns som gratis e-book på nätet.
På nätet finns bl a detta stereofoto från kometen sedd över Londons horisont (St Pauls?):
