NEWSFLASH – ESO avslöjar:
Ett spjut från en annan värld
Är det bara jag som tänker på spjutet i Harry Martinsons rymdepos Aniara? Ordet till ESO och Robert Cummings svenska pressrelis:
Astronomer har för första gången studerat en asteroid som besökt solsystemet från den interstellära rymden. Observationer med ESO:s Very Large Telescope i Chile och andra observatorier visar att den unika himlakroppen färdades genom rymden i flera miljoner år innan den råkade på vårt solsystem. Den är ett mörkt, rödaktigt, avlångt objekt som antingen är stenig eller innehåller större mängder metaller. Forskningsresultaten presenteras i tidskriften Nature den 20 november 2017.
Så här föreställer sig ESO:s rymdkonstnär att den första interstellära asteroiden `Oumuamua ser ut. Detta unika objekt observerades 19 oktober 2017 av teleskopet Pan-STARRS 1 vid Hawai`i. Efterföljande observationer med ESO:s Very Large Telescope i Chile och andra observatorier runtom i världen visar att den har rest genom rymden i miljontals år innan den råkade träffa på vårt stjärnsystem. `Oumuamua ser ut att vara ett rött avlångt metalliskt eller stenigt objekt som är ungefär 400 meter långt och som inte liknar något som vi vanligen träffar på i solsystemet.Bildkälla: ESO/M. Kornmesser
Den 19 oktober 2017 upptäckte teleskopet Pan-STARRS 1 på Hawaii en svag ljuspunkt som rörde sig över himlen. Till en början betedde sig den som man skulle vänta av en typisk mindre asteroid som förflyttade sig snabbt över himlen. Med fortsatta observationer under dagarna som följde kunde astronomer bestämma objektets bana med god noggrannhet. Banan avslöjade bortom tvivel att denna himlakropp inte hade sitt ursprung i solsystemet som alla andra asteroider och kometer som vi observerar, utan hade kommit hit från den interstellära rymden. Först klassificerades den som komet, men observationerna med både ESO:s och andra teleskop visade inga tecken på kometliknande aktivitet efter att den passerade som närmast solen i september 2017. Till slut klassificerades den som en interstellär asteroid, med beteckning 1I/2017 U1 (`Oumuamua) [1].
Olivier Hainaut är astronom vid ESO i Tyskland.
– Vi fick agera snabbt. `Oumuamua hade redan börjat avlägsna sig från solen och var på väg tillbaka mot den interstellära rymden, berättar han.
Astronomerna inledde nu mätningar med ESO:s Very Large Telescope för att bestämma objektets bana, dess ljusstyrka och färg med större tillförlitlighet än vad mindre teleskop skulle kunna uppnå. Det gällde att agera snabbt eftersom `Oumuamua bleknade fort medan den åkte bort från solen och förbi jordens bana, på väg ut ur solsystemet. Fler överraskningar väntade.
Forskarna, som leddes av astronomen Karen Meech (Institute for Astronomy, Hawaii, USA) lade samman bilderna från instrumentet FORS på VLT tagna med fyra olika filter tillsammans med bilder från andra stora teleskop. De upptäckte att `Oumuamuas ljusstyrka varierar kraftigt, med en faktor tio allt medan den roterar ett varv runt sin axel på 7,3 timmar.
Denna väldigt djupa sammansatta bild visar den interstellära asteroiden ‘Oumuamua i mitten av bilden. Den omges av spår från svaga stjärnor som smetas ut av att teleskopet följer den snabba asteroiden. Bilden skapades från att kombinera flera bilder från ESO:s Very Large Telescope samt Gemini South Telescope. Objektet är markerat med en blå cirkel och ser ut som en punktkälla, utan omgivande damm. Bildkälla: ESO/K. Meech et al.
– Den ovanligt stora ändringen i ljusstyrka betyder att objektet är mycket avlångt. Den är ungefär tio gånger längre än den är bred, och har en komplex, invecklad form. Vi upptäckte dessutom att den har en mörkröd färg som liknar himlakroppar i yttre solsystemet, och vi bekräftar att den är alldeles inaktiv, utan minsta tecken på stoft omkring sig, säger Karen Meech.
`Oumuamuas egenskaper tyder på att den är tätpackad. Den kan vara stenig eller har höga halter av metaller, och tycks sakna vatten eller is. Dess yta är mörk och rödaktig efter att ha utsatts för kosmiska partiklar i miljontals år. Den uppskattas vara minst 400 meter lång.
Enligt preliminära beräkningar av asteroidens bana har den nått solsystemet från samma håll som den ljusa stjärnan Vega i stjärnbilden Lyran. Trots en hastighet på halsbrytande 95 000 kilometer i timmen tog det så lång tid att nå vårt solsystem att Vega låg åt ett annat håll då asteroiden skulle passerat den för 300 000 år sedan. `Oumuamua kan mycket väl ha vandrat genom Vintergatan i hundratals miljoner år utan att tillhöra något planetsystem innan dess tillfälliga besök i vårt solsystem.
Astronomer uppskattar att en asteroid som liknar `Oumuamua passerar varje år genom solsystemets inre delar. Sådana kroppar är dock ljussvaga och svåra att få syn på och har därför inte upptäckts förrän nu. Det är först nyligen att tillräckligt kraftfulla kartläggningsteleskop som Pan-STARRS har kunnat hitta dem.
– Vi fortsätter observera det här unika objektet. Vi hoppas att med större tillförlitlighet bestämma varifrån det kom och vart det nu är på väg i dess turné genom galaxen. Och nu när vi hittat den första interstellära bumlingen gör vi oss redo för nästa, avslutar Olivier Hainaut.
Noter
[1] Pan-STARRS-teamets namnförslag har accepterats av den Internationella astronomiska unionen, som ansvarar för att tilldela officiella namn till himlakroppar i och bortom solsystemet. Mer om det hawaiiska namnet finns här hos Minor Planet Center. `Oumuamua blir dessutom först i en ny klass av objekt som nu definierats av IAU, de interstellära asteroiderna. Beteckningen för himlakroppen kan skrivas 1I, 1I/2017 U1, 1I/`Oumuamua eller 1I/2017 U1 (`Oumuamua). Tecknet före O:et i början av namnet är en okina, en slags glottal klusil. Fram tills beslutet om beteckningen kallades objektet A/2017 U1.
Mer information:
Forskningsresultaten presenteras i artikeln “A brief visit from a red and extremely elongated interstellar asteroid” av K. Meech m. fl. som publiceras i tidskriften Nature den 20 november 2017.
Forskarlaget består av Karen J. Meech (Institute for Astronomy, Honolulu, Hawai`i, USA [IfA]) Robert Weryk (IfA), Marco Micheli (ESA SSA-NEO Coordination Centre, Frascati, Italien; INAF–Osservatorio Astronomico di Roma, Monte Porzio Catone, Italien), Jan T. Kleyna (IfA) Olivier Hainaut (ESO, Garching, Tyskland), Robert Jedicke (IfA) Richard J. Wainscoat (IfA) Kenneth C. Chambers (IfA) Jacqueline V. Keane (IfA), Andreea Petric (IfA), Larry Denneau (IfA), Eugene Magnier (IfA), Mark E. Huber (IfA), Heather Flewelling (IfA), Chris Waters (IfA), Eva Schunova-Lilly (IfA) och Serge Chastel (IfA).