Obs. Niels Bohr-artikeln ligger på blogg 222.
“Det var jag som mördade Pluto!”
I USA och England har med stora lovord recenserats en bok av Caltech-astronomen Mike Brown, en bok med titeln How I Killed Pluto and Why It Had It Coming – en bok om astronomen Browns liv och leverne och roll i störtandet av Pluto som planet. Det var Brown som 2005 genom upptäckten av Kuiper-bältestobjektet (KBO) Xena – sedermera omdöpt till Eris – insåg att varken Pluto eller Eris kunde jämföras med de åtta “riktiga” planeterna.
Brown påpekar att de faktiskt hänt förr att planeter tappat sin status. 1837 bestod solsystemet av 11 planeter, 1851 hade antalet ökat till 26. Vi pratar förstås då om himlakroppar som i dag klassas som asteroider.
När IAU 2006 i Prag beslutade om Plutos öde, hade Brown och hans team förberett fyra olika sorters pressreleaser – beroende på utfallet av “domen”. Och domen innebar att en ny klass planeter, dvärgplaneter, skapades, och där håller Pluto numera till. Officiellt.
Upptäckten av Eris skedde med Palomar-obervatoriets 48-tums Schmidt-teleskop, det som i dag bär namnet The Samuel Oschin Telescope.
Länge trodde planetforskarna i likhet med Mike Brown att Eris var större än Pluto, men den senaste tiden har pendeln svängt igen – till Plutos fördel. Så frågan är om sista ordet överhuvud taget är sagt. Proffsens blogginlägg pendlar fortfarande mellan “ja” och “nej” till Plutos planetstatus.
Desto allvarligare: Av bara farten berättar Brown också i sin bok om hur spanska astronomer i samband med en annan KBO-upptäckt lyckades hacka sig in i hans och hans kollegers databas SMARTS och komma över observationsmaterial från flera år – kan astronomer verkligen vara så fuskiga? Kan man stjäla en dvärgplanet? Mike Brown tar inte kuppen med en klackspark men han anser samtidigt att det är bättre att ha rätt än att vara först. De spanska astronomerna han avser, verksamma i Granada, hade bevisligen varit inne i Brown-teamets loggar och kollat. Och kunde sannolikt därför påstå att de var “först” med upptäckten av en KBO.
Här ligger en andalusisk hund begraven!
Bra Mike Brown-sajt är förresten denna.
Japansk Geminid-show
Christian Vestergaard tipsar om en vacker filmsekvens från Japan med några av fjorårets Geminider, filmat av japanen Shusaku “Tagoshu” Tago
NORDITA samlar styrkorna
När NORDITA inbjuder en rad toppforskare inom den teoretiska fysiken till Stockholm 28 februari-25 mars 2011, är det övergripande temat något så spännande som “The Return of De Sitter”. Det låter som en matinéfilmhjältes åtwerkomst, men detär förstås allvarligare än så och handlar om strängar, mörk energi, kosmologiska konstanten och annat lättbegripligt.
Mer om Oskar Klein (apropå blogg 226)
Journalisten och prästen Helle Klein skrev för några år sedan en Aftonbladet-krönika om sin berömde farfar, den teoretiske fysikern Oskar Klein, bland annat skrev hon så här:
“Klein hörde till de teoretiska fysiker som tillsammans med Niels Bohr utvecklade och delvis ifrågasatte Einsteins teorier. Den så kallade sträng-teorin som i dag är så på modet framförde exempelvis Klein redan på 1920-talet.Jag förstår inte så mycket av det där. Även om Oskar var min farfar.
Hade dock önskat att jag var äldre när han levde. Då hade vi kunnat diskutera religion och fysik – något som farfar gjorde på 1950-talet i en lång tidningsdebatt med filosofen Ingemar Hedenius. Farfar stod för linjen att tro inte alls behöver vara någon motsats till vetande. Han ville tvärtom att fysikerna skulle föra dialog med filosofer, teologer och andra inom humaniora-vetenskaperna.
Tvärvetenskapliga samtal behöver vi mer av idag.
Jag förstår som sagt inte så mycket av den teoretiska fysiken. Däremot är jag stolt över att farfar envetet kämpade för att Nobelpriset i fysik skulle gå till den kvinnliga super-fysikern Lise Meitner.
Tyvärr segrade då, som nu, de patriarkala strukturerna. Priset gick till en man. Att Meitner var judinna i en tid av nazism och världskrig gjorde nog inte saken bättre.
Listan över Oskar Klein-minnesföreläsarna genom åren är förfärande mansdominerad. Farfar vänder sig nog lite bekymrad i sin grav.”
Hubbles autograf
