Solförmörkelsens efterskörd, del 1
Lite efterskörd till förra veckans spektakulära solförmörkelse över södra Europa: Tack till vår tidigare sekreterare i Svenska Astronomiska Sällskapert Dan Kiselman som skickat över ett kåseri av Olle Hammarlund, en författare jag träffade ett par gånger på 70-talet i samband med hans boksläpp. Han var verkligen en duktig skribent (bl a i Industria som fanns på hans tid) och mångbegåvad, bevisat av böcker i mitt eget bibliotek – Resan till paradiset, Stjärnornas barn .
Thomas Ek, fil dr i litteraturvetenskap, arkivarie och författare av biografin om Olle Hammarlund, har funnit ett tidigare outgivet verk om den senaste totala solförmörkelsen i Sverige den 30 juni 1954 med namnet Den svarta solen.
Vännerna på Populär Astronomi publicerade verket för några veckor sedan med förord av Ek:
“Under arbetet med min bok om Olle Hammarlund tillbringade jag mycket tid på Universitetsbiblioteket i Lund där hans efterlämnade papper finns. Jag botaniserade bland brev, dagböcker och manuskript. Varje dag steg jag ner som i en guldgruva. Här fanns avdelningar som ”Hugskott” och ”Kosmos”. En dag hittade jag några lösa ark med rubriken Den svarta solen. Texten fanns i flera olika versioner. Den gången gjorde jag inget av fyndet, men när jag för ett tag sedan skulle hålla ett föredrag på Tycho Brahe-observatoriet i Oxie, kom jag att tänka på mitt gamla fynd och besökte UB igen. Den svarta solen visade sig vara i ett mer färdigt skick än jag trott. Jag tog med den till Oxie och läste upp den inför en begeistrad publik i solskenet utanför observatoriet.
Olle Hammarlund föddes 1918 och växte upp i Kristianstad. Att han skulle gå i sin fars fotspår och bli tidningsman och skribent stod klart tidigt. Under gymnasiet var han ordförande i skolans litterära förening. När han kom till Lund hamnade han i redaktionen för studenttidningen Lundagård.
Det mesta i hans liv handlade om böcker och skrivande. Efter kriget blev han redaktör för tidskriften Textil och Konfektion och startade själv modetidskriften Textilia. Men det var på tidskriften Industria, där han lanserade sina krönikor Sista sidan och Lugna gatan, som han verkligen blommade ut som skribent. För den stora publiken slog han igenom med boken om Fårö, Fårets gröna öga (1967), en klassiker som ständigt kommer ut i nya upplagor. I slutet av sextiotalet flyttade han till Lund och blev fri författare. Då gick det undan: redan 1969 utkom Stjärnornas barn, 1970 Resan till paradiset och året därefter Samtal på jorden. Alla med speciella, vackra titlar. Det blev totalt tio böcker innan cancern satte stopp. Han dog den 30 juli 1976; i sommar 50 år sedan.”
“Olle Hammarlund var inte rädd för de stora frågorna. På Fårö fick han den ro han behövde för att närma sig dem. På omslaget till pocketupplagan av Stjärnornas barn sitter han, mästerligt fångad i en teckning av Erik Prytz, utanför sitt hus på Fårö. Fotogenlampan är tänd. Pipan ligger framme. Det avlägsna ljuset från stjärnorna på natthimlen reflekteras i hans glasögon. I Stjärnornas barn för Olle Hammarlund med sig ett särskilt ansvar, både för jorden vi bebor och för människan som varelse. Han inser att det är bråttom:
”Fortsätter vi så här, utan biologisk tanke och kosmiskt förnuft, får släktet som artonhundratalets smålänningar packa ihop och emigrera och söka sig ut för att överleva. Skall människan sitta nånstans därute en gång och sorgsamt betrakta jordens svartnade skal i fjärran och leta i minnenas kamrar efter dofter av tall och mynta?”
Här ryms litterära ekon från både Harry Martinsons Aniara och Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Skall vi tvingas lämna vår planet? Olle Hammarlunds varningssignal ljuder fortfarande lika starkt och uppfordrande
Den 30 juni 1954 var han en av dem som fick uppleva den senaste totala solförmörkelsen i Sverige. En solförmörkelse är en dramatisk händelse som sätter existensen på spel. Det märker man i Olle Hammarlunds text. Han var vid tiden 35 år, arbetade som redaktör i Stockholm. Om somrarna bodde han på Fårö med sin familj: frun Inga, äldste sonen Mats och tvillingarna Bengt och Kaj. Tidigt på morgonen packade de in sig i bilen och åkte till Gotlands södra udde, där man hade de bästa förhållandena för att uppleva solförmörkelsen. När han kom hem skrev han ner sina upplevelser av den unika händelsen.
Inför publiceringen av Den svarta solen gick jag tillbaka till arkivet och kunde konstatera att Olle Hammarlund faktiskt skrev en kort text om den kommande solförmörkelsen i Industria. Den kan tjäna som en lämplig introduktion, då som nu:
”När himlavalvet rämnade och solen slutade lysa, grep skräcken våra förfäder, och man offrade så gott man förmådde tills ljuset kom tillbaka. Långt senare noterade babyloniska stjärnforskare omsorgsfullt solförmörkelserna i sina protokoll, och det var tidigt nog: 1063 f. Kr. var en av de först bokförda. När Julius Caesar gick över floden Rubicon förmörkades solen, och här som i andra fall har man med hjälp av babyloniska och egyptiska annotationer kunnat kontrollera historieskrivarnas kronologi. Den caesariska förmörkelsen vid Rubicon skedde den 7 mars år 51 f. Kr.”
Att dela en solförmörkelse med Julius Caesar är inte illa. Nu kan ni också dela den med Olle Hammarlund.”
Hela berättelsen återfinns här: Hammarlund. God läsning önskas av denna oväntade upplevelse.
Solförmörkelsens efterskörd, del 2
Tora Greve var ju i Spanien i förra veckan och upplevde den totala solförmörkelsen. Hon berättar att hon har världsrekord tillsammans med en astronom i att ha sett fem solförmörkelser i samma Saros-cykel.
– En Saroscykel är en återkommande räcka av solförmörkelser som kommer varje 18 år och ca 10 dagar. Den vi såg i Spanien är näst sista totala i saros 126. Den sista kommer 2044. Tvivlar på att vi får se den, för den ligger och hovrar runt Nordpolen och den partiella fasen syns inte här. Den 2062 kommer att vara ringformig.
– Detta var den femte solförmörkelsen jag observerade och dokumenterade i Saros 126. Den tycks vara drabbad av en förbannelse, för vi har bara kunnat observera en del av den innan moln eller dimma täckte hela. Den totala fasen varade bara några sekunder under 1954 innan den täcktes av bulliga moln, men det räckte för att få mig fast.
Tora håller koll på solen från sitt boende i Limhamn. Bildkälla: https://torasol.se/