Nya smällar i Krabbnebulosan
Vad händer i Krabbnebulosan, detta klassiska exempel på en SNR (SuperNova Rest)? NASA:s gammakänsliga Fermi-rymdteleskop har identifierat utbrott under sex dagar i april i år, de största flare-utbrotten nånsin. Forskarna talar rentav om “superflares”, och då är det allvar. Förklaringen tros ligga i en nyordning av de magnetiska fälten kopplade till växelverkande elektroner runt neutronstjärnan, stjärnan vars ursprungssol orsakade supernovasmällen 1054 e Kr – på ett avstånd av 6400 ljusår från oss.
Alla rymdteleskop, oavsett våglängder, är från och till fokuserade på Krabbnebulosan, och det känns ganska mänskligt att det påpekas i ett pressmess (= http://www.nasa.gov/mission_pages/GLAST/news/crab-flare.html) att elektronernas energier ligger 100 ggr över det vi kan uppnå genom våra jordiska acceleratorer.
Kosmos-jorden 1-0.
När forskarna räknade på gammautbrotten i april, kom de fram till att källan bör ha en storlek ungefär motsvarande vårt solsystem. Bilden nedan visar dels den “lugna” Geminga-pulsaren, dels hur “krabban” uppförde sig 20 dagar innan flaren t h. Fotocredit här: NASA/DOE/Fermi LAT/R. Buehler.
16 maj gäller
Nu är det 16 maj som gäller för uppsändningen av Endeavour.
Orsak och verkan?
En lättviktig komet brakar in i solen … och ett kolossalt koronautbrott sker därpå. Nä, fullt så enkelt är nog inte kopplingen, men det noterades och på spaceweather.com finns en bra filmsnutt upphämtad från SOHO:
Kolla in stjärnhopen i Coma Berenices
Sommarens stjärnbilder är över oss, och i dag vill jag slå ett slag för en liten stjärnbild, namnad faktiskt av vårt sällskaps guru Tycho Brahe – den enda stjärnbild han skapat som “överlevt”: Berenikes hår/Coma Berenices.
Lilla stjärnbilden Plejaderna är varken mer eller mindre än stjärnhopen Plejaderna, och den öppna stjärnhopen i Berenikes hår med katalogbeteckningen Melotte 111 omfattar stora delar av stjärnbilden. Vinkelstorleken för Melotte 111 anges på vissa håll till 275 bågminuter (cirka 4-5 kvadratgrader), och stjärnhopen med kanske 100 stjärnor och de ljusstarkaste runt 5:e magnituden har formen av en triangel. Få stjärnor under magn 10 har identifierats i hopen. Stjärnorna ligger på 280-290 ljusårs avstånd.
Plejaderna och Hyaderna känner vi till sen urminnes tider, Men först 1938 lyckades astronomen R J Trumpler konstatera att 37 stjärnor här utgjorde en verklig, sammanhängande öppen stjärnhop – P J Melotte hade redan 1915 tagit upp dem i sin öppna stjärnhops-katalog som nr 111.
Om jag bar förstått signalerna rätt så rör sig stjärnorna närmast parallellt med solen i Vintergatan, vilket bevisas alternativ understryks av egenrörelsen på 0,02 bågsekunder/år och frånvaron av Doppler-effekt i stjärnornas spektra.
Stjärnhopen är den närmaste oss jämte Hyaderna och hopen i Ursa Major/Stora björnen.
Ålder? Stjärnorna är inte lastgamla, inte heller purunga. 400 miljoner år nämns på nätet.
I denna stjärnbild Coma Berenices ligger för övrigt den norra galaktiska polen, vilket per automatik betyder ganska fritt utkik mot den yttre galaxvärlden.