ERS-2 såg Etna andas!
Samtidigt som uppgifter börjar ramla in om att vulkanen Hekla på Island är på väg att aktiveras igen, ser jag att ESA, vår europeiska rymdorganisation, nu pensionerar sin ERS-2 satellit som bevakat planeten jorden i 16 år.
En av de mest fantastiska animerade bilder jag sett från ERS-2 är vulkanen Etna, som “andas”. Vi kan bara ana oss till vilka energier som ligger slumrande under den synliga delen av vulkanen och som bara väntar på att få ge sig till känna.
Under sin karriär hann ERS-2 göra 85 000 varv runt jordklotet (= 3,8 miljarder km), studera ozonlager, vulkaner m m, och nu är tiden mogen för pensionering. Forskarna och teknikerna tar inga chanser; så länge det finns kraftförsörjning ombord föses sateliiten pö om på ner till lägre banor, för att så småningom – inom ett fönster på 25 år – brinna upp i atmosfären.
Från ESA noteras att man följer de principer som fastslagits i European Code of Conduct on Space Debris Mitigation.
Få fel hos Herschel
Det finns en 1800-talsastronom det är svårt att inte gilla – John Herschel, William Hrschels son. Det må vara hänt att han föddes in i en astronomfamilj, men han förvaltade i så fall också pundet extremt väl. Särskilt åren i Sydafrika 1834-1838 på Cape of Good Hope, dit han tog sin familj och där han byggde ett observatorium med vars teleskop han minutiöst kartlade södra stjärnhimlens nebulosor och stjärnhopar, är imponerande.
Den katalog Herschel så småningom lät publicera från södra stjärnhimlen omfattade 1708 himmelsobjekt och den överlappar delvis fadern Williams katalog över norra stjärnhimlen. Det sammanlagda resultatet blev sin tid “Baedeker” över the deep sky.
Hur många fel smög sig in? Inte många. Sentida astronomer har jämfört John Herschels observationer med nutida och en del “nonexistent” eller “unverified” objekt har vaskats fram genom åren. Men de är lätt räknade.
Att en del av de nebulosor han kartlade i själva verket var galaxer, kunde han helt enkelt inte veta.
John Herschel blev världsberömd, adlades, utsattes som kändis för en del tokigheter i USA-pressen (att han skulle ha sett träd och gräs och idisslande bisonoxar på månen!), men tog det mesta med upphöjt lugn. Herschel hade humor och var dessutom en ovanligt självständig person. Det var i hög grad i protest mot stelbenta Royal Society som han var med om att bilda Asrtonomical Society, som ju sen länge har ett “Royal” i sitt förnamn.
Och så måste man väl gilla de porträtt som då och då togs av John Herschel. På vissa ser han ut som en äldre Per Gessle!!!!
Stopp i förgasaren!
En läcka från kylsystemet på Subarus 8-metersbamse på Hawaii, har stängt ner teleskopet för lång tid. Kylvätska har runnit ner över huvudspegeln och in i kamerorna.
Hoppas drulleförsäkring finns!
Flygande hundmålaren Karl-Erik Olsson-Snogeröd
Alla som älskar flyg räcker upp en hand! Alla som gillar Karl-Erik Olsson-Snogeröd och hans hundkonst räcker också upp en hand.
Jag är inte ett dugg förvånad över resultatet, för Karl-Erik – vi var synnerligen goda vänner – hade förflutet på flottiljen i Ljungbyhed, vars emblem han bl a gjorde.
Karl-Eriks flygintresse var av den karaten att Jan Troell tillägnade sin film om aviatrisen Elsa Andersson – Så vit som en snö, med Amanda Ooms i huvudrollen – sin kompis Karl-Erik.
Hermma i Snogeröd hyllade Karl-Erik och hustrun Gunilla i sin tur Elsa Andersson genom att ha en bild av Elsa – i taket!
Karl-Erik lever inte längre, men hans konst gör det, och nu på lördag har Vargåkragård (www.vargakragard.se) vernissage på sin sommarutställning med några av Karl-Eriks hundbilder på väggarna.
– Att hunden och dess utseende har fått, som man säger ”bära hundhuvudet” får naturligtvis
inte fattas som ett uttryck av förolämpning mot hunden, sa Karl-Erik om sin underfundiga vovvekonst.
– Hundansiktet har för mig effektivt lånat sig som bärare av de känslor och uttryck som jag alltmer sällan tycker mig se hos människan själv. Då människan är som bäst bör jag nog tillägga.
Planetstien i Lemvig
Lemvig Museum på Midtjylland, Danmark, har en “planetstig”, som skalenligt återger solsystemets planeter, storlekar och avstånd, i skala 1:1 miljard.
I Sverige har vi ju Gösta Gahms et al:s solsystemsmodell, som utgår ifrån Globen i Stockholm.
Vi borde hitta på nått liknande i miniformat ute i Oxie.
Med vattentornet som utgångspunkt? Eller radioteleskopet?
En förlupen golfboll hos vår granne, Sofiedals golfbana borde kunna fungera som nån planet.
Astronomdagarna i Göteborg
Info om innehåller etc dyker upp så småningom här:
http://www.chalmers.se/rss/oso-sv/astronomdagarna-2011
PS. Under tiden på jorden
W-bloggen är verkligen ingen politisk blogg, men ibland känns det så fel att inte uppmärksamma vad som sker på vårt eget jordklot. Hur illa vi behandlar varandra på hemplaneten. Bevisat av New York Times-fotografen Tyler Hicks och dennes direkt gripande bilder från Sudan härom dan, där vanligt folk, barn och ungdomar, inte soldater, nu flyr in i grottor under bombernas och granaternas regn. Och de är livrädda, naturligtvis.
Vi var en gång grottmänniskor.
Vi skriver 2011, men för vissa delar av klotet gäller “Tillbaka till ruta 1”.
Och resten av värden tittar på. “Folkrätten” förbjuder oss att hjälpa folken.
Jag tänker på Harry Martinsons dikt om Tycho Brahe i samlingen Cikada (1953), Tycho som trots dagsverkskvinnans klagan inför husbonden över sitt döende barn, världsfrånvänd fortsatte stirra ut i rymden, på novan. Dikten slutar.
Rysande kände han namnlösa smärtan ur Cassiopeia
och utan att vända sig om till den klagande kvinnan han sade:
Kvinna, du nämnde solen. Du mindes att solen fanns.
Din minnesgodhet är stor.
Hur är det med gossen? Sjuk?
(Enligt NYT skadades inga av barnen fysiskt på bilden. Men de har naturligtvis fått livslånga psykiska trauman.)