Dagens erbjudande från astrofabriken:
En färsk ringgalax!
Får det vara en ringgalax? Hoags objekt, Vagnhjulsgalaxen och AM 0644-741 tillhör denna exklusiva krets av vintergatsöar, orsakade av galaxer som krockat med varandra rakt ovanifrån och igenom varandras centra. En sorts “bulls eye”-träffar eller frontalkrockar i kosmos.
Oftast handlar det om en mindre galax som vinkelrätt störtar rakt igenom den större galaxens centrum, varefter den upphör att existera. Däremot orsakar kraschen chockvågor och ringar av intensiv stjärnbildning. Ju längre ut ringarna ligger, desto yngre är de ingående stjärnorna.
Vi känner till ett 100-tal fall av dessa ytterst märkliga galaxskapelser, som skulle ha ställt till det för Edwin Hubble i hans klassificeringssystem, och den allra senaste märkvärdigheten är det (återigen!) Max Planck-forskare i Tyskland som kommit på spåren: Galaxen kallas “Aurigas hjul” – korrekt katalogbeteckning är 2MASX J06470249+4554022 – och dokumenterades 2007 av Subaru-instrumentet på Hawaii, alltså innan teleskopet förstördes i en arbetsplatsolycka, .Spektrogram säkrades genom Gemnini North-teleskopet
* Det vi ser är den omedelbara efterskörden av en trafikolycka på ett avstånd från oss cirka 1,5 miljarder ljusår – en ny rekordhållare bland denna klass av galaxer.
* Ringen i Auriga-hjulet rör sig utåt i en hastighet av ~200 km/sek, vilket skulle betyda att olyckan inträffade för 50 miljoner år sen. Mellan den passerande ellipsgalaxen och spiralen kan vi se ett stråk av gas och stoft, som skapar miljiontals stjärnor.
* Ringens radie bedöms till 10 kpc, drygt 30 000 ljusår.
* Bägge galaxerna tycks ha aktiva kärnor (AGN, Active Galactic Nuclei), vilket är sällsynt för ringgalaxer.
Fotocredit för bilderna nedan i olika ljus: Blair Conn, Anna Pasquali et al.
Elenins komet rör på sig
Gåtan med månens baksida
Jag vet inte om det går att bevisa, men sommarmånaderna bjuder påfallande ofta på spännande resultat från den “teoretiska astronomin” – alltså forskning med hjälp av datorer och simuleringar. Som nu här:
Den högslänta terrängen på månens baksida – hur skapades den? Kan den vara resultatet av en kollision mellan månen och en mindre måne i sin tur?
Det tror ett gäng planetfoskare vid University of California, Santa Cruz, som i sina datasimuleringar utgår ifrån att vår måne är resultatet av en tidig kollision mellan Urjorden och en Mars-liknande himlakropp. Den smällen skapade ytterligare en fast mindre måne, som så småningom kraschade och gav oss den baksida vi har idag – en baksida som skiljer sig åt på flera sätt från framsidan.
Kolliderande bubblor
Och apropå kollisioner… om vi lever i en egen bubbla i ett större multiversum – hur bevisar vi då existensen av andra bubbeluniversa med kanske andra naturlagar och andra konstanter och materia? Det är precis vad några Londonbaserade fysiker nu gett sig på att räkna ut och diskutera, alldeles särskilt vad som händer när bubblorna brakar in i varandra.
Mönster i den kosmiska mikrovågsbakgrunden kan innehålla svaret på frågorna, lyder beskedet från en forskargrupp vid University College London. De hoppas på resultat från instrument typ WMAP och ESA:s Planck-satellit.
Jag tycker nästan synd om Vatikanastronomerna. De har precis fått påveämbetet att erkänna Big Bang när astronomerna och fysikerna redan pratar om tiden FÖRE “BB” och andra sorters universa.
Här gäller det att hänga med i svängarna, påven!
Info om Astronomdagarna
I år är det Chalmers- och Onsala-vännerna som är värdar när proffs och amatörer möts “för att göra upp” i månadsskiftet september/oktober.
Astronomdagarnas medarrangör är som vanligt Svenska Astronomiska Sällskapet, vårt moderskepp.
