Vad är det för fel på α Per?
Algol, Beta i Perseus, brukar få all uppmärksamhet när vi skriver om de ljusaste stjärnorna i den stjärnbilden. Men Alfa, Mirfak, utgör också en utmaning:
* Det är en superjätte, spektralklass F5, ligger ungefär 600 ljusår bort och har en radie nästan sextio ggr solens.
* Stjärnan är en ickevariabel – och en av de ljusaste UV- och röntgenkällorna i den öppna stjärnhopen uppkallad efter stjärnan.
Detta stämmer illa med gängse vetande om superjättar, dessa brukar inte föra väsen av sig i det hårda röntgenområdet, så nu undrar en Boulder-forskare kort och gott:
Är α Per en vit dvärg i superjätteförklädnad?
Instrument ombord på Hubble-teleskopet kommer på den ena märkvärdigheten efter den andra, och data från ROSAT visar att röntgenutstrålningen kommer från en position 9 bågsekunder från stjärnan.
Så forskarens förmodan är inte helt orimlig: Att en dvärgstjärna i stjärnhopen råkar ligga så nära den ljusa α Per att de inte går att skilja åt i det optiska området.
Notabelt är att Perseus-hopen har nr 39 i Per Collinders, Lundmark-elevens, stjärnhopskatalog.
Tea Partyt i rymden
Apropå Tea Party-rörelsen i USA, så tipsar Robert Cumming om att dessa högerkonservativa krafter (och då talar vi om HÖGER och KONSERVATIVA – i USA!!!) faktiskt har en rymdsida där de diskuterar vad som ska göras och inte göras ute i rymden.
Amerikansk rymdpolitik debatteras också på denna sajt, kallad spacepolitics.com.
Robert håller precis på med redigeringen av kommande nummer av Populär Astronomi, som kommer att diskutera en hel del svensk rymdpolitik.
Det mest märkliga med te-folket, när det gäller rymdindustriella satsningar, är att de inte verkar lyssna på vad representanter för den amerikanska försvarsmakten har att säga. Däremot är de väldigt mycket för privata initiativ inom rymdsektorn och mot statliga (= NASA) ingrepp som sabbar för marknadskrafterna på rymdområdet.
Solvinden på nära håll
Det var klart bara en tidsfråga innan det skulle ske, att solforskarna lärt sig tekniken att följa solvinden visuellt “från ax till kaka”, från CME-utbott på solen till dess solstormen sveper in över jordklotet.
Nu har det skett, och det är NASA:s STEREO A-sond som möjliggjort den unika vidvinkelupptagningen vi nu fått se och som härrör från 2008.
CME står för Coronal Mass Ejections och är väldiga plasmautbrott på solytan. På solytan är CME:s lätta at se, men väl i rymden sjunker synligheten snabbt. Där är solvinden cirka 1000 ggr svagare än Vintergatan och miljarder ggr svagare än fullmånen. Det är bara med yppersta teknisk fingerspetskänslighet som ingenjörer och forskare kunnat detektera solvinden i det inre av det interplanetära området,
Efter tre dagar når solvinden jorden, och då uppträder norrsken, störningar i kommunikationer och kanske – som i Malmö 2003 – att ljuset går.
I sitt pressmess säger solforskarna att de känner sig ungefär som när de första bilderna från de första vädersatelliterna ramlade in: Prognoserna för rymdvädret kan nu bara bli bättre och bättre.
Planeter med snedvinklade banor
När man sätter sig för att läsa på några generationer gamla planetbildningsteorier “typ” Sir James Jeans i början av 1900-talet, inser man samtidigt vilka kvantumsprång framåt astronomin har tagit. Jeans trodde att en stjärna som passerat solen genom gravitationkraften dragit med sig solmateria, som sen bildat vårt planetsystem.
En konsekvens av teorin var att planeter var väldigt sällsynta i kosmos.
Mot Jeans ställde en svensk som Erik Holmberg och den danskfödde amerikanen K A Strand upp andra teorier; Holmberg funderade mycket över om planeter kunde detekteras genom störningar i t ex dubbelstjärnesystem. Holmberg skrev om saken i bl a Cassiopeia, ASTB:s fina årsbok (en komplett samling finns på TBO-biblioteket!)
Erik Holmberg (1908-2000) fick precis som K A Strand uppleva det definitiva genombrottet i exoplanet-jakten – det skulle vara kul att veta vad svensken tyckte och tänkte om de första riktiga exofynden i mitten av 1990-talet.
Se dessa rader som en sorts ingress till de senaste dagarnas nyhet, som presterats av ett gäng tysk-brittiska teoretiska astronomer: Att vårt eget planetsystem med dess fördelning av stora och små planeter i nästan cirkulära banor i samma banplan runt sin stjärna sannolikt är mera undantag än regel i Vintergatan.
Planeter med mot stjärnplanet snedvinklade banor – dessutom planeterna snurrande i motsatt, retrograd riktning mot sin stjärnas rotation – är ett fenomen att räkna med, och i dag spekuleras det i vad “störningar” i en protoplanetskiva får för konsekvenser, t ex från en passerande stjärna eller kollisioner mellan en planetbildningsskiva och den interstellära materien.
De flesta planetsystem anses i dag bildas i stjärnhopar, där avståndet mellan de ingående stjärnorna är kort och där stjärn/gas/stoft-molnsmöten därför är mer frekventa än i andra delar av en galax.
Dagens forskare utesluter inte att lätta planeter kan kastas ut ur sina stjärnsystem medan t ex Jupiter-liknande gasjättar knuffas in nära sina huvudstjärnor.
Nedräkningen för…
… Astronmdagarna i Göteborg fortsätter. All info här!
