Ännu en rapport från S:ta Maria
De lokala först, sedan det universella (se nedan): Vår (= Historiska klubbens inom ASTB) utflykt till Helsingborg för en tid sedan sysselsätter oss fortfarande. Peter Hemborg, vår astropedagog, har fastnat för och läst på om Einar Forseths kyrkfönster från slutet av 50-talet i S:ta Maria kyrka, ett fönster i vilket vi bland annat kan se prov på vad människan har byggt genom åren. Bland fynden en pyramid, en sfinx, en grekisk tempelgavel, ett fartyg, Eiffeltornet och en – rymdraket.
Peter tror att rymdraketen är den avlånga saken t v i fönstret, fönstret som överlevde bomben utanför kyrkan för en tid sedan.
Bildkälla: Svenska kyrkan
Amerikanerna har stormöte
Varje gång AAA, American Astronomical Association, har stormöten, kommer rapporter som fördjupar vår bild av detta härligt komplexa och ständigt (mot teorierna) utmanande universum. Här kan vi se en del posters om de dagsaktuella föredragningarna. Rena gottebordet för en astronomisk nyhetsjägare!
Varför jag naturligtvis stannat upp för ett tillbakablickande inslag om legenden Carolyn Shoemaker (née Spellman). Hon dog i fjor och kallas inte för inte för Grand Dame of Astronomy med 32 kometupptäckter och mer än 500 asteroider på sitt upptäckarkonto. Kometen som kraschade in mot Jupiter 1994 inte minst!
Postern “Remembering Carolyn Shoemaker” återfinns här.
Tarantelnebulosan avslöjar hur massiva stjärnor bildas
Astronomer har undersökt detaljerna i stjärnbildningsområdet 30 Doradus, också känt som Tarantelnebulosan, genom observationer med Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA). Den nya bilden från Europeiska sydobservatoriet (ESO) visar nebulosans gasmoln med data från ALMA och ger en ny inblick i hur massiva stjärnor bildas i regionen.
– Gasen kan vara rester av tidigare mycket mer omfattande gasmoln som har splittrats av den intensiva energin som avges av unga och massiva stjärnor i närheten, en process som benämns återkoppling, säger Tony Wong, professor vid University of Illinois at Urbana-Champaign i USA. Wong ledde det forskningsprojekt som i dag presenterar sina resultat på ett möte arrangerat av American Astronomical Associations och som samtidgt publiceras i The Astrophysical Journal.
Tarantelnebulosan är belägen i Stora Magellanska molnet, en satellitgalax till Vintergatan på 170 000 ljusårs avstånd, och är en av de största och mest aktiva stjärnbildningsområdena i vårt galaktiska närområde. I dess centrum finns några av de mest massiva stjärnor som man känner till. Vissa är 150 gånger tyngre än solen vilket gör området perfekt för studier av hur gas kollapsar under sin egen gravitation för att bilda nya stjärnor.
Denna kompositbild visar stjärnbildningsområdet 30 Doradus, också känt som Tarantelnebulosan. Bakgrundsbilden är tagen i infrarött ljus och visar ljusa stjärnor och rosafärgade områden med gas. Den är i sig en komposit, erhållen med HAWK-I-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope (VLT) och Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy (VISTA). Ovanpå denna bild har lagts en bild i radiovågländer från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) som visar röd-gula filament av kall tät gas som kan kollapsa och bilda nya stjärnor. Den unika spindelnätslika strukturen i gasfilamenten har gett nebulosan dess namn. Källa: ESO, ALMA (ESO/NAOJ/NRAO)/Wong et al., ESO/M.-R. Cioni/VISTA Magellanic Cloud survey. Acknowledgment: Cambridge Astronomical Survey Unit
– 30 Doradus är unik då den är så närbelägen att vi i detalj kan studera hur stjärnbildningen går till, samtidigt som dess egenskaper liknar de i mycket avlägsna galaxer, som vi ser vid en tidpunkt då universum var mycket ungt, säger Guido de Marchi vid Europeiska rymdorganet ESA och medförfattare till artikeln. “Tack vare 30 Doradus kan vi studera hur stjärnor bildades för 10 miljarder år sedan, samtidigt som de flesta stjärnorna föddes”.
Även om de flesta tidigare studier av Tarantelnebulosan har fokuserat på dess centrala område har astronomerna känt till att stjärnbildning förekommer även på andra ställen. För att bättre förstå denna process utförde forskarlaget högupplösta observationer av ett stort område av nebulosan. Med ALMA uppmättes strålning från kolmonoxidgas i de utbredda kalla gasmolnen i nebulosan som är på väg att kollapsa till nya stjärnor, och hur molnen förändras när energirik strålning utsänds av de unga stjärnorna.
– Vi förväntade oss att området i nebulosans centrum, närmast de mest massiva stjärnorna, skulle visa de starkaste tecknen på gas som påverkades av återkoppling” säger Wong. “Men istället fann vi att gravitationen spelar en central roll i samtliga områden där återkoppling sker – åtminstone där gasen är tillräckligt tät.”
I den nya bilden som ESO presenterar i dag visas ALMA-datan tillsammans med en bild som tidigare tagits i infrarött ljus med ESO:s Very Large Telescope (VLT) och ESO:s Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy (VISTA). Den infraröda bilden visar ljusa stjärnor och rosafärgade moln av het gas, medan ALMA-datan visas som orange-gula filament av mycket kall och tät gas som en gång kan
Nebraskivan inspirerar
Många ordnar, mer eller mindre hemliga, har stjärnor i sina emblem. Siriusorden är bara en. Rebecca, som är kvinnornas motsvarighet till männens Odd Fellow, har bland sina symboler t ex denna:
Känns symbolen igen? Sju stjärnor i en grupp med en halvmåne.
Symbolerna med de sju stjärnorna – Plejaderna – är snarlik den berömda himmelsskivan från tyska Nebra, som anses vara skapad cirka 1600 f Kr och anses ha Plejaderna som förebild. Fast så ser asterimsen inte ut i verkligheten. Men det mytiska sjutalet går igen. De trevliga damerna inom Rebeccorna – jag känner några – har säkert lånat bilden men utan att ange källan!!!
Nebraskivan har utforskats och räknats på både fram- och baklänges, checka på Wikipedia, och sista ordet är aldrig sagt när gamla artefakter avkodas. Sund skepsis är alltid nödvändig. Efter misstankar om att skivan är en fejk är de allra flesta numera övertygade om dess status som äkta vara.
Jag tänker också på bronsålderns skålgropar som en del astrohistoriker sett som stjärnor men som de flesta i dag inom arkeologin har mera jordiska förklaringar till.
APOD-paret prisade
Robert J Nemiroff och Jerry T Bonnell skapade en gång tittvänliga APOD aka Astronomy Picture of the Day. Nu har det fått IAU:s ODE avd Outrech Prize för sina insatser. APOD finns även att se via ASTB:s hemsida.
ODE står för Outreach, Development och Education, alla pristagare presenteras här. Priset har instiftats och finansierat av IAU:s tidigare president Ewine van Dishoeck.
Den allra första APOD-bilden såg förresten ut så här 16 juni 1995 och visade i en databild hur jorden skulle se ut om vår hemplanet förvandlades till en ultratät neutronstjärna. Gravitationsfältet skulle bli så starkt att en betraktare (var?) skulle kunna se två versioner av stjärnbilden Orion.
