Hoppa till innehåll

Nr 72 2022

  • av

Vår stolta variabelhistoria

Varje vecka kommer en summering av vad svenska variabelobservatörer sett och mätt via SAAF:s Thomas Karlsson, och jag inser ju att jag – som i ungdomen var en aktivist på området – idag är gängets svagaste länk. Jag skyller på åldern.

Kul dock att en ASTB:are som Magnus Larsson håller ställningen med sina studier av SS Cygni m fl snabbvarierande variabla stjärnor. Numera även via spektrala uppmätningar.

Kompisen Hans Bengtsson, vår grävande variabelkännare, upptäckte att ASTB:s medlem, lundaastronomen Sven Cederblad (okänd fram till i fjor som Knut Lundmark-doktorand) stått som aktiv i sällskapets egen variabelsektion (noterat i Cassiopeia, vår årsbok). Detta var på Knut Lundmarks tid på 40-talet, och jag har alltid misstänkt att det var en sektion på papperet. Nån gång skrev Lundmark till t ex Gunnar Larsson-Leander att dennes observationer skulle publiceras i en rapport från Lunds obsis – men skedde det?

Hans konstaterar kort och gott:

– Det stämmer säkert att ASTBs variabelsektion bara fanns på papperet. Några resultat har jag aldrig sett därifrån.
Det var det danska sällskapet som då gällde för svenska variabelobservatörer. Om vi tar just 1941 som exempel så innehåller vår svenska databas SVO totalt 313 obsar för det året: Tore Sjögren (poliskonstapel i Hovås) gjorde 280, Gunnar Larsson-Leander 32, och Bertil Berggren (han med det märkliga bygget på Ven) gjorde en obs.
– Det var inte helt snutet ur näsan att jaga rätt på dessa obsar. Jag hittade ett bibliotek i Göteborg som hade alla gamla Nordisk Astronomisk Tidskrift i källaren. Beställde in årgångarna en efter en. Tog kopior på allt som hade med svenska obsar att göra. Det blev rejäla buntar.
– Obsarna var vanligen publicerade enligt stegvärderingsmetoden, dvs enligt mönstret A-2-V-3-B. Inga magnituder inblandade. Ibland gavs identifikationen av A och B osv bara med en hänvisning till någon karta som publicerats någonstans. Men jag lyckades googla fram dessa kartor, ofta från Astronomische Nachrichten.
– Sedan blev det till att i moderna kataloger hitta magnituderna för stjärnorna, och att med formler i Excel omvandla obsarna till modernt magnitudsystem. Tidskrävande men gick utmärkt bra. Sedan skulle allt göras om till SVO-format, i slutändan var det Thomas Karlsson som omvandlade alla mina datafiler så att de problemfritt kunde slussas in i SVO.
– Men, som sagt, det är i stort sett tack vare publikationen i NAT som många av obsarna från den tiden har hamnat i en modern databas.

Hans berättar samtidigt att en person som tål att uppmärksammas är Axel Johansson från Åtvidaberg. För precis 100 år sedan, hösten och tidiga vintern 1922, gjorde han 53 magnitudskattningar av cepheiden Eta Aquilae.

– Dessa har vi tack vare Nordisk Astronomisk Tidskrift räddat till eftervärlden och lagt in i vår databas SVO, efter kalibrering till moderna magnituder för jämförelsestjärnorna.
* Observationerna gjordes med en liten fältkikare, i NAT skämtsamt kallad ”dubbelrefraktor”. 
* Axel Johansson var en enastående skicklig observatör. Den ljuskurva som blir resultatet av hans bedömningar 1922 stämmer exakt med vad vi vet idag. Han fick magnitudvariation 3.5-4.3, de moderna mätningarna ger 3.49-4.30. Johanssons period blir vid analys 7.1766 dygn vilket också är helt korrekt, nu har den ökat till 7.1770 dygn.

På bordet: Axel Johanssons “dubbelrefraktor” vid sidan om hans större teleskop

– Och ljuskurvans form finns inget att anmärka på. Jag bifogar ett diagram nedan med Axel Johanssons obsar av Eta Aquilae år 1922. Läs också Gustav Holmbergs artikel och klicka på den länk han ger där.
https://amatorastronomi.wordpress.com/2012/04/13/nagra-tidiga-svenska-variabilister/


Fakta i målet är ju dessutom att just eta Aql, som jag följt en och annan gång (den är lättobserverad), var den andra cepheiden som upptäcktes. Om stjärnan upptäckts först så hade vi i dag, med lite tungvrickning, talat om “aquilaider” i stället för “cepheider”.

Nattmolnet är här!

SAAF:s nya forum för astrofotografer m m inom amatörastronomin har nu startat upp och finns här:

Nattmolnet.

“Tarantelan” enligt Webb

Från James Webb-teleskopet inflyter hela tiden nya, spektakulära bilder från vårt universum. I dag släpptes mycket närgångna infrarödupptagningar av Tarantel-nebulosan lika känd som 30 Doradus eller NGC 2790.

Nebulosan är belägen i granngalaxen Stora Magellanska molnet och är en plats där stjärnor ständigt bildas.

ESA/NASA/WEBB-rapporten återfinns här.

Christian Vestergaard har uppsnappat hur Chalmers-astronomer har använt Webb-teleskopet helt nyligen. SR-nyheten här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.