Hoppa till innehåll

Nr 4 2023

  • av

Historisk tillbakablick:

När gangstrar sköt itu astronomiska plåtar i Chicago

Den moderna astronomin har kännetecknats av ett par spännande strider bland forskarna. Striden om galaxernas natur hör dit. Vår egen ASTB-skapare Knut Lundmark spelade stor roll i den striden för hundra år. En annan strid handlade om de mörka fläckarnas natur i Vintergatan – var de absorberande moln, var de hål rentav i Vintergatan?

Tack till pensionerade professorsvännen i Helsinki Kalevi Mattila som sänt oss här på W-bloggen hans och hans tyske kollega Dietrich Lemkes artikel i tyska Sterne und Weltraum från i höstas, en synpunktsrik och pedagogiskt upplagd artikel om de mörka fläckarnas natur. I fokus står E E Barnard (Yerkes) och Max Wolf (Heidelberg), bägge var tidigt med hjälp av mindre vidvinkelsteleskop på systematisk jakt efter de mystiska – visuella, optiska – mörka fläckarna i Vintergatan. Wolf satsade på att fläckarna var skymmande gas-och dammoln, Barnard trodde i stort sett hela sitt liv att det verkligen rörde sig, objektivt sett, om stjärnfattiga områden. Wolfs konkreta moln fanns inte riktigt i hans sinnevärld.

Kalevi noterar:

– Det råkade vara så att Wolf besökte för exakt 100 år sedan på inbjudan av C V L Charlier Lund och Stockholm. I februari 1923 hade också Barnard just dött. Wolf höll föredrag om sin nya metod för uppskattning av absorptionen i mörka moln, med hjälp av den s.k. Wolf-kurvan. 

Axel Corlin berättade om besöket i ett brev till Lundmark (i Californien),  och vi citerar hans brev i artikeln. Lundmark arbetade ju också med mörka moln och interstellär  absorption, han hade också en karta och katalog av mörka moln – gjord tillsammans med Philibert Jacques Melotte.   Wolfs föredrag publicerades på svenska i Populär Astronomisk Tidskrift i 1923.   

Låt oss titta på en klassisk Max Wolf-bild av det som vi idag menar är en supernovarest (en del av Slöjnebulosan) i Svanens/Cygnus stjärnbild:

Fotot togs med en 6-tummare, ett optiskt känsligt Voigtländer “Porträttlinsteleskop/kamera” (f/5, ca 70 kvadratgraders himmelstäckning). När Max Wolf mätte på bilden upptäckte han att på bägge sidor av slöjan var det samma stjärntäthet ner till magnitud 11, sen mörknade det betydligt (ca 60 procent) på den vänstra sidan. Gränsen för mätningarna låg vid 17-18 magnituden. Samma fenomen noterade vid Nordamerikanebulosan; svenskvännen Wolf skapade rent av Wolfkurvan där man kunde följa skillnaden mellan ljusa obeslöjade och mörkare beslöjade partier i Vintergatan. Detta möjliggjorde för astronomerna att gå vidare för att förstå de mörka Vintergatsinslagens natur. Bl a avstånden om man kände till stjärnornas parallaxer.

Borta i USA arbetade parallellt med Max Wolf E E Barnard, som börjat sin karriär i en fotofirma. Så han visste allt om plåtar och kameror och till hans upptäckter, när han lockats till Yerkes, hörde hur han identifierade nebulositeten kring Plejaderna,

Det är rätt roligt att läsa hur de bägge, amerikanen och tysken, fightades om diverse prioriteter, men faktum är att det blev allt större och närmare vänner med tiden. Trots första världskriget. Det var till och med så att Barnard rekommenderade överborgmästaren i Heidelberg att se nu till att det byggs ett rejält observatorium med teleskop till Max Wolf. Vilket också skedde genom tillkomsten av Könighstuhl.

Andra astrofotografiskt verksamma astronomer/amatörastronomer kom också in i bilden, bl a Sir Isaac Roberts. Notabelt är att i SuW-artikeln citeras vad Axel Corlin skrev till Knut Lundmark (som var borta i USA, Californien) om ett föredrag som Wolf höll inför Svenska Astronomiska Sällskapet 1923. I Populär Astronomisk Tidskrift, där hans föredrag refererades, skriver Wolf om Vintergatans “stjärnfattiga kanaler” och “mörka moln vilka inte röja sin närvaro på annat sätt än just därigenom att de avskärma de bakom dem befintliga stjärnornas ljus”.

Max Wolf har en mycket en spännande idé (ASTB-biblioteket sitter på tidskriften): Kan det rentav vara så att vi mot Vintergatans ljusa stjärnstråk har fri utsikt medan utsikten “uppåt och nedåt” består av “väldiga rökmoln”? Frågan tålde att ställas och är inte alls ologisk, snarare tvärsom. Den legendariske visuellt arbetande katolikastronomen Fader Hagen drev tesen men kritiserades av Lundmark (ingen extinktion kunde noteras vid polerna t ex). Kort tid efter Stockholmsföredraget stod det klart: De absorberande molnen finns i Vintergatans mittstråk och Vintergatan är en galax som miljoner andra. Områdena mot Vintergatans nord- och sydpol är så gott som tomma på stjärnor men desto fler ickeskymda galaxer syns.

När IR-optiken kom in i bilden försvann idén om hål i Vintergatan. Hålen var, det vet vi idag, stjärnbildande gas- och moln.

Och Barnard? Jo, han bidrog borta på Yerkes med att kartlägga de mörka områdena och gav ut ett par flotta och dyra atlasar. Han var extremt aktsam om sina plåtar och kopior och blev som alla, när hans Vintergatsfotografier en gång skulle skickas på lastbil, uppbragt när lastbilen utsattes för beskjutning under en gangsteruppgörelse i Chicago. De kulhålförsedda plåtarna blev rariteter och visades för allmänheten.

I sin artikel 1923 undrar Max Wolf vad som skulle hända om solen med jorden passerade genom ett mörkt moln. Han förutspådde en ny istid!

Wolfs favoritinstrumentering såg ut så här. Det bidrog både till jakten på Vintergatans moln men också till upptäckten av kometer och asteroider. Om teleskopet kan läsas här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.