En Skånskan-krönika i tiden
Lite personligt. Jag har nu hållit i W-bloggen sen 2010 och jag erkänner att jag är inte 80 längre. Alla vet om det i ASTB-sfären och nya krafter efterlyses. Vi får se vad som händer. Men liket lever och i dag publicerades ännu en “rymdkrönika” i Skånska Dagbladet; när jag inte har något annat att skriva riktas blickarna uppåt. Där finns alltid stoff.
“Skånskan” blev mitt nya viste sedan jag pensionerats från Kvällsposten efter, i runda slängar, i femtio år i Wahlgren-koncernen. Då hade jag hunnit med att vara allmänreporter, KvP:s kulturredaktör, sportchef, efter Expressens köp av KvP läsarombudsman och allmänkåsör och daglig rolig (?) hjälpsam herre. De senare åren var mina bästa år får jag erkänna, inget ansvar för andra, jag gjorde vad jag ville i stort sett – dock ett uttalat ansvar med läsarnas intresse för ögat. I dag finns inga sådana inslag i våra avisor, allt är så allvarstyngt och tvunget “grävande”. Kåsörer och lekfullhet och humor finns det inget utrymme för. Därför är jag tacksam över att Skånskan släpper in mig varannan lördag, och ibland handlar det om astronomi. Som idag.
